Nikes Rum

Tittade på Reiner Hertliebs dokumentär om skolklassen han följt genom åren. Det är något så fascinerande med människors livsöden. Vad de var för personligheter som barn, vad de drömde om och hur det blev. För en avstämningstid var det nu när de skulle fylla 40 år. Så kom turen till "vadhonnuhette", som hade lämnat Stockholm och flyttat till Östersund som barn. Man såg henne som liten i en tom förortslägenhet. Nästa klipp var från 80-talet. Hon jobbade på restaurang, bakom, i köket. Permanentat hår och stora glasögon. Ensamstående småbarnsmamma till två. Klipp och nutid. Jäkla blogger. Nu har ett långt inlägg bara puts försvunnit. Kan inte skriva allt igen.... ....men det handlade om igenkännande. Och om erkännande. Om att jag hörde och såg en annan kvinna gråta när hon tänkte tillbaka på sina år som ensam förälder. Hon förstod inte hur människor orkar, sa hon. Nu var hennes barn vuxna och utflugna. Hon kunde andas ut. Det hade gått bra. Barnen mådde bra och allt flöt på. Hon

Ibland får man nå´t att fundera över..... För det första. Hur många av er där ute fäller ner locket på offentliga toaletter med händerna. Jag sparkar ner locket jag. Fotar till det lite snyggt. Inte vill jag ta i det där!!! Sen står jag alltid och gör det jag skall. Med böjda knän så nära målet som möjligt. Lite knepigt men bra gratisträning!! Inte vill jag sitta ner på en offentlig toalettsitsring!! Vill någon? Gör någon det? För det andra. Varför är svamp i underlivet så oerhört vanligt hos många kvinnor? Jaha, obalans, gör si och gör inte så. Det är inte farligt, det är något "vi får leva med och acceptera" Har det alltid varit lika vanligt? Tror inte det. Tror inte heller att det är så enkelt som att vi tvättar oss för väl. Ja visst, kosten, den där vällevnadsmaten med mycket socker och jäst, den spelar nog stor roll. Men, har någon kollat upp toalettpappret? Finns det svampsporer i våra toapapper kanske?? Eller ännu hellre, i trosskydden, bindorna eller tampongerna? Elle

Alltså. Någon har lindat mig kring sitt lillfinger. Jag menar kring sin lilla vita tass... Här sitter jag, barnfri och utslagen, i fåtöljen och äter middag. Fötterna på fotpallen. Tallriken under hakan. Slevar lojt i mig färsk bandspagetti med lammfärs, riven parmesan, ruccola och körsbärstomater. Duralexglaset med en rödvinsslatt står på glasbordet. Plötsligt är hon där. Tittar på mig över tallrikskanten. Neeej försöker jag men då är hennes tass där och hon fiskar elegant upp ett pastaband indränkt i köttfärssås! Neeeeeeej, hör jag mig själv säga och jag gör ett vagt försök att dra undan tallriken men hon kloar bestämt fast i tallrikskanten och jag ger upp. Låter henne hållas. Hon är ju så sööööt. Så där sitter vi mitt i mot varandra och äter ur samma skål. Hemskt!

Jag har blivit nätauktionsgalen. Mitt nya lilla nöje här hemma vid laptopen. Ja, jag begränsar mig. Bestämmer mig för hur högt jag kan tänka mig att gå redan på första budet, inte mer. Skall hämta en 7-armad Josef Frank-ljusstake i dag. Inropad för 300 spänn! Hur kul som helst. Härnäst hoppas jag på en superfin kelimmatta eller varför inte Picassolitografin! Så har några av mina sällsynta barnfria dagar gått. Här har jag släpat fötterna efter mig som en zoombie...städat av lite men annars bara suttit, legat eller sovit. Läst och tittat på TV. Avdomnad. Nu börjar jag oroa mig för att jag varit för orörlig och asocial. Är det inte vid sådana här tillfällen ensamma mammor skall släppa loss och vara aktivt sociala, ta igen? Kanske jag borde gått UT? Träffat folk, tatt ett glas i baren eller gått på bio åtminstone? Tröstar mig med att jag i morgon får mingla runt bland andra mellandagsreamänniskor i nordstan (Gbg). Får i alla fall SE andra människor!! Hämtar ungar vid 2-tiden så jag kan ju

Syster U mailar från Australien . Bada i stora, salta vågor, klia kängurur, koalabjörnar och krokodiler bakom öronen...Och vem vill förrästen byta ut skinkan mot hajkött? Äh...jag är hellre hemma över helgerna jag och städar, lyssnar på italiensk opera, läser en bok om "ångest", servar tre tonåringar och en antihelgmamma jag. Eller hur?? Julmartyren igen.....

Spelar cd:n "Solens Mat" högt, högt. Ingen annan är hemma och protesterar eller försöker överljuda mig genom att spela något annat ännu högre. Det går fint att dammsuga till Laura Pausini. Ännu bättre att damma till Caruso. Får ett meddelande från väninnan i Oslo. Hennes 15-årige son ligger på sjukhus efter att ha brutit ansiktet på 6 ställen! VA? Otur i skidbacken. Turligt nog såg det ut som att nacke och hjärna klarat sig. Nej!! Kommer av mig en stund. Tänker på mina egna telningar och dammar bort lite mentala katastroftankar också. Får jobba en stund. Det är ju farligt hela tiden, alltid i alla sammanhang om man så vill...... Nu är huset rent. Jag kan andas och njuta i 2 dagar till. Rensade i kylen och slängde julskinka, resterna av den varmrökta laxen och kräftströmmingen rök den också. Inte sparar jag mat längre än 3 dagar i vanliga fall, varför skulle jag göra det nu? Vet att somliga har sin gamla julskinka i kylen till över nyår. De går och skär sig en liten skiva då o

Lugnet har lagt sig. Med det menar jag att alla nu ägnar sig åt sitt. Det är så där avspänt som det ofta blir efter alla förväntningar, all uppladdning, väntan, upptakt och så aktion: middag och julklappsutdelning. Allt har gått så fort tills nu. Trots dånet från sonens rum är tempot plötsligt ett annat. Åter en julaftonskväll har passerat. Vid den här tiden brukar vi oftast spela något spel. Men inte i år. Alla är trötta på det 15 år gamla TP. Ingen har heller lust med Rapakalja eller Pictionarys. Dottern knappar koncentrerat på sin nya mobil. Systerdottern lägger pussel och sonen spelar Guitar Hero II på sitt rum. Mamma med hund har åkt hem till sitt. Får man lov att gå och lägga sig nu?

Eller som Coola Morsan uttrycker det....Bättre kan det inte sägas!

Fick julklappen från mamma i förskott. En städfirma kom och blåste hela hemmet. Jag fick klappen muntligen ett par dagar i förväg och med den följde inte något rim men väl en instruktion: "Nu måste du städa undan innan städerskorna kommer för sånt gör de inte. Du måste plocka undan och bort från golv, bänkar och bord. Bädda sängarna och plocka undan i tvättstugan. Se till att barnen tar sina rum och glöm inte kökslådorna. Bjud dem på kaffe efter någon timme. Se till att du köpt hem rengöringsmedel och trasor" Basta. Städa för att städerskan skulle komma. Herre Gud...var det en present jag fick?? Men rent blev det och i ett dygna skred jag fram i en slags overklighetsrus..Så skönt! Så länge det varar. Nu har mina youngsters bakat pepparkakor och gjort julgodis, slagit in paket, rimmat och ritat ekivoka och hädande julkort. Just nu har stöket övergått i något slags hysteriskt raveparty på nedervåningen. Bestämmer mig för att låta det blåsa över av sig själv men inom mig morrar

Julmusik. Ur ICA:s högtalare väller Pavarottis klangfulla stämma. Jag ryser. Det är något hädiskt med att höra honom sjunga för julstressade, småspringande människor med sprängfyllda plånböcker. Som om Pavarotti skulle vara någon slag reklamgubbe för ICA. Han och Stig! Det passar sig inte. Trots att jag hatar skvalmusiken som man brukar köra med, är den mer okej. I dag glömde jag hälften av det jag borde handlat. Tur det bara är dan före dan...

Kaga hette egentligen Karin. Hon var min morfar Åkes lillasyster. Kaga. Ser henne framför mig i sitt stålullspermanentade olagda grå hår, som en gloria runt ansiktet. Pillemarisk blick och alltid ett leende, pratandes som en fors, fort och hela tiden. Bjöd på mat och kakor men kunde aldrig sitta still. Sprang omkring som en yr höna och öste upp mer mat, mer igen och två till trots att vi protesterade. Det hörde hon inte. Hon hörde som en kratta precis som alla andra på den släktsidan. Mot slutet knappt någonting alls. Eller rättare sagt, hon bestämde sig för vad det var hon hörde och svarade sedan på det. Några barn blev det aldrig men väl två äkta män. Hon var glad i karlar men höll sig alltid till en. Sa hon. Hon sa mycket. En gång, när jag som barn varit och badat med Kaga i en sjö intill sommarstugan ute i Lännersta såg jag att Kaga bara hade ett hängbröst. Jag stirrade så klart, jag var väl 6-7 år kanske. Då berättade Kaga att hon var den första i hela Sverige som opererat bort et

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Bakar lussebullar a´la Helene. Som kanelsnurror fast med saffran, smör, mandelmassa och russin i stället. De blev bättre så, tyckte Helene. Barnen höll med. Jag också. Om det var för att Andrea Bocelli sjöng så vackert eller för att bullarna blev exakt så stora som Helenes, kanske för att jag var ensam hemma och inte behövde tänka efter. Då brast det. Tårarna rann och hulkande tröstade jag mig med lite deg och lite mer deg. Andrea sjöng, jag grät och tårarna blandade sig med degen och jag tog lite till. Fan också. Varför behövde hon dö? Helene måste vara den absolut vackraste och ljusaste ängelen på detta himlavalv. Sjukdomen tog henne till slut. Det trodde ingen av oss. Hon var den som skulle klara sig. Det gick inte att dö när man var så vacker, så sund och så stark. Dessutom mamma till två små. Min vän Helene. Vi fick barn samtidigt, både första och andra gången. Flera år sedan men i dag var hon här igen. Kokar kaffe och tittar förhoppningsfullt uppåt. Kanske sitter hon där och ler

Fick ett julhälsnings-sms från Dubai: "Ha en jävligt trevlig julhelg och ett gott slut" ? "Från vem?" "Har du glömt bort mig? Tänk efter nu!!!" "Känner ingen i Dubai" "Jo det gör du" Det var rätt, det gjorde jag visst. Att hälsningen lät som ett terrorhot gjorde inte det lättare. Men jag kom på att jag hade visst en gammal väninna som åkte dit för något år sedan. Jobba som tandhygienist i Dubai. Snart kommer hon väl hem, rik som ett troll förhoppningsvis? Eller kanske hon hittar en shejk och stannar? Jag kunde andas ut..

Malmö. Spillde glögg över vanten men vad gjorde väl det. Knaprade brända mandlar och njöt av ett myllrande Gustav Adolfs torg. Hann med Designtorget (julklappsdisktrasa från dottern till sin mormor med text: "Njut av alla stunder i livet") American junkfoodstore (choklad/marsmallowsvåfflor som värms i brödrosten köpte hon till brorsan)och på Jerns skosalong hittade jag ingenting under 1900 kr som jag gillade så det blev ingenting alls. Så hittade vi ÄNTLIGEN fram till "SHOCK" vid triangeln. Dottern gick i spinn, kvittrade desperat och oavbrutet i det hon slet till sig byxor med dragkedjor, hängslen och nitar, sjalar med pudlar och döskallar, nätstrumpor, flamingoråsa hårfärg, röd kajal och ett par doc martenskängor. Vidare en ryggsäck, trosor med pudlar, en alvtröja och en med ett skelett på. Klänningen nådde hon (som tur var) inte upp till. En skapelse i blankt blått, tyll, nitar och chiffong. Själv blev jag efter en timme mer och mer intresserad. Provade ett par h

Vidare. Dessa köttfuskare. Hur har man mage att packa om gammal mat och sätta på nya ettiketter med nya utgångsdatum. Här försöker man vara en bra medborgare, sopsortera och handla ekologiskt. Man ser till att alla får i sig frukt och grönt varje dag, sållar kritiskt i kötthyllor och bland torskförpackningar. Tror att man gör något bra, som är bra både för miljön och familjen. Så får man höra om idioterna på ICA, Coop och Hemköp som fuskar med vår mat. Inte trevligt, inte trevligt alls. Man borde ta dessa herrar (det måste väl vara herrar eller skulle kvinnor kunna göra så här också???) och trycka ner deras trynen i gammal stinkande köttfärs, det skulle man minsann! Tvinga dem att äta sin egen smörja. Jag är glad att vi här i min lilla avkrok har en alldeles förträfflig kötthall! Tack och lov för närproducerat och med insyn till köttkvarnen!

Inger Efraimsson, ordförande i Försäkringskassan, avgår . Sunt tycker jag spontant, att en person i FK:s egen ledning reagerar mot regeringens sjukvårdspolitik. Det är så lätt att förstå vad hon menar och vad hon vill med sitt avhopp. FK bedriver hetsjakt mot de sjuka och sjukskrivna i vårt land. Det går inte att dölja genom att hela tiden prata om hur bra det går med lägre antal sjukskrivningar och att man sätter dit att fuskare. Så bra då. Självklart skall man inte fuska. Men alla de som är sjuka, som behöver rehabiliteras, vårdas, få lugn och ro. De drabbas också av regeringens stundom ovärdiga och kalla beslut. Efraimsson dömer ut regeringens politik som "väldigt otäck". Jag säger, Tack för att du gör som du gör, att du reagerar och handlar! Att du genom din reaktion och avhopp bekräftar något många redan känt på sig. Nämligen att det är något oerhört skrämmande med den politik som nu tar allt mer plats. Tack för att du vägrar bli ytterligare en marionett i maktens grå k

Ingen av barnen vill åka till sin pappa den här jul- och nyårshelgen. Jag sa redan efter sommarens katastrofresa att jag aldrig kommer att tvinga dem igen, aldrig kommer att lägga mig i om de vill resa dit eller inte. De är tillräckligt stora för att själva bestämma. De får åka hur mycket de vill eller inte alls. Jag orkar inte längre hålla på. Orkar inte låtsas eller lägga ner energi på att försöka muntra upp barnen och göra pappa bättre än han är, än han förtjänar. Så, jag skrev ett enkelt mail. Bifogade barnens önskelistor. Inget svar. Skrev igen, frågade hur han tänkte göra med julen. Om inte annat bra så vi inte köper samma sak. Ett kort svar: "Hej, är i London just nu och har massor av annat att tänka på.. Bla en ganska krävande kurs". Jaha. Jag köpte mina julklappar och informerade kort vad jag köpt. Inget svar. Inte ens en antydan till om han tänkt sig att barnen skall åka dit i år. Att barnen inte vill är en sak men att deras pappa inte ens hör av sig och undrar, ber

Gillar adventstiden bättre än själva julen. Det är mer avspänt och som allra godast med glöggen, pepparkakorna och blåskimmelosten då. I år blir jag dessutom själv med tre tonåringar; mina plus kusin A, mamma, hunden och katten. Syrran åker till Australien i tre veckor med nya kärleken från England. Och hör på den här: Han gav henne sitt kreditkort och sa: Use it! - VA? Such a man!! Hela julafton på 10 000 m höjd. Syrran är nöjd. Unnar henne verkligen, verkligen det. Jag fixar allt jag, här på hemmaplan! Hej och hå. Okej. Julen på en skala mellan 1-10?! Tre gulliga men stökiga och krävande ungar. En antimamma som dessutom kommer envisas med att ha med sig hunden så att hunden kan jaga katten hela kvällen, eller tvärtom. Så kommer mamma hela kvällen kommentera och prata till hunden så att allt fokus hamnar där i stället för på julskinkan eller klapparna. Så kul, jag tror jag dör. För övrigt har jag blivit riktigt bra på att rationalisera min adventstid och alla förberedelser men julen

Rundade hörnet vid ån och sköt fart ut mot havet. Det regnade inte längre. Åmynningen kokade. Kråkor och måsar tampades mot vinden vid högarna av tång. Gråtoner och vitt, havet petroleumblått och vilt. Drog in havet och vinden, ökade farten och vek av, ut på sanddynerna. Det hade bara varit jag i 3 kilometer. Krockade nästan med ett par i ullrockar. Han i marint och cowboyhatt. Hon i beige med skärpet hårt knutet runt midjan. Hatt i beige och beige stövletter med klack och spetsiga tår. Röda läppar till ett smalt streck när hon upptäckte den svartklädda och långbenta som i galopp kom farande från ingenstans. Jag fick ta ett extra skutt åt sidan och hade väl inte ägnat paret i ull en tanke extra om det inte var för att jag flög rätt in i ett osynligt draperi av tung, söt parfym! Den kväljande doften släpade sig kvar i luften efter damen i beige. Som en tung och kletig men osynlig giftmolnsdimma svepte den sig runt mig. Kände hur bronkerna vred sig och stängde till och då är jag inte all

Stackars sonen. Snart 15 och pluggade till ett läxförhör i biologi i går kväll. Var sent ute och jag erbjöd mig glatt att förhöra. Nja.....sex och samlevnadskunskap med morsan?? - Ja men kom igen! Hur många gånger har inte jag pratat med tonåringar om just det här? Inga problem pysen. Okej. Förhöret/föreläsningen började. Efter 5 minuter låg 15-åringen på golvet, hysteriskt garvande med en stor kudde över huvudet. Benen sparkade okontrollerat. Han frustar: Lägg AAAAV! Sluta rita teckningar! Sååå pinsam du ÄÄÄÄr! Ja men jag var ju tvungen. Det stod fel i läroboken. Bilderna var såå dåliga, omöjliga att förstå så den kloka morsan ritade snabbt upp de kvinnliga genitalierna från en annan synvinkel och sonen svimmade nästan. Okej, okej: Jag kommer aldrig någonsin att göra om det här grabben så ta det eller ta det inte. Du får fråga om du vill veta något, i övrigt vet du redan allt du behöver veta för stunden. Kom fram ur kudden så tar vi mannens genitalier istället. Han kom motvilligt fram

Facebook spar information om användarnas internetvanor. Osmakligt och dumt. Dessutom har de rätt att använda allt material, alla de bilder som användaren lägger ut via Facebook. Nä, nu tror jag att det får vara för min del.

Ja men jag kan bara inte motstå att kommentera det faktum att glassmagasinet "Mama" åter har korat årets mama. Av en händelse såg jag att evenemanget ägt rum alldeles nyligen. Måste naturligtvis glutta in och beskåda vilka dessa fantastiska mammor är i år. Som tidigare då. Somliga oerhört begåvade och duktiga yrkeskvinnor med både en och tre karriärer. Dessutom mammor på podiet, glassandes runt i glittriga trikåer med sina likaledes uppklädda telningar i en svans efter sig. Vad handlar det egentligen om? Löjets skimmer kvarstår. Visst är det en klubb för insides beundran. De allra flesta kvinnor och män är stolta över sina barn. Åtminstone så länge de är kontrollerbara och just, barn! De flesta föräldrar myser och pyser ibland över av stolthet när avkomman utmärker sig på något vis, vare sig det är på skolkonserten, dansuppvisningen eller bara på dagis luciatåg. Är man dessutom podiesnygg själv är det klart att egot får sig en extra stor skjuts när man samtidigt får visa upp

Det var järngrått. Blåsigt. Första advent. Åkte ner till ett brusande, jagande hav. Sprang på lätta fötter genom skogen, ut på stranden och framåt, mot vinden. Slet, men det bar. Inte bara benen utan alltihop. Hela jag; kropp, ben, andning, själ. Varför hade jag glömt hur bra det här är? Varför slutade jag? Jag slutade springa ett tag. Varför? Jag glömde hur det var, i dag påminde mig. 3 kilometer räckte. Jag fick igång andningen, svettades och lugnet spred sig för varje steg. Som en snäll gammal vän. Där var den ju igen. Känslan. Efteråt. Stående mot havet i ösregnet. Det slog ner i hela min kropp. Insikten. Endorfiberusad gjorde jag några välbekanta solhälsningar mellan ett par störtskurar. Heureka! (Plötsligt fungerar inte överföringen av bilder från mobilen till datorn. What? Skrotreflektionerna får vänta...)

Skyller på än det ena, än det andra. Sitter här och fryser, gnällig och lat med ett glas rödvin och en bit choklad. Tar ett beslut. Oavsett vädret i morgon, för det kan knappast bli värre än i dag, skall jag ner till havet och jogga ett par kilometer. Helt kommit av mig. Ändring. Kanske spelade det roll att jag pratade med en skön kvinna, 54 år gammal, som nyss anmält sig till New York maraton nästa år! Va!? Häftigt! Jag kan inte springa så långa distaner men kan hon ut och jogga i regnet så har väl jag knappast något att skylla på, jag som bor på läsidan. Åtminstone i dag. För bara ett år sedan kunde inte ens en snöstorm stoppa mig, det blev bara bättre av uselt väder. Vad har hänt? I morgon skall jag rapportera från strandkanten. Dessutom filosofera över de bilder jag tog på skroten häromdagen.

Jag glider omkring på mina nya dubbdäck. Det känns som om jag åker skridskor...eller snowboard kanske? Ligger liksom lite ovanpå asfalten och svajar märkligt i kurvorna. Skall det vara så här?

När jag var ung, ursäkta...yngre fotograferade jag mycket. Köpte min första systemkamera, en Canon AT 1 (har den kvar!) för en hel månadslön när jag var 17 år. Framkallade hemma i pannrummet. Räknade sekundrar a´la väninnan som jobbat på sjön: een pilsner, tvåå pilsner, tree pilsner o.s.v. (Tar fortfarande tiden i pilsner om jag behöver) Jag fortsatte att fotografera men inte i samma utsträckning som tidigare. Har i alla år tänkt att NU är det snart dags! Nu skall jag köpa mig en vass kamera igen! Har köpt några exemplar men halvautomatiska, krångliga och dåliga saker. Dessutom låg fokus på annat under en hel del år. NU, är tiden kommen. En digital systemkamera skall inhandlas innan året är till ända. Av "bokföringstekniska" skäl. Börjar förstå min pappa under mellandagarna när jag växte upp. Då inhandlades det nya TV-apparater, bord, stolar och en gång kom han hem med 8 mässingslampor av samma sort. Rea på Carneruds på Götgatan och pappa mådde som en prins. Han kunde vara rä

Dottern klär på sig framför elden. Plötsligt skriker hon till. På det nyligen ihopmonterade tvåvåningshuset mitt över gatan står det 4 helt svartklädda individer och stirrar mot vårt håll. Svarta kläder, svarta handskar, svarta toppluvor. Instatsstyrkan är här! ....konstaterar min yrvakna hjärna som fortfarande delvis är kvar i drömmen om gammelkatten och inbrottstjuvarna. Bäst att ducka. Regnet och dimman förstärker det dramatiska. Dottern far ner på golvet med sina kläder. Så ser jag vapnet...jag menar kranen. Den som lyfter upp takpannorna till de 4 byggarna. Grå. Måste alla människor som bygger hus använda gråa takpannor. Vad är det för fel på de gamla röda keramikpannorna? Grått, grått, grått... Kör en stund senare i väg och klyver den kompakta grå morgonen med min vårgröna bil. Har någon kört över Bjäre en apregnig dag i november? Jag skulle till skroten, den i Förslöv, för de hade de billigaste dubbdäcken. Hittar dit. Det är lerigt, grått och allt är förbannat unket. Orkar någon

Så här började en kommentar hos Rutan. Här fortsätter jag med lite mer: Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta! Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? D

Tro inte att du känner mig. Det kanske du tror nu när du tagit del av alla dessa mina ord. I ett års tid har du tagit emot så mycket skit, en hel del sentimentalt stuff. Somligt är dråpligt och roligt men inte allt. Ibland är det jag ända nerifrån tårna men inte alltid. Tro inte att du känner mig. Så kan jag ibland reagera när jag blir misstänksam, osäker... Drar mig tillbaka. Söker mig till säker mark, tiger och muttrar på en gång. Måste tänka i fred en stund. Inser att jag är som min pappa. Vi sluter oss inom vårt skal när det börjar osa. Backar...Det kan ta lite tid innan jag vet vad jag vill, vilket håll jag skall gå åt och vad jag skall säga. Ibland har jag varit outhärdligt trög. Somliga gånger har det tagit åratal! Det är ju det här med min felinställda kompass.....I dag är det troligare att syd är syd när kompassnålen pekar mot syd än det var för en del år sedan. När jag känner mig missförstådd och får fel reaktion...Då blir jag konstig och har ibland slagit knut på mig själv i

Har tappat bloggnistan - igen! Frågar mig om det är någon mening med att ha bloggen kvar? Vet inte, den får nog bara stå här ett tag och luta sig mot väggen i mitt bloggförråd. Vart har det roliga, det som kittlade, tagit vägen? Vad vill jag, frågar jag mig igen? Vad finns det att skriva om som ingen annan har skrivit om? Varför vill jag skriva här? För min egen del, kunde jag länge svara. Nu är jag inte där längre. Halvanonyma halvtyckare finns det för många av. Umgänge? Ja, ett visst mått av bloggumgänge är trevligt och inspirerande. Några av de kontakter jag fått via bloggen har varit otroligt givande och roliga! Är fortfarande. Men jag föredrar umgänge på riktigt. Åtminstone så pass att jag och du vet vilka vi är och kan kontakta varandra på annat, mer personligt vis, om vi vill. Bekräftelse kan man förstås få här. Oj, oj så bra bloggen är när man vill få medhåll, beröm och en klapp på axeln eller på kinden ibland. Bloggen är en ventil, onekligen. En skojig, dråplig, ironisk och ef

Flaxa ur boet. Har knappt vant mig vid att jag inte behöver borsta deras tänder eller mata dem så signalerar äldsta att han tänker flytta hemifrån om 2 år. Jahaaa.....hur då menar du? du är ju bara en bebi, HUR skall du klara dig utan mamma piper det i min småchockade hjärna Nej, jag tänkte att det skulle vara coolt att klara sig helt själv. Jag tror att jag klarar allt då. Behöver mer frihet liksom....En egen lägenhet vore helsjysst! Jaha, men kan du inte vänta tills du är 18 kanske, varför 16? ..men du kan ju inte städa sitt rum? Hela veckoransonens förbrukning v kalsonger ligger bakom och under sängen och det är chips runt hela datorn. 5 vattenglas med infekterat vatten står på nattduksbordet. Du kommer att bli förgiftad!!!! Äh, men då går jag nog i gymnasiet i Helsingborg eller kanske Stockholm. Orka pendla. jag vill hellre ha egen lägenhet. Nu samlar jag mig. Säger: Ja, det händer att 16-åringar flyttar hemifrån. Men jag tror att det skall finnas en bra anledning då. Som en skola

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot

Rutan gav ett uppslag till ett nytt fräscht ämne att blogga om. "Mat jag blir stressad av" Här är min lista: Äppelkaka. Det måste finnas gott om vaniljsås till varje sked. (Alltid ett orosmoment om man är många runt kaffebordet). Frukostmackan. Först brunost, sen frukt. Kaffe med massor av mjölk. Ett glas apelsinjuice. Finns inte allt hemma blir jag orolig... Prinsessbakelse. För att när jag slevar i mig sista tuggan har jag precis kommit igång. Då vill jag fortsätta. Men jag kan ju inte köpa två bitar! (Därför köper jag nästan aldrig prinsesstårtbitar) Samma sak med rostat bröd med smör och honung. Tar jag en kan jag inte sluta. Caffelatten om den inte är tillräckligt varm och serveras i tillräckligt stor mängd. Det värsta som finns är om jag inte hinner känns mig riktigt kaffemätt innan det är slut. Godnatt.

Om vår katt hade varit människa hade hon hetat Paris Hilton. Väldigt blond, självsäker, fåfäng, envis, busig och skall bara ut och ränna hela tiden. Hon har lyxiga matvanor och tänker långt ifrån över saker och ting före hon utför dem. (Håller vi inte henne i strama tyglar har vi nog snart en tonårsgraviditet här i huset!) Vår förra katt var mer....slipad, smart, smygande, oerhört snabb och dog alldeles för tidigt. Hade en känslig själ. Hatade gäster, betraktade andra män med förakt i blicken. Mjuk och kelig, men inte när någon utomstående såg på. Var inte en gourmet utan nöjde sig med enkel, torr mat. En snygging. Hm.... James Dean kanske?

Egentligen hade jag redan lagt det bakom mig för länge sen men det kändes ändå bra att få en så tydlig bekräftelse på vad det var som egentligen hände. Jag kände ingenting, bara en slags vemodig glädje över vad jag såg. Känner mig vänligt inställd, glad och generös! Det är bra. Mitt hjärta och mitt sinne fick för nästan exakt ett år sedan fnatt och drog okontrollerat iväg, något som inte var riktigt likt mig. Det var som något virus, som om jag under en tid befann mig i en feberdimma. Hela jag drogs med och iväg....också i fantasin. Ja, efter vart kom ju verkligheten ifatt mig och jag landade platt fall rätt mot marken igen. Shit, jag hade fel och det tog sin lilla tid att smälta vad som hänt. Jag fick aldrig någon riktigt bra förklaring men efter vart klarnade det. Är man en säpomänniska som jag är det bara fråga om tid. Får jag inte svaret när jag ställer frågan söker jag svaret själv. Det har jag gjort förr. Det var så enkelt. I kväll fick jag ett bra avslut. Hemsidan var vacker.

Jag är så smart och modern! Tänkte att jag skulle vara lite i tiden och roa hela familjen med att registrera en domän i vårt efternamn. Nöjd med beslutet hände allt väldigt snabbt. Valde naturligtvis det dyraste alternativet = .nu. Jaha, sen då? Vad gör jag nu? Inser att jag inte kan det här men får efter information från sonen registrera ett konto på ett webhotell. 600 spänn till. Sen då? Sonen gör något som för mig är helt obegripligt och vips, nu har vi i allafall en bakgrundsbild och en text som förkunnar att hemsida är under konstruktion! Haha, sure!

Alltså, bakgrunden till mitt förra inlägg är att jag på senare tid gjort två tandrotsoperationer, rotfyllt och tryckt dit kronor så hela jag fått övervikt åt höger av all hamstersvullnad! Därför var just denna tandläkares inviter både komiska och kanske....praktiska. Antagligen också ekonomiska! Men, på allvar, dejta en tandläkare som gillar hamstrar!!! Usch nej, de luktar säkert bara bedövningsmedel och klorhexidin! Säkert bleker de sina egna tänder också. (Åh nej, jag är inte fördomsfull, bara lite hämdlysten! )

Shit! En gåva eller någon som jävlas? En tandläkare har kontaktat mig på en av de här kontaktsajterna. Han är specialist på käkkirurgi! Helt perfekt med andra ord! Äh, inte bryr jag mig om att han bär knallorange tröja, beskriver sig själv som "distingerad och smärt", har ett fånigt leende och gillar hamstrar och marsvin.. Helt topp då hamsterlookalike blivit min grej!

Upp med tuppen. Ut på motorvägen och jobbar till 12. Hem igen, fångar upp sonen och drar med honom till Vårdcentralen. 5 dagars zoombietillstånd får räcka. Körtelfeber? Hem med honom igen, drar i mig en macka och far i väg till nästa jobb. Pratar gardiner och kvaliteter, vitt eller optiskt vitt är frågan? Hem igen, får vända och åka i väg igen med det jag glömt. Hem igen. Drar i mig ett glas juice och ramlar ihop ovanpå sängen. Stövlarna sitter på. Bara en liten, liten stund. Måste blaska av mig. Skall ju gå på After-Work! Rycker till när centrifugen drar i gång. Var är den där handymannen som kan fixa obalansen? Dimmig inombords, har ett skarpt veck på ena kinden och vad är det som smakar frityrolja? Sparkar av mig stövlarna, fryser och tänder elden i kaminen. Langar fram en halvliter romrussinglass ur frysen. Slevar medvetslöst i mig halva förpackningen ..... - Varför? Varför gjorde jag så? Mätt och ännu frusnare drar jag upp filten till öronen. Blundar och känner hur jag börjar minn

Doris Lessing får gärna motta Nobels litteraturpris för mig. Insåg att jag har en titel i min bokhylla men att den aldrig lockat därför att jag anat sience ficton då jag läst på baksidan. Varifrån boken kommer har jag aldrig förstått. Läser på baksidans pärm ett för mig okänt namn: Åsa Jirvelius. VEM är Åsa Jirvelius? Varför har jag hennes bok? Slår snabbt på hitta.se och hittar en Åsa i Nacka. Är det hon? Bör jag ringa och berätta att jag har hennes nobelpristagarbok i min bokhylla? Vad är rätt? Vems är boken egentligen? Fast det kanske inte är DEN Åsa som jag hittat på "Hitta" .. Jag har dessutom de facto haft boken i mina bokhyllor sedan åtminstone 80-talet. Har alltid trott att den kom från farmors boksamling. Jag har släpat den med mig vid varenda flytt, packat upp och packat ner, hela tiden förvissad om att en Doris Lessing måste jag behålla och en dag läsa. Varför ogillar jag så starkt sience fiction? Det kryper i mig när jag läser Stephen King t.ex. Klarar inte den so

Så här beskrev väninnan sin fredag "Jaha, så köper man rosor och dukar med servetter i matchande färg. Lagar middag en hel eftermiddag, förbereder efterätten och står i. Så kommer hon och hinner inte sätta sig förrän hon börjar klaga på yrsel. Så slänger hon sig på min soffa, drar på sig alla mina filtar, kallar till och med på grannfrun som kommer med blodtrycksmanschetten. Hon vill inte ens ha ett glas vin! Sen ringer hon efter en gul bil och drar till stan. Hon lämnar kvar sina barn och all mat. Som väl är blir jag matad med godis av hennes dottern under hela "Idol". Inte nog med det. Efter några timmar får jag köra till stan och hämta henne!! Hon vinglar mot bilen och är inte för underhållande på färden hem. Sen repar jag min mans bil då jag svänger ut från hennes gårdsplan. En fet, lång repa i den blanka, välvaxade metalliclacken och sen får jag äta rester, samma mat, hela veckan" Ja, ibland blir det inte som man tänkt sig.....Inte för någon.

Ytterligare ett exempel på att bara kunna göra en sak åt gången. Var ute och mörkeråkte med väninna B i går. Eftersom hon är pratglad pratades det. Men varje gång hon skulle växla blev det tyst. Då stannade samtalet upp. Det blev ett ryckigt samtal med flera återkommande pauser vid alla rondeller och vägkorsningar. Ibland mitt i ett ord. Att både prata och växla blev för mycket. Eftersom hon själv roade sig med insikten vågar jag skriva om det. Men i övrigt gled vi mjukt fram över Bjäre i hennes mans stora grå ögonsten. Varför vi gjorde det kanske jag återkommer till...

Knipsar av ett par fantastiska mörkrosa rosor och arrangerar dem i en liten kristallvas tillsammans med några gröna blad. Njuter av prakten. Det tar 2 minuter. Hela köksgolvet är täckt med hela och halva rosenblad. Vasen ligger omkullvält på bordet. Bladen är söndertuggade och mitt i allt står Ester med en ros i munnen. Köpt Rågfras, en ny favorit. Tar en näve i filen till lunchen. Går med tallriken mot datorn. Hinner 4 meter, så hör jag hur något far i golvet och åker ut över hela golvet. Vänder mig om och ser Ester surfa på mina rågfras. Hon far fram som en galen komet. Ett rågfras i munnen och resten yr under hennes snabba tassar. Morrar åt odjuret. Sätter mig på huk för att rädda åtminstone en del av rågkuddarna. Hör en skräll från rummet intill. Rusar dit, möter Ester i dörröppningen. Hon kommer farande som skjuten ur en kanon och det är med liten marginal jag lyckas hålla mig på benen. Irrar med blicken för att se vad som brakade. Ser min stora hibiskus med kruka och zinkytterkru

I kväll är humöret sådant att jag undrar vad det är för ett liv jag lever. Fattar någon som inte varit där själv vad det innebär att vara den enda heltidsföräldern? Alla "ensamstående" föräldrar som har sina barn varannan vecka vet inte vad ensamstående är. För mig förefaller det vara ett skönt lyxliv! Jag kan inte ens åka bort över en ynka natt utan att det blir komplicerat och knepigt att få ihop allt. VARFÖR är inte min mamma som min mormor var? En klippa som ofta kom och hälsade på. Hon fixade, bakade, fejade och var som en sol. Alltid med samma tålamod och värme. Min mamma vet inte vad det vill säga att vara ensamstående utan en mamma som den hon hade. Jag har nog kapitulerat. Jag menar, jag älskar mina ungar och vill inte byta bort mitt liv på något sätt. Det är inte det jag menar. Jag menar att jag är ensam om allt runt barnen och deras liv, uppfostran och med allt ansvar. Det är inte barnens fel. Det är barnens pappa, mormor och andra runt barnen som borde ta sitt ans

Det fanns en tid när jag hade simultankapacitet. Jag styrde med van hand runt ungar, matlagning, disk, tvätt, trädgårdsarbete, bokföring, handling, körning och husrenovering. Det bara gick av sig själv, jag behövde inte tänka så mycket. I dag måste jag fokusera väldigt mycket bara jag skall gå ut och sopsortera. Var sak på rätt ställe och nåde den som pratar med mig när jag sopsorterar! Då tappar jag bort mig och färgat glas kan hamna bland metallen. Jag kan högst göra en sak åt gången. Någon sa att " Bah! Det där med simultankapacitet Det är ett påfund som männen uppf unnit för att hålla oss kvinnor där de vill att vi skall vara. På plats i hemmet med andra ord. Vi är så stolta över vår simultanakapacitet så vi gör gärna allt, även skitjobbet. De där stackars männen, de HAR ju INGEN simultankapacitet så vi sträcker stolt på oss och fortsätter att slava" Nu kom jag att tänka på vad min exman, tillika läkare, sa en gång. Det hör till saken att han var en katastrof där hemma. R

Jag hade inte gnällt om det varit lite för fort. Men det var dramatiskt. Därför får han på nöten av Nike i dag. Så här var det: Når krönet på Hallandsåsen. Motorvägen smalnar av från trefiligt till tvåfiligt. Kollar i backspegeln, ser bussen jag körde om för några hundra metrar sedan. I övrigt är vägen tom. Tittar framåt och närmar mig en långtradare. Jag håller 120 och hinner tänka att nu kör jag om. Då....kommer en stor mörk skugga vinande förbi mig i ytterfilen. Jag överdriver inte men jag har nog aldrig blivit så överraskad i trafiken. Aldrig omkörd av någon som kört så in i helvete fort!! För om jag körde i 120 måste han ha kört runt 200. Det är en svart, fet Mercedes med tonade rutor. Jag hinner se registreringsnumret bara för att det är så löjligt enkelt och ser speciellt och utvalt ut. Min dotter knappar in numret och skickar snabbt iväg det till "Hitta bil". Svaret kommer när vi fortfarande ser skymten av mercedeshäcken långt där nere vid åsens fot. Min dotter vrålar

Någon kille "vadhannuhette" har skrivit den absolut längsta och mest häpnandsväckande kommentaren någonsin på min blogg sedan jag startade den. Under inlägget "Nix" finns en låååång redogörelse för allt som är så halelujabra med telefonförsäljning. Men varför i allsin dar? Är det på allvar något slags försök att få mig att ändra uppfattning? Är det någon slags reklam? Finns den här killen på riktigt? Om han gör det hoppas jag innerligt att han är lycklig här i livet???

Någon ringer och jag svarar. Samtalet varar i mer än 15 minuter. Det är ett arbetssamtal med en danska som dels pratar fort, dels just har landat på Grönland där hon ringer från sin mobiltelefon. En viss fördröjning bidrar till att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Det knastrar och störningarna gör att bara vartannat danskt ord går fram till mig. Dessutom befinner hon sig på en flygplats och högtalarrösten i bakgrunden ekar blandat på danska, engelska och grönländska. Efter 15 minuters hyperkoncentration där både min hörsel och uppfattningsförmåga testas till bristningsgränsen har jag skrivit ner de 5 punkterna min danska chef vill att jag skall fixa. Till sist ropar jag så att hon skall höra mig att " det är okej, ha det, ha det!! Jeg ordner dine changes och så snakkes vi etter helgen". Huvudet ekar tomt, kan inte läsa vad jag skrivit och eftersom jag inte hörde vad hon sa vet jag inte vad jag skall göra! Det här kunde använts i en film, så jäkla roligt!! - hoppas att

Började kommentera på Rutans blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att skriva ett eget inlägg i ämnet i stället. Det handlar om singellivet. Livet som ensamstående utan man närmare bestämt. Att inte leva i en parrelation blir ofta betraktat som suspekt. Varför lever hon ensam? Vad är det för fel när hon inte har någon man? För de som lever i tvåsamhet förfasar sig oftare över kvinnorna än om de ensamlevande männen. Man blir svårplacerad och ofta ratad i det sociala sällskapslivet. Det är inte komfortabelt att bjuda in en ensamstående "ledig" kvinna till sina partillställningar. Så är det bara. Det går an att stå där och kasta ur sig att man är så jäkla storsint och inte bryr sig. Men i själva verket är parmiddagarna så bekväma! Det är mycket lättare, jämnare... "Theholygoat" undrar i en kommentar efter Rutans inlägg om inte singlarna också ratar barnfamiljerna? Tja, i viss mån. Som ensamstående tonårsmorsa, d.v.s "singel", stämmer det att j

- eller en svart soppåse?? Vindfylld regnhatt på fin dam med stelsprayad frisyr. Finns det regnhattar i den här modellen att köpa?

Halv nio i går kväll kom dottern på att årets skolfotograferíng skulle äga rum nästa dag, alltså i dag. Kris, kris - Mamma, VAR är min råsa HÅRFÄRG? Är min rosarandiga tröja reeeen? Mina svarta cheap monday? ÅH NEJ, det GÅR INTE! Jag MÅSTE färga håret NU! Okej, dra tre djupa andetag och ner med huvet i badkaret. Fram med färgburken. Instruktionerna hade ramlat bort och några plasthandskar hittade jag inte så det var bara att börja kleta. Det var rååsa. Jag menar rejält råsa. Efter en minut såg mina händer ut som någonting ur en B-skräckfilm. Dottern fick plastpåse om huvudet och efteråt skrubbade jag mina händer med aceton. Resultatet blev över förväntan. Snart 13-åringen bubblade förtjust och begärde väckning en timme tidigare än hon brukar. Jag skulle köra henne till skolan i dag. På väg ut i bilen sa jag vad jag tyckte, att det var riktigt snyggt. Hon var jättefin! Hon sträckte stolt på sig och förkunnade att om någon sa någonting dumt skulle hon bara sticka ut hakan och säga "

Jag har ärvt en summa pengar. Min kanske största kärlek, åtminstone min mest passionerade, dramatiska kärlek dog för två år sedan. Han ramlade ner från ett hustak. Y var arkitekt. Från Tromsö i nordnorge. Dit kom jag i mitten på 80-talet. Planen var att jag skulle stanna 3, högst 6 månader. Men där var han. Efter första mötet på nattklubben Companiet sökte han följande kväll upp mig. Han klev med långa steg in i korridoren på sjukhusets lägenhetshotells andra våning. Vi var många i samlingsrummet den kvällen. Plötsligt stod han där i dörröppningen med ett ursäktande snett leende. Lång, blond och med de mest intensiva blå ögon jag någonsin skådat. Han hade nyfallen snö på den svarta baskern, på axlarna och i ögonbrynen. - "Hej.....Jag ville bara se om du fanns på riktigt"- sa han. Han skrev själv ner sina telefonnummer i min adressbok. Jag har den fortfarande kvar. Han bad mig ringa om jag fick lust att komma upp och ta en kopp thé någon kväll. Jag fick lust redan nästa kväll.

"Någon" gillar min mobil bättre än sin egen.....

Kör som vanligt hem från jobbet. Passerar åkrarna utanför Laholm....Höstskörden är snart helt avklarad. Korna går fortfarande ute....??

Det här är så fantastiskt! Jag har mina svagheter....här är en - Pavarotti!

Onsdag. Vaknar till en absolut ljuvlig septembermorgon. Krispig men vindstilla som om vi vore inomhus. Går några varv i trädgården när barnen cyklat iväg. Ester klättrar i träd och dansar fram över gräsmattan. Havet är som en spegel och luften så där hög som den bara kan bli i början av september. Rosorna har fått fnatt igen och blommar överdådigt längs husväggen. Där intar vi frukosten, jag och Ester. Jag får sitta där och bara njuta av lugnet och av kaffet i 45 minuter. Sen är jag vaken. Så här vill jag leva varje morgon! Mer och mer inser jag att jag bara vill vara. Så här. Orkar inte engagera mig längre. Vill måla, skriva, vandra och bara vara. Vill inte ta ställning, tycka, ställa mig till höger eller vänster, lägga om kurs, ta nya tag. Nej, låt mig bara vara här så blir allt bra. Läste någonstans att en människa har kapacitet att klara 2, max 3 stora omställningar i sitt liv. Därefter är hennes resurser till nyorientering förbrukade. Förr var det ovanligt med en enda. Jo, kanske

Åker till stan och inser att jag inte hinner hem i tid till middagen. Ringer min mamma som lovar åka över och hjälpa barnen att laga till middagen. Inser också att min mobil håller på att ladda ur eftersom jag glömde sätta den på laddning över natten. Dessutom har jag glömt glasögonen. Ordning och reda! SMS:ar så fort jag kan utan glasögon: "Hej. Är i Hbg. Bobo kommer." (Mamma, d.v.s. mormor kallas Bobo) Skickar i väg meddelandet. Får raskt ett svar från sonen: "VA?" Jag svarar : "Kommer till middagen. Hemma 20. Puss" Sen dör min telefon. Senare: Hemma och öppnar dörren. Dottern kommer rusande: "Mamma, du skrämde mig! " Hon visar mig mobilen och mitt SMS. Nu har jag glasögonen på. Läser: "Hej. Är i Hbg. Bomb kommer"

Inte har jag tittat på idrotten, trots att jag hade planerat för det .Friidrott i stora sammanhang är kul. Till och med fotboll är kul när det är VM. Då sitter också jag där och skriker och studsar upp och ner i soffan. Annars tittar jag aldrig på fotboll. Alla tycks ha kommit fyra i går. Stefan Holm låter som han brukar, de kan lika gärna använda sig av någon repris från tidigare medaljmisslyckanden. Linus Törnblad är inte helt säker i nerverna tror jag. Fast Wissman har vi ju kvar, det blir spännande! Sanna Kallur känner jag sympati för. Det är en sak att inte vinna. Men att missa medalj för att man blivit knuffad måste vara tufft. Annars låter det väl som vanligt. Reportrarna skruvar upp förväntningarna i rymden, sen dalar allt mot jorden igen för att knattras hem till redaktionerna så at vi här ute kan ta del av resultaten och försöka förstå sportjournalisternas yrande om varför det inte blev som alla hoppades. Det var ju tur att Kluft gjorde det igen! Den småländska valkyrian som

Sitter på Ebbas café och njuter av en caffe latte. Tittar på folk som strosar fram längs gågatan. För det gör de. De strosar. Så här strax före lunch är det inga problem med att få ett bord närmast gatan. Det går inte att skynda här. Inga motorfordon som jagar upp tempot. Inte ens några cyklar. Tonåringarna är i skolan. Tjuvlyssnar på de som går förbi. Där var det en kinesisk familj. Det är mycket utländska turister så här i slutet av augusti. Ser ett medelålders par närma sig. Konstaterar att de inte kan vara svenska. Nej, just det. Hör att de pratar holländska. Varför såg jag det? De såg uppenbarligen långa och blonda, nordiska ut. Hade de gått nakna hade de kunnat var från både Umeå och Trosa. Var det kläderna. På något sätt går det oftast att känna igen det som köpts på den svenska marknaden. Eller, är det verkligen så? Kan inte tänka mig att jag har sån koll? Men ändå. Sitt och titta ut över ett myllrande torg några timmar. Kan det vara sammansättningen? Man mixar rutigt och blomm

Det här var kul. Tricky visade hur man gör! This is me, a´la Modigliani! http://morph.cs.st-andrews.ac.uk/Transformer/

Jag tror att jag har hittat lösningen för i höst; Shiatsumassage, Omega 10, Rosenrot, B- komplex, extra zink, en bra migrändoktor, silversmide, träna mer, lata mig mer, satsa på att vara min egen helt och hållet, sova mer och våga mer. Undrar i vilken ordning jag skall göra saker och ting?

Han hade en dejt med någon och ville göra om det. Jag önskade honom lycka till och vände mig åt ett annat håll. Nu skriver han att han är förkrossad över att jag slutade skriva. "Jag var nog bara ute efter hans kropp"! Men hallå! Och ändå..Han får mig att le, han skriver som en tornado. Nu är han otålig. Vill ses. Vill jag? Inte än, inte än. Han skriver puss och kram. Vi har aldrig setts och jag ryggar tillbaka och skriver "Ha en god dag". Han fnyser åt min businesston och får mig att sätta kaffet i vrångstrupen med sin rakhet och val av ord. Nu hotar han med att baka bröd och packa en picknickkorg, komma hit och hämta mig för en lunch i det gröna. Sen kör han mig hem igen prick klockan ett. Jädra kille. Kan man inte få vara i fred! Vill jag vara i fred? Vill jag vara i fred för honom? Det vet jag inte, vi har aldrig träffats, bara haft en jädrigt rolig brevkontakt ett tag. Han är föör trevlig. Charmig..och han får mig att skratta! Han är inte klok ibland.....och ja

Läste till morgonkaffet en artikel om flow. Som jag har väntat på den där flowen. Vid ett par små korta stunder i livet har jag anat att den faktiskt finns. Det slår mig att det är väldigt många år sedan. Vad har hänt? Sanningen är väl att jag inte har givit den tid att leta sig fram. I artikeln står det bland annat att för att komma i kontakt med sitt inre flow måste man lära sig att lyssna bättre inåt, lära sig att förstå när jag skall göra en sak och när jag inte skall göra en annan sak. Intuition. Är man helt ärlig mot sig själv och lyckas man höra vad intuitionen säger gör man de rätta valen automatiskt. Vidare leder det ena till det andra och på sikt är man inne i ett positivt och kreativt livsflow, allt blir bara bättre och bättre! Min intuition grävde jag ner efter en period när jag tyckte att jag bara hade en opålitlig, svekfull intuition som hånskrattade åt mina ivriga försök att förstå dess budskap. Nej, i flera år har jag bara litat på ren och skär fakta. Jag har velat ha b

MÅSTE bara kommentera Cristina Husmark-Persson igen. Hon sa för några dagar sedan att "hon har minsann själv haft en släng av utbrändhet, då för några år sedan när hon tagit på sig alldeles för mycket jobb. Då var hon sjukskriven i tre dagar. Det räckte. Så drog hon ner på tempot när det ena projektet hon jobbade med var slutfört. Sen var det bra" Hon vill påskina att hon alltså vet hur det är att vara utbränd. Eller? Från och med nu tycker jag att Cristina Husmark-Persson skall vara tyst. Så här kan vi ju inte ha det. Vi kan inte ha en minister som arbetar med sjukvårds- och hälsofrågor i Sverige om hon inte ens förstår skillnaden på överanstränging och utbrändhet! Någon borde utbilda människan. Eller byta ut henne.

Varit i Helsingborg och uträttat mer eller mindre viktiga och onödiga ärenden. Köpte bland annat en enkel svart kofta på MQ. Klev fram till kassörskan och la fram vad jag bestämt mig för att köpa. Den blonderade tittade på plagget, sedan på mig och utropar högt, högt: Men OJ, den här är helt NY! Den kom alldeles precis nyss. Du är den första som köper just den HÄR...Men GRATTIS, först i stan!! Hon ler brett..på allvar. Jag: Hehe, men tack tack! Alltså...vad då tack? För vad? Jaha, först i stan med en helt enkel svart kofta, det var som tusan..........? Kör hem, lunchen var för 1,5 h sedan. Låser upp, slänger in mig själv och mina påsar, pussar Ester som kommer galopperande och tar ett par stora kliv mot kylen. Raffsar åt mig en skiva grovbröd (GI, GI!)en restbit grillad lax sedan i går och lite chevreost (alltid bra att ha). Kletar ut osten på brödet och mosar laxen ovanpå detta. Hm, något saknas. Öppnar kylen igen och hittar efter lite letande i de bakre regionerna (hoppsan, där hade

Jag har varit i Thailand! Tja, åtminstone nästan. Damen var thailändska och hennes teknik likaså. Geografiskt åkte jag inte så långt, men min kropp for i väg när massörskan började dra, knåda och knäa mig längs benen och upp över ryggen mot huvudet. Det var gräsligt skönt och väldigt, väldigt ömt. I en timme blev jag tilltryckt och dragen i, knådad och sträckt. Hon var ett tvättäkta proffs. Lokalen var lite skum. Jag låg i en vanlig säng med blå lakan. I sängen intill låg en yngre hunk ( sneglade när han kom in..) som blev masserad av massöska nummer två. Spotar i taket och bara en tunn bambuspalje mellan sängarna. Musiken var någon slags thailändsk fast västvärldsinspirerad schlager och mellan bastakterna stönade ömsom jag av njutningsfull smärta, ömsom han bredvid. Ehm. Nästa gång tar jag tvåtimmarsvarianten. Bäst var när hon knådade mina fötter och tår! Vad fötter är viktiga! Vad mycket skit de får ta, de skulle vara värda en hel timme utan konkurrens.

Det behövs något nytt. Lite färg. Grönt! Längtade efter något med färg, grönt kändes bra. Inte så coolt kanske, men nytt. I morgon börjar skolorna. Nystart. Får alltid känslan av nyår, nu tar vi nya tag. Nya planer, nya idéer, äntligen får vi gå inomhus. Snart höst på nytt. Nu jäklar, full fart från stranden in i myspyset vid eldstaden, från svettig gräsklippning till lövkrattning och snålblåst. Det känns alltid bra. Längtar alltid efter att åka till en storstad och shoppa nya höstkläder, få dra på mig favokängorna och nya kappan, småhuttrande gå in på ett café för att vila benen... Hösten är alltid lugn. Hösten äger!

Cyklat över åsen i 3 timmar. Fick med mig min 14-åring, kors i taket! Det var det roligaste och mysigaste vi gjort på länge! Alla dessa små vägar! Vi slet oss uppåt, slingrade oss runt för att så susa nedåt, länge nedåt. Sonen var på ett strålande humör. Uppe på toppen var vi tvungna att unna oss kladdig chokladkaka med hallonsås och grädde, vad kunde vi annat göra? Nära himmelen åt vi himmelskt god kaka! Tack solen och värmen och sonen för dagen!

Det inger hopp att människor med specialistkompetens helt dömer ut Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivning. Läs vad läkaren Jörgen Herlofson skriver i dagens DN.

Vad trött jag blir. Vart är vårt samhället på väg? Det blir allt kyligare och omänskligare. Ovärdigare. Allt handlar uppenbarligen om pengar och besparingar. Allt annat känns onekligen som floskler och döprat för att vinna billiga poäng. Det handlar om allt från aggresiva securitasparkeringsvakter till företag som på dag 2 skickar vidare sina krav till inkasso. Allt skall gå snabbt och vara supereffektivt. Bilar och andra transportmedel, arbetsinsatser på jobbet och hemma. Man skall vara lösningsfokuserad och produktiv 24 h per dygn. Sova effektivt. Äta effektivt. Ha full koll, aldrig missa. Vara en supermänniska Sedan förundras man över att så många människor mår riktigt uselt i det perfekta landet Sverige. Man kallar till möte och tillsätter en utredning. Man beställer en plan, ett program för att komma till bukt med det stora antalet långtidssjukskrivna. Nu kommer rapporten. Kortfattad, effektiv och nydanande, precis som beställaren ville. Dessutom, som en liten bonus menar man i et

Ester äter kanelbullar, lasagne och pannkakor med sylt....Hon gillar som alla ungar oboy! Är det normalt? Vår förra, första katt åt bara torrfoder han.

En helt normal dag. Vaknade till mobiltelefonens plingande, tryckte in snoozeknappen 4 gånger innan jag klev ur sängen, duschade, klädde mig och åt frukost. Samlade ihop mig, lirkade loss Ester från byxbenet, tog bilen och åkte norrut. Tog gamla vägen eftersom morgonen var så solig och fin, ville glida längs ängar och odlingar i makligt lugn. Passerar en liten ort, det är öde och stilla, släpper på gasen och då......hugger en svart och gul arm vindrutan i två och får mig att näst intill tvärnita. Minutrarna senare har jag en inbetalning på 2400 kr i knät! VA? Vad MENAR dem med att stå och tjuvhålla utan bil bakom busskuren. Ingen annan är vaken eller ute. Alla kör för fort här. 64 km/h kostar mig en hel veckas charterresa! Är det klokt? Det borde vara förbjudet att låta raka, breda vägar döna rakt igenom små tätorter med så få hus att de nästan inte syns! Varför gör man inte vägen slingrig, låter den smalna av med hjälp av växter och stenar? Se på Hofors! Där kan man snacka om åtgärder

Ligger på mage när något får mig att vakna till liv. Den blå frottén följer med halva ansiktet ner i sanden. Solglasögonen har halkat snett och trycker på näsan, men värmen har gjort mig så loj och avväpnad att jag ínte ids ändra ställning eller rätta till dem på en gång. Är torr i munnen av värme och sand, men armen har fastnat ovanför mitt huvud, orkar inte lyfta den mot korgen och vattenflaskan. Ligger kvar. Tänker att det var bra att jag smörjde in mig med faktor 20. Mellan solglasen tjuvkikar jag på min omgivning. Till vänster: två tyska familjer. 4 vuxna och 5 barn. De ropar till varandra så hela stranden hör. Inte hade jag kunnat med att vara så högljudd om jag vore svensk på en tysk strand! Strax nedanför mig; en familj från orten. Rättare sagt en hel släkt. Funderar på om det är mormor eller moster, hon den äldsta och gapigaste. Alla ser likadana ut, bara lite olika storlekar och midjemått. Alla pratar om sig själva, refererar till sitt och de lyssnar inte på varandra! De avb