måndag, december 31, 2007

Att klara sig själv och att klara av det

Tittade på Reiner Hertliebs dokumentär om skolklassen han följt genom åren. Det är något så fascinerande med människors livsöden. Vad de var för personligheter som barn, vad de drömde om och hur det blev. För en avstämningstid var det nu när de skulle fylla 40 år. Så kom turen till "vadhonnuhette", som hade lämnat Stockholm och flyttat till Östersund som barn. Man såg henne som liten i en tom förortslägenhet. Nästa klipp var från 80-talet. Hon jobbade på restaurang, bakom, i köket. Permanentat hår och stora glasögon. Ensamstående småbarnsmamma till två.

Klipp och nutid.

Jäkla blogger. Nu har ett långt inlägg bara puts försvunnit. Kan inte skriva allt igen....

....men det handlade om igenkännande. Och om erkännande. Om att jag hörde och såg en annan kvinna gråta när hon tänkte tillbaka på sina år som ensam förälder. Hon förstod inte hur människor orkar, sa hon. Nu var hennes barn vuxna och utflugna. Hon kunde andas ut. Det hade gått bra. Barnen mådde bra och allt flöt på. Hon grät när hon berättade hur hon haft det och utan att jag förstod hur det gick till insåg jag att jag satt där framför TV:n och grät jag också. Hon sa det jag kände. Jag vet. Jag vet hur det är, hur det känns att ta sig fram som ensam förälder med allt ansvar, alla beslut, all oro, gränssättningar, med ekonomiskt ansvar, uppbundenhet och praktiskt slit.

Det här går inte att jämföra med att vara varannanveckasensamstående. Inte alls. Det går inte heller att jämföra med varannan helgfri "bara". Då finns det någon annan om så i bakgrunden. Varannan helg skulle räcka.

Jag vet att jag inte är ensam. Men jag känner ingen som har det som jag. Jo, någon här i blogglandet vet. Men det är få jag ö.h.t. mött genom åren. Därför gick den okända kvinnans ord rakt genom rutan och in i mitt sorgerum. För det är en sorg att det inte blev så som jag drömde om. Hoppades på. Mannen, honom sörjer jag inte längre. Inte alls. Men mina förhoppningar och de förväntningar jag hade. Och jag sörjer över att mina barn inte har någon närvarande pappa.

Här har det alltid bara varit en förälder. Också när jag levde med barnens far. Han kom förbi ibland, men han var aldrig riktigt närvarande.

Det var skönt att tjuta och ömka sig en stund. För det handlar inte om att ge upp, om att sluta upp, om att inte orka för det gör man och det kommer jag också att göra. Jag har mycket som är så fantastiskt också. Livet i sig. Och jag älskar mina härliga, halvstora barn och det finns absolut inget alternativ som är bättre, som jag ens funderar på att byta till, så klart. Vi har mycket glädje också. Vi har ett slags socialt liv, vi har vänner, bekanta, grannar, klasskamrater och släktingar. Där borta.

Livet är hela tiden en kamp på något sätt. Ett stort slit som tar mycket energi och kraft. Ofta alldeles för mycket.

För tänk så annorlunda det skulle kunnat vara om jag khade fått dela det här med åtminstone en människa, i det nära livet. Upplevt verkligt nära stöd från en enda människa!!

Jag får väl en extra stjärna i himlen kanske? Och eftersom jag tror på naturens förmåga att upprätthålla balans (bra tröst i motgångar) måste ju min tid komma, där jag får tillbaka och lite till.

Men jag skulle aldrig, aldrig frivilligt gå in i en liknande situation igen. Och jag är inte i mål än, som hon i TV. Vi har några år kvar innan jag kan andas ut. Måtte det gå väl!

lördag, december 29, 2007

Svampar i toapappret ?

Ibland får man nå´t att fundera över.....

För det första. Hur många av er där ute fäller ner locket på offentliga toaletter med händerna. Jag sparkar ner locket jag. Fotar till det lite snyggt. Inte vill jag ta i det där!!! Sen står jag alltid och gör det jag skall. Med böjda knän så nära målet som möjligt. Lite knepigt men bra gratisträning!! Inte vill jag sitta ner på en offentlig toalettsitsring!! Vill någon? Gör någon det?

För det andra. Varför är svamp i underlivet så oerhört vanligt hos många kvinnor? Jaha, obalans, gör si och gör inte så. Det är inte farligt, det är något "vi får leva med och acceptera" Har det alltid varit lika vanligt? Tror inte det. Tror inte heller att det är så enkelt som att vi tvättar oss för väl. Ja visst, kosten, den där vällevnadsmaten med mycket socker och jäst, den spelar nog stor roll. Men, har någon kollat upp toalettpappret? Finns det svampsporer i våra toapapper kanske?? Eller ännu hellre, i trosskydden, bindorna eller tampongerna? Eller ÄR det i alla fall hormonellt? Ja, även om just DU inte använder hormoner så kissar miljoner av kvinnor ut oerhörda mängder med hormoner, framför allt östrogener, i grundvattnet varje dag. Vad händer med det??

Sa det här till en läkare en gång. Han blev först alldeles tyst. Sen sa han:
Men så kan det väl inte vara?
Nä, det kan det väl inte...

Man ser inte något farligt samband mellan P-pillerintag och bröstcancer. (Bara ett liiite samband) Men bröstcancern ökar. Det är dramatiskt. Varför? Kosten? Kanske, men vad med alla hormoner i grundvattnet?

Det var allt för i kväll

Ny ovana

Alltså. Någon har lindat mig kring sitt lillfinger. Jag menar kring sin lilla vita tass... Här sitter jag, barnfri och utslagen, i fåtöljen och äter middag. Fötterna på fotpallen. Tallriken under hakan. Slevar lojt i mig färsk bandspagetti med lammfärs, riven parmesan, ruccola och körsbärstomater. Duralexglaset med en rödvinsslatt står på glasbordet. Plötsligt är hon där. Tittar på mig över tallrikskanten. Neeej försöker jag men då är hennes tass där och hon fiskar elegant upp ett pastaband indränkt i köttfärssås! Neeeeeeej, hör jag mig själv säga och jag gör ett vagt försök att dra undan tallriken men hon kloar bestämt fast i tallrikskanten och jag ger upp. Låter henne hållas. Hon är ju så sööööt. Så där sitter vi mitt i mot varandra och äter ur samma skål. Hemskt!

Nytt nöje

Jag har blivit nätauktionsgalen. Mitt nya lilla nöje här hemma vid laptopen. Ja, jag begränsar mig. Bestämmer mig för hur högt jag kan tänka mig att gå redan på första budet, inte mer. Skall hämta en 7-armad Josef Frank-ljusstake i dag. Inropad för 300 spänn! Hur kul som helst. Härnäst hoppas jag på en superfin kelimmatta eller varför inte Picassolitografin!

Så har några av mina sällsynta barnfria dagar gått. Här har jag släpat fötterna efter mig som en zoombie...städat av lite men annars bara suttit, legat eller sovit. Läst och tittat på TV. Avdomnad. Nu börjar jag oroa mig för att jag varit för orörlig och asocial. Är det inte vid sådana här tillfällen ensamma mammor skall släppa loss och vara aktivt sociala, ta igen? Kanske jag borde gått UT? Träffat folk, tatt ett glas i baren eller gått på bio åtminstone?

Tröstar mig med att jag i morgon får mingla runt bland andra mellandagsreamänniskor i nordstan (Gbg). Får i alla fall SE andra människor!! Hämtar ungar vid 2-tiden så jag kan ju få några timmar bland folk om jag vill. Får duga för den här gången och skjuter på mitt sociala liv några dagar till.

torsdag, december 27, 2007

Gläd dig åt det du har människa

Syster U mailar från Australien. Bada i stora, salta vågor, klia kängurur, koalabjörnar och krokodiler bakom öronen...Och vem vill förrästen byta ut skinkan mot hajkött? Äh...jag är hellre hemma över helgerna jag och städar, lyssnar på italiensk opera, läser en bok om "ångest", servar tre tonåringar och en antihelgmamma jag.

Eller hur??

Julmartyren igen.....

Byte till ny helg

Spelar cd:n "Solens Mat" högt, högt. Ingen annan är hemma och protesterar eller försöker överljuda mig genom att spela något annat ännu högre. Det går fint att dammsuga till Laura Pausini. Ännu bättre att damma till Caruso.

Får ett meddelande från väninnan i Oslo. Hennes 15-årige son ligger på sjukhus efter att ha brutit ansiktet på 6 ställen! VA? Otur i skidbacken. Turligt nog såg det ut som att nacke och hjärna klarat sig.

Nej!!

Kommer av mig en stund. Tänker på mina egna telningar och dammar bort lite mentala katastroftankar också. Får jobba en stund. Det är ju farligt hela tiden, alltid i alla sammanhang om man så vill......

Nu är huset rent. Jag kan andas och njuta i 2 dagar till. Rensade i kylen och slängde julskinka, resterna av den varmrökta laxen och kräftströmmingen rök den också. Inte sparar jag mat längre än 3 dagar i vanliga fall, varför skulle jag göra det nu? Vet att somliga har sin gamla julskinka i kylen till över nyår. De går och skär sig en liten skiva då och då. Huhh, hur kan man det? Nu rök de röda ljusen också, tomten och jullöparen. Det räcker, det räcker.

Nyår. Nu kommer DEN dagen, kvällen, natten!!!!!

måndag, december 24, 2007

God Jul blev det.....

Lugnet har lagt sig. Med det menar jag att alla nu ägnar sig åt sitt. Det är så där avspänt som det ofta blir efter alla förväntningar, all uppladdning, väntan, upptakt och så aktion: middag och julklappsutdelning. Allt har gått så fort tills nu. Trots dånet från sonens rum är tempot plötsligt ett annat. Åter en julaftonskväll har passerat. Vid den här tiden brukar vi oftast spela något spel. Men inte i år. Alla är trötta på det 15 år gamla TP. Ingen har heller lust med Rapakalja eller Pictionarys. Dottern knappar koncentrerat på sin nya mobil. Systerdottern lägger pussel och sonen spelar Guitar Hero II på sitt rum. Mamma med hund har åkt hem till sitt.

Får man lov att gå och lägga sig nu?

lördag, december 22, 2007

Om julen

Eller som Coola Morsan uttrycker det....Bättre kan det inte sägas!

Dan före dan....

Fick julklappen från mamma i förskott. En städfirma kom och blåste hela hemmet. Jag fick klappen muntligen ett par dagar i förväg och med den följde inte något rim men väl en instruktion:

"Nu måste du städa undan innan städerskorna kommer för sånt gör de inte. Du måste plocka undan och bort från golv, bänkar och bord. Bädda sängarna och plocka undan i tvättstugan. Se till att barnen tar sina rum och glöm inte kökslådorna. Bjud dem på kaffe efter någon timme. Se till att du köpt hem rengöringsmedel och trasor"

Basta. Städa för att städerskan skulle komma. Herre Gud...var det en present jag fick??

Men rent blev det och i ett dygna skred jag fram i en slags overklighetsrus..Så skönt!

Så länge det varar. Nu har mina youngsters bakat pepparkakor och gjort julgodis, slagit in paket, rimmat och ritat ekivoka och hädande julkort. Just nu har stöket övergått i något slags hysteriskt raveparty på nedervåningen. Bestämmer mig för att låta det blåsa över av sig själv men inom mig morrar någon: Gärna jul men aldrig, aldrig, aldrig mer ensam vuxen att rådda allt! Det hjälper inte att mamma kommer hit 2 timmar på julafton. Hon förväntar sig att bli uppassad. Det enda jag bryr mig om är att det blir en bra jul för mina ungar. Att det skulle bli det för mig också, den tanken har inte ens fallit mig in... Nä, jag är julens martyr jag, med glorian svävande ovan mitt huvud på julafton men jag håller god min som alltid. Träder in som änglalik kock, superfixare och skånsk tomte och gör vad jag skall.

Ingen vet att jag mellan varven smyger ut i vedbon med mitt lilla glas. Fick köpa ny ask med mentolcigg. Den från förra året var lite väl fnösktorr.

Nu är barnen så stora att snart får något hända. Inte en enda jävla jul till!

ICA igen...

Julmusik. Ur ICA:s högtalare väller Pavarottis klangfulla stämma. Jag ryser. Det är något hädiskt med att höra honom sjunga för julstressade, småspringande människor med sprängfyllda plånböcker. Som om Pavarotti skulle vara någon slag reklamgubbe för ICA. Han och Stig! Det passar sig inte. Trots att jag hatar skvalmusiken som man brukar köra med, är den mer okej. I dag glömde jag hälften av det jag borde handlat. Tur det bara är dan före dan...

onsdag, december 19, 2007

Faster Kaga

Kaga hette egentligen Karin. Hon var min morfar Åkes lillasyster. Kaga. Ser henne framför mig i sitt stålullspermanentade olagda grå hår, som en gloria runt ansiktet. Pillemarisk blick och alltid ett leende, pratandes som en fors, fort och hela tiden. Bjöd på mat och kakor men kunde aldrig sitta still. Sprang omkring som en yr höna och öste upp mer mat, mer igen och två till trots att vi protesterade. Det hörde hon inte. Hon hörde som en kratta precis som alla andra på den släktsidan. Mot slutet knappt någonting alls. Eller rättare sagt, hon bestämde sig för vad det var hon hörde och svarade sedan på det.

Några barn blev det aldrig men väl två äkta män. Hon var glad i karlar men höll sig alltid till en. Sa hon.

Hon sa mycket. En gång, när jag som barn varit och badat med Kaga i en sjö intill sommarstugan ute i Lännersta såg jag att Kaga bara hade ett hängbröst. Jag stirrade så klart, jag var väl 6-7 år kanske. Då berättade Kaga att hon var den första i hela Sverige som opererat bort ett bröst på grund av bröstcancer. När vi kom hem skulle hon visa mig sitt nya lösbröst.

Hemma i stan på Åsögatan. I den mörka våningen med högt, högt i taket. I en byrålåda, bland mammelucker och korsetter, plockade Kaga fram sitt lösbröst. Jag minns de stela, toppiga tuttarna i rosa hårdplast. Röda bröstvårtor. Mina pinuppbröst tjoade Kaga glatt, men hon hade dem bara när hon skulle vara riktigt fin för de skavde. Brösten använde hon därför till förvaring av sina mest värdefulla juveler. Hon var säker på att säkrare ställe inte fanns.

Sån var hon faster Kaga. I golvuret hade hon sin favoritsherry. Och ett glas. Alltid redo.

När hon dog tömde min mamma och moster hennes bokhyllor. Här trillade det ut en hundring, så en till. En tusing här och en där. Sammanlagt över 15000 kr hade gamla faster gömt undan bland sina böcker, vilket hon troligen inte hade en aning om.

Hon var förmögen. Alla visste det och alla visste att den dagen hon gick bort skulle vi alla bli rika! Trodde vi. Vad hände?

Jo, hennes avdöde förste make, apotekare Emil som så tragiskt gick bort 1932, var från Österlen i Skåne. Just när Kaga och Emil fått beviljat en adoption av ett tvillingpar gick Emil alltså och dog. Kaga blev ung änka och som sådan fick man inte adoptera. Hon sålde apoteket, tog bohaget, aktierna, pengarna och flyttade hem till Stockholm. Så småningom gifte hon sig med Harald. Harald dog före Kaga. Kaga hade fortfarande inga barn.

Men, mitt i bouppdelningen dyker det upp en glad lantbrevbärare från Skåne som, visar det sig, är brorsbarn till den gode Emil. Han hävdar att han har rätt till Kagas arv därför att Kaga aldrig, efter Emils död, gjort upp med Emils familj och släkt om kvarlåtenskapen.

Äsch då. Juridiskt hade han på fötterna, den där Bengtsson från Brösarps backar. Brevbäraren från Österlen gjorde sig en rejäl hacka och resten av Kagas familj och släkt fick dela på resten. Det blev liksom inte riktigt som man tänkt sig.

Men spegeln, den har jag. Den berättar jag om en annan gång....

Recept, inte för alla



Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar. Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk.

Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna ur samlingen. På pärmens insida står med sirlig skrift:

Kompositioner av Emil Bengtsson 1910.

Emil var Kagas första man, också han Apotekare. Den lilla boken håller knappt samman längre. Den är väl använd och anlitad. Pärmen är tejpad med svart eltejp (måste ha varit Harald, hennes praktiske och sedan 30 år avlidne man nummer 2!! - Amen)

Det finns recept på en mängd olika likörer, glöggsorter och punscher. På flera olika sorters kakaolikörer, senapssorter, lemonader och handkrämer. Varför inte ta sig ett kolsyrebad nu i juletid? Här finns recept på salvor mot absolut allt, medel mot finnar, omläggningar, téer, diverse mot köldskador eller brännskador. Bläck och balsameringsvätska! Eller vad sägs om ett medel mot håravfall?

För att bara snabbt ha bläddrat fram till sidan 22 . Många kollegor och doktorer bidrar med sina specialiteter. Till exempel Dr. Lindströms barnsalva, Dr. Grills salva, Österbergs droppar (men mot vad?) Schiffmans astmapulver, Apotekare Uhrs punsch och Cronquist-Maréus hårvatten!
Jisses. Det är fortfarande bara början.Vilken skatt.

Håll till godo med det här:

Apotekare Emil Bengtssons eget punschrecept:
Arrak 1 liter
Rhum 1 liter
Sprit 1 liter
Bitsocker 2,2 kg
Druvsocker 0,2 kg
Vatten cirka 7,5 deciliter (till totalmängden = 3,5 liter)
Emils kommentar: De sprithaltiga vätskorna tillblandas medan sockerlagen ännu är ljum.

Laxérmos:
Katrinplommon
Fikon
Pulvriserat hennablad (eller vad står det?)
1/8 sirap

Beredning: plommon och fikon tvättas, kokas väl njuka i litet vatten samt sönderhackas fint. Fruktmoset blandas väl med hennapulvret och syrupen varefter massan inkokas till lagom konsistens. Vid användning tages en tesked om kvällen.

Skulle någon hellre föredra aromatisk ricinolja (fr. Apoteket i Jönköping) kan jag bistå med uppskrift på sådan. Om jag klarar att tyda det sirliga. Måtten är inte alltid angivna. Man får ta för givet att det för en Apotekare tedde sig självklart om det skulle vara hektogram, kryddmått eller liter.

måndag, december 17, 2007

Änglasnurror från himmelen

Bakar lussebullar a´la Helene. Som kanelsnurror fast med saffran, smör, mandelmassa och russin i stället. De blev bättre så, tyckte Helene. Barnen höll med. Jag också.

Om det var för att Andrea Bocelli sjöng så vackert eller för att bullarna blev exakt så stora som Helenes, kanske för att jag var ensam hemma och inte behövde tänka efter. Då brast det. Tårarna rann och hulkande tröstade jag mig med lite deg och lite mer deg. Andrea sjöng, jag grät och tårarna blandade sig med degen och jag tog lite till. Fan också. Varför behövde hon dö? Helene måste vara den absolut vackraste och ljusaste ängelen på detta himlavalv. Sjukdomen tog henne till slut. Det trodde ingen av oss. Hon var den som skulle klara sig. Det gick inte att dö när man var så vacker, så sund och så stark. Dessutom mamma till två små. Min vän Helene. Vi fick barn samtidigt, både första och andra gången. Flera år sedan men i dag var hon här igen.

Kokar kaffe och tittar förhoppningsfullt uppåt. Kanske sitter hon där och ler sitt breda leende. Jag blir lugn och slutar äta deg, tar min kaffekopp och bestämmer mig för att ta väldigt mycket vara på resten av den här dagen, om en stund äta mina änglabullar och njuta av varenda liten smula.

lördag, december 15, 2007

Julhälsningar kan se olika ut




Fick ett julhälsnings-sms från Dubai: "Ha en jävligt trevlig julhelg och ett gott slut"

?

"Från vem?"

"Har du glömt bort mig? Tänk efter nu!!!"

"Känner ingen i Dubai"

"Jo det gör du"

Det var rätt, det gjorde jag visst. Att hälsningen lät som ett terrorhot gjorde inte det lättare. Men jag kom på att jag hade visst en gammal väninna som åkte dit för något år sedan. Jobba som tandhygienist i Dubai. Snart kommer hon väl hem, rik som ett troll förhoppningsvis? Eller kanske hon hittar en shejk och stannar?

Jag kunde andas ut..

Shock

Malmö. Spillde glögg över vanten men vad gjorde väl det. Knaprade brända mandlar och njöt av ett myllrande Gustav Adolfs torg. Hann med Designtorget (julklappsdisktrasa från dottern till sin mormor med text: "Njut av alla stunder i livet") American junkfoodstore (choklad/marsmallowsvåfflor som värms i brödrosten köpte hon till brorsan)och på Jerns skosalong hittade jag ingenting under 1900 kr som jag gillade så det blev ingenting alls. Så hittade vi ÄNTLIGEN fram till "SHOCK" vid triangeln. Dottern gick i spinn, kvittrade desperat och oavbrutet i det hon slet till sig byxor med dragkedjor, hängslen och nitar, sjalar med pudlar och döskallar, nätstrumpor, flamingoråsa hårfärg, röd kajal och ett par doc martenskängor. Vidare en ryggsäck, trosor med pudlar, en alvtröja och en med ett skelett på. Klänningen nådde hon (som tur var) inte upp till. En skapelse i blankt blått, tyll, nitar och chiffong. Själv blev jag efter en timme mer och mer intresserad. Provade ett par höga doc Martenkängor med snörning hela vägen upp och tyckte faktiskt att jag blev riktigt snygg. Det tyckte inte dottern. Jag fick heller inte köpa ett märke med Gun´s and roses på för att använda att laga min bästa myströja med. Trots att jag bara skulle ha den hemma.

Så, in i provhytten. Efter tre kvart kom hon ut igen. Nu hade trappavsatsen blivit min räddning. Efter mycket dividerande reducerades kalaset till 1/3 av det utvalda, dessutom försvann sakerna snabbt ner i ett inslaget julpaket. Det finns gränser...

Mamma sjukgymnasten skall få en pilatusboll och så var det sonen då.....

Snart är jag klar.

onsdag, december 12, 2007

Köttfuskare

Vidare. Dessa köttfuskare. Hur har man mage att packa om gammal mat och sätta på nya ettiketter med nya utgångsdatum. Här försöker man vara en bra medborgare, sopsortera och handla ekologiskt. Man ser till att alla får i sig frukt och grönt varje dag, sållar kritiskt i kötthyllor och bland torskförpackningar. Tror att man gör något bra, som är bra både för miljön och familjen.

Så får man höra om idioterna på ICA, Coop och Hemköp som fuskar med vår mat. Inte trevligt, inte trevligt alls. Man borde ta dessa herrar (det måste väl vara herrar eller skulle kvinnor kunna göra så här också???) och trycka ner deras trynen i gammal stinkande köttfärs, det skulle man minsann! Tvinga dem att äta sin egen smörja.

Jag är glad att vi här i min lilla avkrok har en alldeles förträfflig kötthall! Tack och lov för närproducerat och med insyn till köttkvarnen!

Inger Efraimsson tar ställning mot en iskall sjukvårdspolitik

Inger Efraimsson, ordförande i Försäkringskassan, avgår. Sunt tycker jag spontant, att en person i FK:s egen ledning reagerar mot regeringens sjukvårdspolitik. Det är så lätt att förstå vad hon menar och vad hon vill med sitt avhopp. FK bedriver hetsjakt mot de sjuka och sjukskrivna i vårt land. Det går inte att dölja genom att hela tiden prata om hur bra det går med lägre antal sjukskrivningar och att man sätter dit att fuskare. Så bra då. Självklart skall man inte fuska. Men alla de som är sjuka, som behöver rehabiliteras, vårdas, få lugn och ro. De drabbas också av regeringens stundom ovärdiga och kalla beslut.

Efraimsson dömer ut regeringens politik som "väldigt otäck". Jag säger, Tack för att du gör som du gör, att du reagerar och handlar! Att du genom din reaktion och avhopp bekräftar något många redan känt på sig. Nämligen att det är något oerhört skrämmande med den politik som nu tar allt mer plats. Tack för att du vägrar bli ytterligare en marionett i maktens grå korridorer. Eller till Cristina Husmark P för den delen.

Husmark P försöker som vanligt värja sig så gott det går. Hon liknar allt mer en fisk på torra land, kippandes efter luft i sina frekventa försvarsutspel. Nu säger hon att hon inte alls förstår varför Efraimsson avgår. Hon säger, citat DN på webben: - "Kanske har hon känt oro för att bli omvald. Hon kanske har känt sådana signaler"

Att Inger Efraimsson är kompetent nog att ta ställning och att fatta egna beslut på riktiga grunder kan det väl inte råda någon tvekan om. Hon om någon vet hur regeringens beslut slår i praktiken. Socialförsäkringsministerns kompetens får jag härmed åter en chans att ifrågasätta. Hon borde varit utbytt för länge sen.

måndag, december 10, 2007

Energitjuv

Ingen av barnen vill åka till sin pappa den här jul- och nyårshelgen. Jag sa redan efter sommarens katastrofresa att jag aldrig kommer att tvinga dem igen, aldrig kommer att lägga mig i om de vill resa dit eller inte. De är tillräckligt stora för att själva bestämma. De får åka hur mycket de vill eller inte alls. Jag orkar inte längre hålla på. Orkar inte låtsas eller lägga ner energi på att försöka muntra upp barnen och göra pappa bättre än han är, än han förtjänar.

Så, jag skrev ett enkelt mail. Bifogade barnens önskelistor. Inget svar. Skrev igen, frågade hur han tänkte göra med julen. Om inte annat bra så vi inte köper samma sak. Ett kort svar: "Hej, är i London just nu och har massor av annat att tänka på..
Bla en ganska krävande kurs".


Jaha. Jag köpte mina julklappar och informerade kort vad jag köpt. Inget svar. Inte ens en antydan till om han tänkt sig att barnen skall åka dit i år. Att barnen inte vill är en sak men att deras pappa inte ens hör av sig och undrar, berättar om han vill träffa dem, det är lågt. Riktigt lågt. Som vanligt m.a.o.

söndag, december 09, 2007

Advent funkar bra

Gillar adventstiden bättre än själva julen. Det är mer avspänt och som allra godast med glöggen, pepparkakorna och blåskimmelosten då.

I år blir jag dessutom själv med tre tonåringar; mina plus kusin A, mamma, hunden och katten. Syrran åker till Australien i tre veckor med nya kärleken från England. Och hör på den här: Han gav henne sitt kreditkort och sa: Use it! - VA? Such a man!! Hela julafton på 10 000 m höjd. Syrran är nöjd. Unnar henne verkligen, verkligen det. Jag fixar allt jag, här på hemmaplan! Hej och hå.

Okej. Julen på en skala mellan 1-10?! Tre gulliga men stökiga och krävande ungar. En antimamma som dessutom kommer envisas med att ha med sig hunden så att hunden kan jaga katten hela kvällen, eller tvärtom. Så kommer mamma hela kvällen kommentera och prata till hunden så att allt fokus hamnar där i stället för på julskinkan eller klapparna. Så kul, jag tror jag dör.

För övrigt har jag blivit riktigt bra på att rationalisera min adventstid och alla förberedelser men julen har jag som sagt ingen kontroll över alls. Nyår funkar bra igen.

Många håller på desto mer. Varje år nytt pynt, mer lampor, större stjärnor, nya glöggmuggar, hinna köpa Blossas special innan den tar slut, städa, putsa fönster, fixa håret, nya adventskläder, fixa inredningen; nya fåtöljer eller kanske en tuff fondvägg? Hemmet skall stråla av mys, stämning, lugn och trevnad. Att kvinnan i huset är sönderstressad upp till hårfästet döljs väl i nejlikedoft och skum belysning.

Pust! Men jag dömer ingen. Jag har varit där men inte längre. För till vilken nytta? För vem? Ingen fick en gladare jul. Definitivt inte jag.

Nä. Här följer några tips: Ta vad du har. Köp bara nytt i absoluta nödfall. I år blir det så här hos oss:

Två vita pappersstjärnor från Lågprisladan a 49 kr/st .
En vit ljusslinga i stora öppningen mellan rummen för 3:e året i följd. (En och annan trasig lampa syns inte)
4 vita blockljus på en plåtbricka, håller hela julen och sätter inte eld på huset.
En glasstjärna i köket.
En stjärngardin i dotterns rum.
En stjärnmobil från IKEA a 39 kr (simpel men en favorit)
Pengarna lägger jag på blommor. Mycket blommor men bara i grönt och vitt. Kräks på för mycket rött för länge.

Och så en liten slinga i den vissnade klematisen utanför dörren.

Bara sånt som lyser upp. Swisch....fixat på en timme.

Det lilla röda får komma upp dagen före julafton.

That´s all.

Och så mycket glögg. Helst Blossas vita starkvinsglögg, den med rom. Den som inte tar slut så jag kan köpa den när andan faller på. Varje dag om jag behöver det.

Naturupplevelse

Rundade hörnet vid ån och sköt fart ut mot havet. Det regnade inte längre. Åmynningen kokade. Kråkor och måsar tampades mot vinden vid högarna av tång. Gråtoner och vitt, havet petroleumblått och vilt. Drog in havet och vinden, ökade farten och vek av, ut på sanddynerna. Det hade bara varit jag i 3 kilometer.

Krockade nästan med ett par i ullrockar. Han i marint och cowboyhatt. Hon i beige med skärpet hårt knutet runt midjan. Hatt i beige och beige stövletter med klack och spetsiga tår. Röda läppar till ett smalt streck när hon upptäckte den svartklädda och långbenta som i galopp kom farande från ingenstans. Jag fick ta ett extra skutt åt sidan och hade väl inte ägnat paret i ull en tanke extra om det inte var för att jag flög rätt in i ett osynligt draperi av tung, söt parfym! Den kväljande doften släpade sig kvar i luften efter damen i beige. Som en tung och kletig men osynlig giftmolnsdimma svepte den sig runt mig. Kände hur bronkerna vred sig och stängde till och då är jag inte allergisk ett dugg. Men varför? Hon måste ha hällt på sig ett par deciliter före adventspromenaden på stranden. Gjorde hon det för sin mans skull, för måsarnas skull eller för att hålla joggare på avstånd tro??

Jävla naturmarodör! Och hur kan man sätta på sig en cowboyhatt när man skall ut och gå på en blåsig strand? Den täcker ju inte ens öronen men möjligen flinten då!

onsdag, december 05, 2007

Läxförhör under kudden

Stackars sonen. Snart 15 och pluggade till ett läxförhör i biologi i går kväll. Var sent ute och jag erbjöd mig glatt att förhöra.

Nja.....sex och samlevnadskunskap med morsan??

- Ja men kom igen! Hur många gånger har inte jag pratat med tonåringar om just det här? Inga problem pysen.

Okej. Förhöret/föreläsningen började. Efter 5 minuter låg 15-åringen på golvet, hysteriskt garvande med en stor kudde över huvudet. Benen sparkade okontrollerat. Han frustar: Lägg AAAAV! Sluta rita teckningar! Sååå pinsam du ÄÄÄÄr!

Ja men jag var ju tvungen. Det stod fel i läroboken. Bilderna var såå dåliga, omöjliga att förstå så den kloka morsan ritade snabbt upp de kvinnliga genitalierna från en annan synvinkel och sonen svimmade nästan.

Okej, okej: Jag kommer aldrig någonsin att göra om det här grabben så ta det eller ta det inte. Du får fråga om du vill veta något, i övrigt vet du redan allt du behöver veta för stunden. Kom fram ur kudden så tar vi mannens genitalier istället.

Han kom motvilligt fram, så pass mycket att han fick luft, men han låg kvar på golvet. Nu gick det något bättre. Hade bättre koll. Så var vi klara. Lättad rusade han iväg till datorn.

tisdag, december 04, 2007

Spioneri

Facebook spar information om användarnas internetvanor. Osmakligt och dumt. Dessutom har de rätt att använda allt material, alla de bilder som användaren lägger ut via Facebook. Nä, nu tror jag att det får vara för min del.

måndag, december 03, 2007

Here we go again

Ja men jag kan bara inte motstå att kommentera det faktum att glassmagasinet "Mama" åter har korat årets mama. Av en händelse såg jag att evenemanget ägt rum alldeles nyligen. Måste naturligtvis glutta in och beskåda vilka dessa fantastiska mammor är i år. Som tidigare då. Somliga oerhört begåvade och duktiga yrkeskvinnor med både en och tre karriärer. Dessutom mammor på podiet, glassandes runt i glittriga trikåer med sina likaledes uppklädda telningar i en svans efter sig.

Vad handlar det egentligen om? Löjets skimmer kvarstår. Visst är det en klubb för insides beundran. De allra flesta kvinnor och män är stolta över sina barn. Åtminstone så länge de är kontrollerbara och just, barn! De flesta föräldrar myser och pyser ibland över av stolthet när avkomman utmärker sig på något vis, vare sig det är på skolkonserten, dansuppvisningen eller bara på dagis luciatåg. Är man dessutom podiesnygg själv är det klart att egot får sig en extra stor skjuts när man samtidigt får visa upp sina vackra och begåvade barn!!

Stööön. Varför Sofia? Du är både snygg och en skön person. Dina barn är säkert supermysiga. Men, det här har ju ingenting med moderskapet att göra, lika lite i år som tidigare år. Bättre mamma än vem? Och varför?

söndag, december 02, 2007

Heureka

Det var järngrått. Blåsigt. Första advent. Åkte ner till ett brusande, jagande hav. Sprang på lätta fötter genom skogen, ut på stranden och framåt, mot vinden. Slet, men det bar. Inte bara benen utan alltihop. Hela jag; kropp, ben, andning, själ. Varför hade jag glömt hur bra det här är? Varför slutade jag?

Jag slutade springa ett tag. Varför? Jag glömde hur det var, i dag påminde mig. 3 kilometer räckte. Jag fick igång andningen, svettades och lugnet spred sig för varje steg. Som en snäll gammal vän. Där var den ju igen. Känslan. Efteråt. Stående mot havet i ösregnet. Det slog ner i hela min kropp. Insikten. Endorfiberusad gjorde jag några välbekanta solhälsningar mellan ett par störtskurar. Heureka!

(Plötsligt fungerar inte överföringen av bilder från mobilen till datorn. What? Skrotreflektionerna får vänta...)

lördag, december 01, 2007

Joggar i tanken

Skyller på än det ena, än det andra. Sitter här och fryser, gnällig och lat med ett glas rödvin och en bit choklad. Tar ett beslut. Oavsett vädret i morgon, för det kan knappast bli värre än i dag, skall jag ner till havet och jogga ett par kilometer. Helt kommit av mig. Ändring.

Kanske spelade det roll att jag pratade med en skön kvinna, 54 år gammal, som nyss anmält sig till New York maraton nästa år! Va!? Häftigt! Jag kan inte springa så långa distaner men kan hon ut och jogga i regnet så har väl jag knappast något att skylla på, jag som bor på läsidan. Åtminstone i dag. För bara ett år sedan kunde inte ens en snöstorm stoppa mig, det blev bara bättre av uselt väder. Vad har hänt?

I morgon skall jag rapportera från strandkanten. Dessutom filosofera över de bilder jag tog på skroten häromdagen.

fredag, november 30, 2007

Nya dubbdäck

Jag glider omkring på mina nya dubbdäck. Det känns som om jag åker skridskor...eller snowboard kanske? Ligger liksom lite ovanpå asfalten och svajar märkligt i kurvorna. Skall det vara så här?

torsdag, november 29, 2007

Välja kamera

När jag var ung, ursäkta...yngre fotograferade jag mycket. Köpte min första systemkamera, en Canon AT 1 (har den kvar!) för en hel månadslön när jag var 17 år. Framkallade hemma i pannrummet. Räknade sekundrar a´la väninnan som jobbat på sjön: een pilsner, tvåå pilsner, tree pilsner o.s.v. (Tar fortfarande tiden i pilsner om jag behöver)

Jag fortsatte att fotografera men inte i samma utsträckning som tidigare. Har i alla år tänkt att NU är det snart dags! Nu skall jag köpa mig en vass kamera igen! Har köpt några exemplar men halvautomatiska, krångliga och dåliga saker. Dessutom låg fokus på annat under en hel del år.

NU, är tiden kommen. En digital systemkamera skall inhandlas innan året är till ända. Av "bokföringstekniska" skäl. Börjar förstå min pappa under mellandagarna när jag växte upp. Då inhandlades det nya TV-apparater, bord, stolar och en gång kom han hem med 8 mässingslampor av samma sort. Rea på Carneruds på Götgatan och pappa mådde som en prins. Han kunde vara rätt radikal i sitt handlande. Det var antingen eller.

Kamera. Men det är en jungel... Hjlp. Vad välja? Är Canon 400 D ett bra köp eller är den nästan 2000 kr billigare Nikonkameran väl så bra. Något proffs därute??

Morgonbestyr

Dottern klär på sig framför elden. Plötsligt skriker hon till. På det nyligen ihopmonterade tvåvåningshuset mitt över gatan står det 4 helt svartklädda individer och stirrar mot vårt håll. Svarta kläder, svarta handskar, svarta toppluvor. Instatsstyrkan är här! ....konstaterar min yrvakna hjärna som fortfarande delvis är kvar i drömmen om gammelkatten och inbrottstjuvarna. Bäst att ducka. Regnet och dimman förstärker det dramatiska. Dottern far ner på golvet med sina kläder. Så ser jag vapnet...jag menar kranen. Den som lyfter upp takpannorna till de 4 byggarna. Grå.

Måste alla människor som bygger hus använda gråa takpannor. Vad är det för fel på de gamla röda keramikpannorna? Grått, grått, grått...

Kör en stund senare i väg och klyver den kompakta grå morgonen med min vårgröna bil. Har någon kört över Bjäre en apregnig dag i november? Jag skulle till skroten, den i Förslöv, för de hade de billigaste dubbdäcken. Hittar dit. Det är lerigt, grått och allt är förbannat unket. Orkar någon le? Får sitta i "väntrummet" och slipper gå på promenad som jag först tänkt. Skrothunden är raggig, lätt överviktig och hoppar glatt upp mot mina ben när den vill hälsa. En alldeles för långhårig kvinna i fjällrävenbrallor erbjuder mig platsen bredvid henne i den diarréfärgade skinnsoffan. Vi dricker blaskigt kaffe i skenet från lysrören i taket och börjar småprata. Omedvetet har jag redan placerat henne i facket: något konstnärligt, troligen textilt. Småförvirrad, ostrukturerad....inflyttad från annan ort, Småland? Odlar nog sin egen mat och fjällvandrar på semestrarna. Outbildad, sjunger nog i kör och har katt.

Jag anade onåd redan efter 2 minuter när hon erbjöd mig sin Sköna Hem och själv la beslag på dagens Sydsvenskan.

Tvi, tvi....

Det visar sig att den alldeles för långhåriga är narkosläkare, för tillfället uthyrd till Huddinge sjukhus i Stockholm. Hon har åsikter om det mesta, är engagerad feminist (Hon var helt klart husockupant då för 40 år sedan)gillar också att skriva (tänk om hon bloggar?), har tre katter, utflugna barn och renoverar en gård tillsammans med mannen. Jaha. Där sitter vi i ett oljekletigt, gummiluktande rum på skroten i Förslöv, dricker glatt vår ljumma, bruna dryck, gäspar i kapp och har hur morgonmysigt som helst! Inte förrän det är dags att betala inser jag att mitt däckbyte tagit en timme. En hel timme. Inte har det brått på skroten i Förslöv. Sega gubbar i blåbrallor som inte hastar.

Det blev inte som jag tänkt mig. Överraskningar är bra. Fast sjöng i kör, det gjorde hon.

(Undrar vilket fack hon stoppade mig i när jag snubblade in i kalvapannetofflor, mjukisbrallor och med en grå mössa neddragen till näsroten?)

lördag, november 24, 2007

Vara bloggare eller inte vara bloggare - det är frågan?

Så här började en kommentar hos Rutan. Här fortsätter jag med lite mer:

Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta!

Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? Det enda jag inte vill är att såra någon annan. Så vissa omskrivningar behövs. Annars får jag nog träna på att bli lite mer "careface" som vissa i min familj uttrycker sig när jag berättar något för mig angeläget. (fritt översatt: vem bryr sig? inte jag!)Skall fråga Alex Shulman eller Linda Skugge om jag får prya hos någon av dem.

Jag vill bry mig mindre för min egen del: Äh, bjussa på dig själv Nike, vad kan hända? Vill också bry mig mindre om vad andra skall tänka: Vara mer obrydd och ego helt enkelt. Lite kognitiv akrobatik ett par gånger om dagen så fixar det sig nog med tiden. Hell, vad är jag präglad av egentligen? Uppfostrad med? Jävla karma kanske? Är defintitivt inte längre den där fina flickan i brun sammetsklänning med spetskrage som man hyssjade åt på släktmiddagarna. Skall i själva verket aldrig mer bära spetskrage. Inte i något sammanhang.

Beslut: Jag förblir en bloggare. Mer eller mindre tillfällig, stabil och pålitlig.

fredag, november 23, 2007

Du, bloggen...

Tro inte att du känner mig. Det kanske du tror nu när du tagit del av alla dessa mina ord. I ett års tid har du tagit emot så mycket skit, en hel del sentimentalt stuff. Somligt är dråpligt och roligt men inte allt. Ibland är det jag ända nerifrån tårna men inte alltid. Tro inte att du känner mig.

Så kan jag ibland reagera när jag blir misstänksam, osäker... Drar mig tillbaka. Söker mig till säker mark, tiger och muttrar på en gång. Måste tänka i fred en stund. Inser att jag är som min pappa. Vi sluter oss inom vårt skal när det börjar osa. Backar...Det kan ta lite tid innan jag vet vad jag vill, vilket håll jag skall gå åt och vad jag skall säga. Ibland har jag varit outhärdligt trög. Somliga gånger har det tagit åratal! Det är ju det här med min felinställda kompass.....I dag är det troligare att syd är syd när kompassnålen pekar mot syd än det var för en del år sedan.

När jag känner mig missförstådd och får fel reaktion...Då blir jag konstig och har ibland slagit knut på mig själv i min iver, i min längtan kanske, efter att reda ut, få lugn. Att det skall bli bra igen. Att den andre skall må bra. Så lätt har jag glömt mig själv, vad jag själv känner och vill. Men aldrig igen...

Så...kära blogg. Jag lämnade dig inte på riktigt eller för alltid. Fick bara ett behov av att bli mitt anonyma jag igen. Gå undan.

Jag är egentligen inte alls en allmänning! Tvärtom. Har alltid varit mån om min integritet. Gillar att vara anonym...lite hemlig för den oinsatte. Den där som människor runt mig, i byn, inte riktigt kan greppa...vet något om. Tycker inte om när människor vet, eller tror sig veta, saker om mig. Smyger hellre i bakvattnet.

Så, du bloggen... tro inte att du känner mig.

onsdag, november 07, 2007

Bloggtrögt

Har tappat bloggnistan - igen! Frågar mig om det är någon mening med att ha bloggen kvar? Vet inte, den får nog bara stå här ett tag och luta sig mot väggen i mitt bloggförråd. Vart har det roliga, det som kittlade, tagit vägen? Vad vill jag, frågar jag mig igen? Vad finns det att skriva om som ingen annan har skrivit om? Varför vill jag skriva här? För min egen del, kunde jag länge svara. Nu är jag inte där längre. Halvanonyma halvtyckare finns det för många av. Umgänge? Ja, ett visst mått av bloggumgänge är trevligt och inspirerande. Några av de kontakter jag fått via bloggen har varit otroligt givande och roliga! Är fortfarande. Men jag föredrar umgänge på riktigt. Åtminstone så pass att jag och du vet vilka vi är och kan kontakta varandra på annat, mer personligt vis, om vi vill.
Bekräftelse kan man förstås få här. Oj, oj så bra bloggen är när man vill få medhåll, beröm och en klapp på axeln eller på kinden ibland.
Bloggen är en ventil, onekligen. En skojig, dråplig, ironisk och eftertänksam plats för såväl enklare som mer komplexa reflektioner. Man kan fritt och ohämmat ifrågasätta och kommentera. Alla kan läsa, alla i hela världen. Med ett par musklick. (Om man kan svenska vill säga..) Men är detta meningsfullt?
Ja visst är det fantastiskt, detta att vem som helst kan läsa och vem som helst kan säga allt och uttala sig om vem som helst. För många är det nog ett lyft, bara känslan att "vara med i detta stora sammanhang".
Man får ju visa vem man är här. Kan skriva om sig själv, sitt liv och allt därtill. Det funkade ett tag, som helanonym. Med tiden blev det konstigare. Nu vet jag inte ens om det stämmer det jag skriver. Är det jag? Bör jag yppa minsta lilla om mig själv? Var går gränsen för hur självutlämnande jag kan vara, var är spygränsen??
Nu gnälls det. Kanske jag skall lägga av. Meningslöst att skriva och ifrågasätta om detta är meningslöst. Känner jag så är det väl bara att stänga. Men det vill jag inte heller...Det var roligt. Det är lagom kul nu. Visst, ibland läser jag något helkul eller fantastiskt genialt eller något dråpligt från någons vardag. Men allt mer sällan. Det känns som samma, samma. Allt upprepar sig. Tyvärr. Speciellt jag...

lördag, oktober 27, 2007

Sjysst med egen lägenhet

Flaxa ur boet.

Har knappt vant mig vid att jag inte behöver borsta deras tänder eller mata dem så signalerar äldsta att han tänker flytta hemifrån om 2 år.

Jahaaa.....hur då menar du?

du är ju bara en bebi, HUR skall du klara dig utan mamma piper det i min småchockade hjärna

Nej, jag tänkte att det skulle vara coolt att klara sig helt själv. Jag tror att jag klarar allt då. Behöver mer frihet liksom....En egen lägenhet vore helsjysst!

Jaha, men kan du inte vänta tills du är 18 kanske, varför 16?

..men du kan ju inte städa sitt rum? Hela veckoransonens förbrukning v kalsonger ligger bakom och under sängen och det är chips runt hela datorn. 5 vattenglas med infekterat vatten står på nattduksbordet. Du kommer att bli förgiftad!!!!

Äh, men då går jag nog i gymnasiet i Helsingborg eller kanske Stockholm. Orka pendla. jag vill hellre ha egen lägenhet.

Nu samlar jag mig. Säger:
Ja, det händer att 16-åringar flyttar hemifrån. Men jag tror att det skall finnas en bra anledning då. Som en skola t.ex. Kanske att man bor på internat eller delar lägenhet med en eller ett par kompisar. Det kan vara tufft att ha eget, helt själv när man är 16.

Sonen: Nej, det blir nog inget problem. Skönt med friheten....

14 år. Tuff som en bandyboll...

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch!

Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....?

Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!!

Däremot storgillade jag Humle & Dumle, Familjen Flinta och Kalle Anka på jularna. Jag älskade sagorna i ur "Bland tomtar och troll", helst illustrerade av John Bauer!! Det var min värld. Kunde inte passera en sten i skogen utan att se vad det egentligen var........Sen fanns det också en saga om madam M, eller vad hette hon nu? En liten häxa, lite läskig men snäll. Ingen ångest där inte. Madamme Mim hette hon! Var har hon tagit vägen??

Varför kom jag att tänka på det? Jo, min dotter utbrast vid middagsbordet : "eske teske tää"...och vi fick fundera en stund varifrån det kom. Också hon rös vid minnet av sagostunderna på dagis där personalen envisades med att läsa om Plupp och lämmlarna.

tisdag, oktober 23, 2007

Stressande mat

Rutan gav ett uppslag till ett nytt fräscht ämne att blogga om.

"Mat jag blir stressad av"

Här är min lista:

Äppelkaka. Det måste finnas gott om vaniljsås till varje sked. (Alltid ett orosmoment om man är många runt kaffebordet).

Frukostmackan. Först brunost, sen frukt. Kaffe med massor av mjölk. Ett glas apelsinjuice. Finns inte allt hemma blir jag orolig...

Prinsessbakelse. För att när jag slevar i mig sista tuggan har jag precis kommit igång. Då vill jag fortsätta. Men jag kan ju inte köpa två bitar! (Därför köper jag nästan aldrig prinsesstårtbitar)

Samma sak med rostat bröd med smör och honung. Tar jag en kan jag inte sluta.

Caffelatten om den inte är tillräckligt varm och serveras i tillräckligt stor mängd. Det värsta som finns är om jag inte hinner känns mig riktigt kaffemätt innan det är slut.

Godnatt.

Min katt=Paris

Om vår katt hade varit människa hade hon hetat Paris Hilton. Väldigt blond, självsäker, fåfäng, envis, busig och skall bara ut och ränna hela tiden. Hon har lyxiga matvanor och tänker långt ifrån över saker och ting före hon utför dem. (Håller vi inte henne i strama tyglar har vi nog snart en tonårsgraviditet här i huset!)

Vår förra katt var mer....slipad, smart, smygande, oerhört snabb och dog alldeles för tidigt. Hade en känslig själ. Hatade gäster, betraktade andra män med förakt i blicken. Mjuk och kelig, men inte när någon utomstående såg på. Var inte en gourmet utan nöjde sig med enkel, torr mat. En snygging. Hm.... James Dean kanske?

söndag, oktober 21, 2007

Punkt

Egentligen hade jag redan lagt det bakom mig för länge sen men det kändes ändå bra att få en så tydlig bekräftelse på vad det var som egentligen hände. Jag kände ingenting, bara en slags vemodig glädje över vad jag såg. Känner mig vänligt inställd, glad och generös! Det är bra.
Mitt hjärta och mitt sinne fick för nästan exakt ett år sedan fnatt och drog okontrollerat iväg, något som inte var riktigt likt mig. Det var som något virus, som om jag under en tid befann mig i en feberdimma. Hela jag drogs med och iväg....också i fantasin.

Ja, efter vart kom ju verkligheten ifatt mig och jag landade platt fall rätt mot marken igen. Shit, jag hade fel och det tog sin lilla tid att smälta vad som hänt.

Jag fick aldrig någon riktigt bra förklaring men efter vart klarnade det. Är man en säpomänniska som jag är det bara fråga om tid. Får jag inte svaret när jag ställer frågan söker jag svaret själv. Det har jag gjort förr. Det var så enkelt. I kväll fick jag ett bra avslut.

Hemsidan var vacker. Romantisk. Bilder både från förlovningen och bröllopet. Hon var vacker! Jag hoppas att han blir lycklig.

Det känns bra. Riktigt bra! Punktum.

lördag, oktober 20, 2007

Yepp, egen hemsida!!

Jag är så smart och modern! Tänkte att jag skulle vara lite i tiden och roa hela familjen med att registrera en domän i vårt efternamn. Nöjd med beslutet hände allt väldigt snabbt. Valde naturligtvis det dyraste alternativet = .nu. Jaha, sen då? Vad gör jag nu? Inser att jag inte kan det här men får efter information från sonen registrera ett konto på ett webhotell. 600 spänn till. Sen då? Sonen gör något som för mig är helt obegripligt och vips, nu har vi i allafall en bakgrundsbild och en text som förkunnar att hemsida är under konstruktion!

Haha, sure!

fredag, oktober 19, 2007

Förtydliganden

Alltså, bakgrunden till mitt förra inlägg är att jag på senare tid gjort två tandrotsoperationer, rotfyllt och tryckt dit kronor så hela jag fått övervikt åt höger av all hamstersvullnad! Därför var just denna tandläkares inviter både komiska och kanske....praktiska. Antagligen också ekonomiska! Men, på allvar, dejta en tandläkare som gillar hamstrar!!! Usch nej, de luktar säkert bara bedövningsmedel och klorhexidin! Säkert bleker de sina egna tänder också.
(Åh nej, jag är inte fördomsfull, bara lite hämdlysten! )

Han gillar hamstrar!

Shit! En gåva eller någon som jävlas? En tandläkare har kontaktat mig på en av de här kontaktsajterna. Han är specialist på käkkirurgi! Helt perfekt med andra ord! Äh, inte bryr jag mig om att han bär knallorange tröja, beskriver sig själv som "distingerad och smärt", har ett fånigt leende och gillar hamstrar och marsvin.. Helt topp då hamsterlookalike blivit min grej!

Mitt sociala liv

Upp med tuppen. Ut på motorvägen och jobbar till 12. Hem igen, fångar upp sonen och drar med honom till Vårdcentralen. 5 dagars zoombietillstånd får räcka. Körtelfeber? Hem med honom igen, drar i mig en macka och far i väg till nästa jobb. Pratar gardiner och kvaliteter, vitt eller optiskt vitt är frågan? Hem igen, får vända och åka i väg igen med det jag glömt. Hem igen. Drar i mig ett glas juice och ramlar ihop ovanpå sängen. Stövlarna sitter på. Bara en liten, liten stund. Måste blaska av mig. Skall ju gå på After-Work! Rycker till när centrifugen drar i gång. Var är den där handymannen som kan fixa obalansen? Dimmig inombords, har ett skarpt veck på ena kinden och vad är det som smakar frityrolja? Sparkar av mig stövlarna, fryser och tänder elden i kaminen. Langar fram en halvliter romrussinglass ur frysen. Slevar medvetslöst i mig halva förpackningen .....

- Varför? Varför gjorde jag så? Mätt och ännu frusnare drar jag upp filten till öronen. Blundar och känner hur jag börjar minnas vem jag är, var jag är och varför. Fredag.... Middag kanske? Var är barnen? Orka After-Work? Cykla, nu? Iskylan ute lockar inte alls. Förstår att det är här jag blir, hela kvällen. Det här är väl också After-Work for guds sake?

söndag, oktober 14, 2007

Inte den Doris men vilken Åsa?

Doris Lessing får gärna motta Nobels litteraturpris för mig. Insåg att jag har en titel i min bokhylla men att den aldrig lockat därför att jag anat sience ficton då jag läst på baksidan. Varifrån boken kommer har jag aldrig förstått. Läser på baksidans pärm ett för mig okänt namn: Åsa Jirvelius. VEM är Åsa Jirvelius? Varför har jag hennes bok? Slår snabbt på hitta.se och hittar en Åsa i Nacka. Är det hon? Bör jag ringa och berätta att jag har hennes nobelpristagarbok i min bokhylla? Vad är rätt? Vems är boken egentligen?
Fast det kanske inte är DEN Åsa som jag hittat på "Hitta" .. Jag har dessutom de facto haft boken i mina bokhyllor sedan åtminstone 80-talet. Har alltid trott att den kom från farmors boksamling. Jag har släpat den med mig vid varenda flytt, packat upp och packat ner, hela tiden förvissad om att en Doris Lessing måste jag behålla och en dag läsa.

Varför ogillar jag så starkt sience fiction? Det kryper i mig när jag läser Stephen King t.ex. Klarar inte den sorts fantasier som gör anspråk på att föreställa hur det skulle kunna vara, att det skulle kunna bli verkligt, sen..... Slem som väller upp ur gatubrunnar och utplånar allt mänsligt liv etcetra. Nej, det går inte. Varken på film eller i bokform.

Kanske jag skall ringa upp den där Åsa Jirvelius i allafall? Jag läser gärna en Doris Lessing men väljer nog inte en SF då....Dessutom är jag lite nyfiken på bokens irrvägar...

måndag, oktober 08, 2007

Freaky friday

Så här beskrev väninnan sin fredag

"Jaha, så köper man rosor och dukar med servetter i matchande färg. Lagar middag en hel eftermiddag, förbereder efterätten och står i. Så kommer hon och hinner inte sätta sig förrän hon börjar klaga på yrsel. Så slänger hon sig på min soffa, drar på sig alla mina filtar, kallar till och med på grannfrun som kommer med blodtrycksmanschetten. Hon vill inte ens ha ett glas vin! Sen ringer hon efter en gul bil och drar till stan. Hon lämnar kvar sina barn och all mat. Som väl är blir jag matad med godis av hennes dottern under hela "Idol". Inte nog med det. Efter några timmar får jag köra till stan och hämta henne!! Hon vinglar mot bilen och är inte för underhållande på färden hem. Sen repar jag min mans bil då jag svänger ut från hennes gårdsplan. En fet, lång repa i den blanka, välvaxade metalliclacken och sen får jag äta rester, samma mat, hela veckan"

Ja, ibland blir det inte som man tänkt sig.....Inte för någon.

lördag, oktober 06, 2007

Fokus på växlarna

Ytterligare ett exempel på att bara kunna göra en sak åt gången. Var ute och mörkeråkte med väninna B i går. Eftersom hon är pratglad pratades det. Men varje gång hon skulle växla blev det tyst. Då stannade samtalet upp. Det blev ett ryckigt samtal med flera återkommande pauser vid alla rondeller och vägkorsningar. Ibland mitt i ett ord. Att både prata och växla blev för mycket. Eftersom hon själv roade sig med insikten vågar jag skriva om det. Men i övrigt gled vi mjukt fram över Bjäre i hennes mans stora grå ögonsten. Varför vi gjorde det kanske jag återkommer till...

torsdag, oktober 04, 2007

Galna katta



Knipsar av ett par fantastiska mörkrosa rosor och arrangerar dem i en liten kristallvas tillsammans med några gröna blad. Njuter av prakten.


Det tar 2 minuter. Hela köksgolvet är täckt med hela och halva rosenblad. Vasen ligger omkullvält på bordet. Bladen är söndertuggade och mitt i allt står Ester med en ros i munnen.


Köpt Rågfras, en ny favorit. Tar en näve i filen till lunchen. Går med tallriken mot datorn. Hinner 4 meter, så hör jag hur något far i golvet och åker ut över hela golvet. Vänder mig om och ser Ester surfa på mina rågfras. Hon far fram som en galen komet. Ett rågfras i munnen och resten yr under hennes snabba tassar.

Morrar åt odjuret. Sätter mig på huk för att rädda åtminstone en del av rågkuddarna.


Hör en skräll från rummet intill. Rusar dit, möter Ester i dörröppningen. Hon kommer farande som skjuten ur en kanon och det är med liten marginal jag lyckas hålla mig på benen. Irrar med blicken för att se vad som brakade. Ser min stora hibiskus med kruka och zinkytterkruka ligga på golvet, igen. Jord över hela golvet.


Hjälp! Det bor två hormonstinna ungdomar och en galen katt i mitt hus.


Vad är jag själv för något kan man undra? Fin kombination det här.......

söndag, september 30, 2007

Grått

I kväll är humöret sådant att jag undrar vad det är för ett liv jag lever. Fattar någon som inte varit där själv vad det innebär att vara den enda heltidsföräldern? Alla "ensamstående" föräldrar som har sina barn varannan vecka vet inte vad ensamstående är. För mig förefaller det vara ett skönt lyxliv! Jag kan inte ens åka bort över en ynka natt utan att det blir komplicerat och knepigt att få ihop allt. VARFÖR är inte min mamma som min mormor var? En klippa som ofta kom och hälsade på. Hon fixade, bakade, fejade och var som en sol. Alltid med samma tålamod och värme. Min mamma vet inte vad det vill säga att vara ensamstående utan en mamma som den hon hade.

Jag har nog kapitulerat. Jag menar, jag älskar mina ungar och vill inte byta bort mitt liv på något sätt. Det är inte det jag menar. Jag menar att jag är ensam om allt runt barnen och deras liv, uppfostran och med allt ansvar. Det är inte barnens fel. Det är barnens pappa, mormor och andra runt barnen som borde ta sitt ansvar men som inte gör det. Där felar det.

torsdag, september 27, 2007

Om simultankapacitet

Det fanns en tid när jag hade simultankapacitet. Jag styrde med van hand runt ungar, matlagning, disk, tvätt, trädgårdsarbete, bokföring, handling, körning och husrenovering. Det bara gick av sig själv, jag behövde inte tänka så mycket.

I dag måste jag fokusera väldigt mycket bara jag skall gå ut och sopsortera. Var sak på rätt ställe och nåde den som pratar med mig när jag sopsorterar! Då tappar jag bort mig och färgat glas kan hamna bland metallen.

Jag kan högst göra en sak åt gången. Någon sa att "Bah! Det där med simultankapacitet Det är ett påfund som männen uppf unnit för att hålla oss kvinnor där de vill att vi skall vara. På plats i hemmet med andra ord. Vi är så stolta över vår simultanakapacitet så vi gör gärna allt, även skitjobbet. De där stackars männen, de HAR ju INGEN simultankapacitet så vi sträcker stolt på oss och fortsätter att slava"

Nu kom jag att tänka på vad min exman, tillika läkare, sa en gång. Det hör till saken att han var en katastrof där hemma. Rörig, släppte paltorna där han stod och gick. Lämnade disk, kuvert och post där han öppnat dem. När jag påpekade att han kunde väl i alla fall lägga kalsongerna i tvättkorgen så svarade han på ett ungerfär så här men på fullt allvar: "Nej men du måste förstå skillnaden på män och kvinnor. Det har med kemi, signalsubstanser att göra. Du får en signal in i din hjärna att du måste tvätta när du ser ett par kalsonger på golvet eller när tvättkorgen är full. Det spelar ingen roll vad du håller på med. Du reagerar direkt. Jag får signalen först när kalsonglådan är tom! Aha...DÅ letar jag reda på mina kallingar och tvättar. Jag ser inte ens kalsongerna om de så ligger på köksbänken eller på soffbordet. Först när jag måste leta efter dem ser jag dem"

Eehhh...kommer faktiskt inte ihåg vad jag svarade honom. Det fanns liksom ingenting att säga. Man kan tappa hakan och svarsförmågan för mindre....Det var ju egentligen obeskrivligt roligt och det lät jag honom veta. Men han stod envetet fast vid sin naturveteskapliga förklaring.

Min så kallade simultankapacitet bidrog i alla fall till att ta kål på mig. Jag var aldrig stilla, aldrig i ro.

I dag kan jag inte ens sköta min blogg samtidigt som jag upptäcker något nytt, nämligen Facebook! Ja men så trevligt det var då. Mest spännande är det att söka på alla gamla och nya bekanta, vänner, pojkvänner, kreti och pleti. Ja men där är ju HON!!! Och HAN!! Hehehe...

Det tar på krafterna att försöka lära sig vad poke är, hur man gör med än det ena än det andra. Fånigast är nog "presenterna" man kan ge bort men trots min kritiska snobbighet vad gäller sådana barnsliga ting var det rätt kul att ge bort " en grill" till en annan lika kritisk och ny facebookare. (Jag fick i min tur en ny lavalampa...) För att inte tala om att man med en smileygubbe kan visa sin sinnesstämning. Så hemskt och ändå sitter jag där och trycker in min "mood". Jag är värre än mina barn. Inser att jag är lika barnslig och förtjust i allt det här som de är i sina dataspel!

Så, eftersom jag inte längre besitter någon simultankapacitet så har bloggandet få stryka på foten. Två husdjur att sköta är ett för mycket. Får se om jag lyckas strukturera upp mitt cyberliv så att ingen svälter ihjäl!

söndag, september 23, 2007

Tung högerdojja Per Gessle?

Jag hade inte gnällt om det varit lite för fort. Men det var dramatiskt. Därför får han på nöten av Nike i dag. Så här var det:

Når krönet på Hallandsåsen. Motorvägen smalnar av från trefiligt till tvåfiligt.

Kollar i backspegeln, ser bussen jag körde om för några hundra metrar sedan. I övrigt är vägen tom. Tittar framåt och närmar mig en långtradare. Jag håller 120 och hinner tänka att nu kör jag om.

Då....kommer en stor mörk skugga vinande förbi mig i ytterfilen. Jag överdriver inte men jag har nog aldrig blivit så överraskad i trafiken. Aldrig omkörd av någon som kört så in i helvete fort!! För om jag körde i 120 måste han ha kört runt 200.

Det är en svart, fet Mercedes med tonade rutor. Jag hinner se registreringsnumret bara för att det är så löjligt enkelt och ser speciellt och utvalt ut. Min dotter knappar in numret och skickar snabbt iväg det till "Hitta bil". Svaret kommer när vi fortfarande ser skymten av mercedeshäcken långt där nere vid åsens fot.

Min dotter vrålar: PER GESSLE!! Mamma, det är Per Gessle! Tjejerna studsar upp och ner.

Jag hade två 12,5:åriga flickor i min lilla Toyota.
Per Gessle, jag hoppas inte att du hade din son med dig?

Vi frågade oss:
Körde du verkligen själv eller hade du lånat ut bilen till en idiot?
Om det var du som körde...Hur kan man vara så dum att man, när man är så känd, skaffar sig ett så löjligt registreringsnummer om man tänker sig att man skall ut och köra i 200 knyck längs de svenska vägarna.

Din bil var tre gånger så stor som min. Jag hade satt mig som en insekt på din vindruta om du hade brakat in i mig.

Vad tänkte du på?

Så här tänkte du redan 2003. Läs intervjudelen längst ner på sidan. (Är 200 okej hastighet alltså? Åker alla i tyngsta mercedesmodellen?)

Jag förstår att du känner dig som en kung i musiksvängen. Det är du!
Men tror du verkligen att du står över andra, att du är kung också på våra vägar??

En händig man, möjligen. Smart affärsman och duktig musiker, ja visst. Men det saknas uppenbarligen något. Omdöme och hänsynsfullhet i trafiken.

Fast tänk om det var Per Gessles fru som körde??

lördag, september 22, 2007

Längsta kommentaren

Någon kille "vadhannuhette" har skrivit den absolut längsta och mest häpnandsväckande kommentaren någonsin på min blogg sedan jag startade den. Under inlägget "Nix" finns en låååång redogörelse för allt som är så halelujabra med telefonförsäljning. Men varför i allsin dar? Är det på allvar något slags försök att få mig att ändra uppfattning? Är det någon slags reklam? Finns den här killen på riktigt? Om han gör det hoppas jag innerligt att han är lycklig här i livet???

fredag, september 21, 2007

Effektivt arbetspass

Någon ringer och jag svarar. Samtalet varar i mer än 15 minuter. Det är ett arbetssamtal med en danska som dels pratar fort, dels just har landat på Grönland där hon ringer från sin mobiltelefon. En viss fördröjning bidrar till att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Det knastrar och störningarna gör att bara vartannat danskt ord går fram till mig. Dessutom befinner hon sig på en flygplats och högtalarrösten i bakgrunden ekar blandat på danska, engelska och grönländska. Efter 15 minuters hyperkoncentration där både min hörsel och uppfattningsförmåga testas till bristningsgränsen har jag skrivit ner de 5 punkterna min danska chef vill att jag skall fixa. Till sist ropar jag så att hon skall höra mig att "det är okej, ha det, ha det!! Jeg ordner dine changes och så snakkes vi etter helgen".

Huvudet ekar tomt, kan inte läsa vad jag skrivit och eftersom jag inte hörde vad hon sa vet jag inte vad jag skall göra! Det här kunde använts i en film, så jäkla roligt!!

- hoppas att min chef också tycker det?

tisdag, september 18, 2007

Singel och mingel

Började kommentera på Rutans blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att skriva ett eget inlägg i ämnet i stället. Det handlar om singellivet. Livet som ensamstående utan man närmare bestämt. Att inte leva i en parrelation blir ofta betraktat som suspekt. Varför lever hon ensam? Vad är det för fel när hon inte har någon man? För de som lever i tvåsamhet förfasar sig oftare över kvinnorna än om de ensamlevande männen. Man blir svårplacerad och ofta ratad i det sociala sällskapslivet. Det är inte komfortabelt att bjuda in en ensamstående "ledig" kvinna till sina partillställningar. Så är det bara. Det går an att stå där och kasta ur sig att man är så jäkla storsint och inte bryr sig. Men i själva verket är parmiddagarna så bekväma! Det är mycket lättare, jämnare...

"Theholygoat" undrar i en kommentar efter Rutans inlägg om inte singlarna också ratar barnfamiljerna? Tja, i viss mån. Som ensamstående tonårsmorsa, d.v.s "singel", stämmer det att jag kan känna mig i otakt med barnfamiljerna. För många är det en lättnad att slippa umgås med småbarn när man själv passerat det livet, wait and see. Man njuter av att slippa springa och kolla småbarnen hela tiden, avbryta middagen för att natta bebben, kunna dricka vad man vill utan att behöva ta hänsyn till graviditeter eller amning. Olika slags liv bara, olika faser i livet..

Det jobbiga med att umgås med "par" eller "hela" familjer är att man ofta blir betraktad som den det är synd om, alternativt den som avviker. Man vet liksom inte riktigt vad man skall göra med dem!! Jag generaliserar och hänvisar till präktighetssverige. Det finns alternativ. Det finns människor som är tillräckligt avspända, trygga och okonventionella för att inte bry sig. Det märker man, då känns det och till och med en "singel" kan trivas alldeles utmärkt i sådana sällskap, även om övriga deltagare är jämna par. Jag har sådana vänner men de är inte många....Det har med inställning, självkänsla och trygghet att göra.

De yngre singlarna har ännu inte fått partänket. Inga barn själva och därför känns det nog bara besvärligt och störande. Det är också en speciell fas i livet.

Eftersom jag inte vet vad jag vill komma fram till avslutar jag här. Det som fick igång mig var Rutans inlägg om att känna sig utanför och avvikande bara för att man inte har en man vid sin sida. Lever det där parlivet, det stabila familjelivet längre. Vem man är och hur blir man betraktad? Jag skulle vilja säga och verkligen mena det jag säger, nämligen att jag aldrig mer tänker identifiera mig med den mannen jag eventuellt har vid min sida. Jag hoppas och tror att jag står av egen kraft hela vägen in i framtiden. Att jag sedan också hoppas på att finna den där någon, kärleken helt enkelt, och gärna leva med honom för resten av mitt liv. Det är en helt annan sak.

måndag, september 17, 2007

Tur hon inte tog en ICA-kasse

- eller en svart soppåse?? Vindfylld regnhatt på fin dam med stelsprayad frisyr. Finns det regnhattar i den här modellen att köpa?

Kontraster


Halv nio i går kväll kom dottern på att årets skolfotograferíng skulle äga rum nästa dag, alltså i dag. Kris, kris - Mamma, VAR är min råsa HÅRFÄRG? Är min rosarandiga tröja reeeen? Mina svarta cheap monday? ÅH NEJ, det GÅR INTE! Jag MÅSTE färga håret NU!

Okej, dra tre djupa andetag och ner med huvet i badkaret. Fram med färgburken. Instruktionerna hade ramlat bort och några plasthandskar hittade jag inte så det var bara att börja kleta. Det var rååsa. Jag menar rejält råsa. Efter en minut såg mina händer ut som någonting ur en B-skräckfilm. Dottern fick plastpåse om huvudet och efteråt skrubbade jag mina händer med aceton.

Resultatet blev över förväntan. Snart 13-åringen bubblade förtjust och begärde väckning en timme tidigare än hon brukar.

Jag skulle köra henne till skolan i dag. På väg ut i bilen sa jag vad jag tyckte, att det var riktigt snyggt. Hon var jättefin! Hon sträckte stolt på sig och förkunnade att om någon sa någonting dumt skulle hon bara sticka ut hakan och säga "Careface?" I nästa andetag: Men Mamma, DU är inte precis snygg i dag! VET du hur du ser UT?

Tja, vad svara. Otvättad, omålad, oborstat hår i förd grå morgonrock och trätofflor i koskinn. Det var allt. Vi bor tämligen i utkanten och jag inbillar mig att ingen ändå ser mig när jag går till bilen. Ingen tittar knappast in heller. Jag matchade inte den råsahåriga men fick ändå tillstånd att köra nästan ända fram till skolan.

onsdag, september 12, 2007

En gåva

Jag har ärvt en summa pengar. Min kanske största kärlek, åtminstone min mest passionerade, dramatiska kärlek dog för två år sedan. Han ramlade ner från ett hustak. Y var arkitekt. Från Tromsö i nordnorge. Dit kom jag i mitten på 80-talet. Planen var att jag skulle stanna 3, högst 6 månader. Men där var han. Efter första mötet på nattklubben Companiet sökte han följande kväll upp mig. Han klev med långa steg in i korridoren på sjukhusets lägenhetshotells andra våning. Vi var många i samlingsrummet den kvällen. Plötsligt stod han där i dörröppningen med ett ursäktande snett leende. Lång, blond och med de mest intensiva blå ögon jag någonsin skådat. Han hade nyfallen snö på den svarta baskern, på axlarna och i ögonbrynen.

- "Hej.....Jag ville bara se om du fanns på riktigt"- sa han.

Han skrev själv ner sina telefonnummer i min adressbok. Jag har den fortfarande kvar. Han bad mig ringa om jag fick lust att komma upp och ta en kopp thé någon kväll.

Jag fick lust redan nästa kväll. De kvällarna blev många. Tiden för hemresan sköts upp om och om igen. Till sist fanns den inte i min planering längre. I stället fanns Y där, hans dotter och hans mamma. En underbar familj. Aldrig har jag känt mig så älskad och välkommen.

Och ändå. Aldrig har jag känt mig så ledsen och frustrerad mitt i det goda.

Varför var han så svartsjuk? Så kontrollerande? Han kunde vara den mest varma, omtänksamma, kärleksfulla man. I nästa andetag svängde det och han blev misstänksam, avståndstagande, anklagande och ibland hotfull. Han var som de omkringliggande fjällen. Det var höga berg men också djupa dalar. Jag försvann nästan till slut. Var tvungen att använda all kraft jag hade för att bryta mig loss. Banden till honom var så starka. Jag älskade honom faktiskt. Han är, trots allt, min innerligaste kärlek.

Varför dog han? Alldeles för tidigt. Och hur han dog! Det förvånade mig trots allt inte. Han var lite av en akrobat. Atletisk och lite för dristig ibland. Helt vild mellan varven. Intensiv var bara förnamnet. Han blev 58. Skulle balansera ut på taket för att spänna för en presenning. Han hade god balans. Cyklade alltid enhjuling. Men han ramlade ner. 10 meter rätt ner på stenbeläggningen mellan de gamla husen.

B skrev till mig häromdagen. Äntligen kunde man avsluta dödsboet. Y hade lämnat en summa pengar till mig. Han lämnade dem tillsammans med några skrivna rader. Jag blev mer berörd än jag kunnat tro. Tänker mycket på honom och nu är allt runt honom ljust och gott. I dag är jag nostalgisk. Han ville att jag skulle använda pengarna på ett sätt så att de blev ett minne av honom. Köpa något? Resa? Jag började med att åka och köpa en vit blomma. En blomma jag vet att han tyckte mycket om.

Väninna B utropade glatt: Vad bra! Nu har du pengar så att du kan fixa dina tänder! Så har du honom i munnen sen för alltid!

måndag, september 10, 2007

Popkonst i min mobil

"Någon" gillar min mobil bättre än sin egen.....

Livet på landet


Kör som vanligt hem från jobbet. Passerar åkrarna utanför Laholm....Höstskörden är snart helt avklarad. Korna går fortfarande ute....??

lördag, september 08, 2007

Lyckliga dem i himmelen !

Det här är så fantastiskt! Jag har mina svagheter....här är en - Pavarotti!

onsdag, september 05, 2007

Ljuvligt och tänkvärt

Onsdag. Vaknar till en absolut ljuvlig septembermorgon. Krispig men vindstilla som om vi vore inomhus. Går några varv i trädgården när barnen cyklat iväg. Ester klättrar i träd och dansar fram över gräsmattan. Havet är som en spegel och luften så där hög som den bara kan bli i början av september. Rosorna har fått fnatt igen och blommar överdådigt längs husväggen. Där intar vi frukosten, jag och Ester. Jag får sitta där och bara njuta av lugnet och av kaffet i 45 minuter. Sen är jag vaken. Så här vill jag leva varje morgon!

Mer och mer inser jag att jag bara vill vara. Så här. Orkar inte engagera mig längre. Vill måla, skriva, vandra och bara vara. Vill inte ta ställning, tycka, ställa mig till höger eller vänster, lägga om kurs, ta nya tag. Nej, låt mig bara vara här så blir allt bra.

Läste någonstans att en människa har kapacitet att klara 2, max 3 stora omställningar i sitt liv. Därefter är hennes resurser till nyorientering förbrukade. Förr var det ovanligt med en enda. Jo, kanske när hon flyttade hemifrån till grannbyn och nya maken. I dag görs ibland helomvändningar flera gånger om året. Ta landstingen i Sverige till exempel. Landsting och Kommuner. Styrda av just årets budget. Därför kan man inte planera långsiktigt. Besluten blir många gånger abrupta och verkar ogenomtänkta. Ena stunden lägger man ner en förskola. Efter några månader har man plötsligt mer pengar igen och kan öppna 2 nya. Så där håller det på, om och om igen. Det går fort, väldigt fort och det är svårt att påverka och ens hänga med i svängarna.

Hur mår dessa människor som drabbas av de tvära kasten. Som aldrig kan få lugn och ro, trygghet. Som tvingas byta arbetsmiljö om och om igen. Samtidigt så skiljer vi oss. Går in i nya förhållanden. Flyttar. Byter miljö, partner, jobb och liv många gånger om under vår livstid. Hur går det ihop?

Vi har fortfarande krafter kvar efter två större omställningar. Därefter tär vi på reserven ett tag. Till sist är inte hjärnan, sinnet, psyket eller kroppen med längre.

måndag, september 03, 2007

En bomb till middag?

Åker till stan och inser att jag inte hinner hem i tid till middagen. Ringer min mamma som lovar åka över och hjälpa barnen att laga till middagen. Inser också att min mobil håller på att ladda ur eftersom jag glömde sätta den på laddning över natten. Dessutom har jag glömt glasögonen.
Ordning och reda!

SMS:ar så fort jag kan utan glasögon: "Hej. Är i Hbg. Bobo kommer."

(Mamma, d.v.s. mormor kallas Bobo)

Skickar i väg meddelandet. Får raskt ett svar från sonen: "VA?"
Jag svarar : "Kommer till middagen. Hemma 20. Puss"

Sen dör min telefon.

Senare: Hemma och öppnar dörren. Dottern kommer rusande: "Mamma, du skrämde mig! "
Hon visar mig mobilen och mitt SMS. Nu har jag glasögonen på.
Läser: "Hej. Är i Hbg. Bomb kommer"

torsdag, augusti 30, 2007

VM med ett halvt öga

Inte har jag tittat på idrotten, trots att jag hade planerat för det .Friidrott i stora sammanhang är kul. Till och med fotboll är kul när det är VM. Då sitter också jag där och skriker och studsar upp och ner i soffan. Annars tittar jag aldrig på fotboll.

Alla tycks ha kommit fyra i går. Stefan Holm låter som han brukar, de kan lika gärna använda sig av någon repris från tidigare medaljmisslyckanden. Linus Törnblad är inte helt säker i nerverna tror jag. Fast Wissman har vi ju kvar, det blir spännande! Sanna Kallur känner jag sympati för. Det är en sak att inte vinna. Men att missa medalj för att man blivit knuffad måste vara tufft. Annars låter det väl som vanligt. Reportrarna skruvar upp förväntningarna i rymden, sen dalar allt mot jorden igen för att knattras hem till redaktionerna så at vi här ute kan ta del av resultaten och försöka förstå sportjournalisternas yrande om varför det inte blev som alla hoppades. Det var ju tur att Kluft gjorde det igen! Den småländska valkyrian som skrämmer både japaner och svenska män!

onsdag, augusti 29, 2007

Iakttagelseförmåga

Sitter på Ebbas café och njuter av en caffe latte. Tittar på folk som strosar fram längs gågatan. För det gör de. De strosar. Så här strax före lunch är det inga problem med att få ett bord närmast gatan. Det går inte att skynda här. Inga motorfordon som jagar upp tempot. Inte ens några cyklar. Tonåringarna är i skolan.

Tjuvlyssnar på de som går förbi. Där var det en kinesisk familj. Det är mycket utländska turister så här i slutet av augusti. Ser ett medelålders par närma sig. Konstaterar att de inte kan vara svenska. Nej, just det. Hör att de pratar holländska.
Varför såg jag det? De såg uppenbarligen långa och blonda, nordiska ut. Hade de gått nakna hade de kunnat var från både Umeå och Trosa. Var det kläderna. På något sätt går det oftast att känna igen det som köpts på den svenska marknaden. Eller, är det verkligen så? Kan inte tänka mig att jag har sån koll? Men ändå. Sitt och titta ut över ett myllrande torg några timmar.

Kan det vara sammansättningen? Man mixar rutigt och blommigt på ett annat sätt om man bor i Holland? Svenskar har inte längre pösjeans eller overall? I Frankrike har man sin klädkod, sin franska kod. Här har vi vår. Kanske är det frisyrerna? Det där lilla, lilla extra eller brist på en detalj?

VAD såg jag? Något fick mig att instinktivt förstå att det är paret var utifrån! Kanske var det så att de promenerade extra långsamt? De är från Holland. De har fortfarande semester.
Kanske jag/vi är programmerade att förstå undertexter, detaljer för att snabbt göra oss en bild av de vi möter. Ibland går det inte att sätta fingret på vad det är, men det är rätt det vi iakttar, det vi först reagerar på.

Tänker att det säkert lika ofta blir fel. I dag är ingenting riktigt vad det ser ut att vara. Jag hade säkert bara tillfälligt flyt. Och nu har jag fått orera en stund.

lördag, augusti 25, 2007

Porträtt?
























Det här var kul. Tricky visade hur man gör! This is me, a´la Modigliani!

http://morph.cs.st-andrews.ac.uk/Transformer/

Höstrecept

Jag tror att jag har hittat lösningen för i höst; Shiatsumassage, Omega 10, Rosenrot, B- komplex, extra zink, en bra migrändoktor, silversmide, träna mer, lata mig mer, satsa på att vara min egen helt och hållet, sova mer och våga mer. Undrar i vilken ordning jag skall göra saker och ting?

fredag, augusti 24, 2007

Dejtfobi ?

Han hade en dejt med någon och ville göra om det. Jag önskade honom lycka till och vände mig åt ett annat håll. Nu skriver han att han är förkrossad över att jag slutade skriva. "Jag var nog bara ute efter hans kropp"! Men hallå! Och ändå..Han får mig att le, han skriver som en tornado. Nu är han otålig. Vill ses. Vill jag? Inte än, inte än. Han skriver puss och kram. Vi har aldrig setts och jag ryggar tillbaka och skriver "Ha en god dag". Han fnyser åt min businesston och får mig att sätta kaffet i vrångstrupen med sin rakhet och val av ord. Nu hotar han med att baka bröd och packa en picknickkorg, komma hit och hämta mig för en lunch i det gröna. Sen kör han mig hem igen prick klockan ett. Jädra kille. Kan man inte få vara i fred! Vill jag vara i fred? Vill jag vara i fred för honom? Det vet jag inte, vi har aldrig träffats, bara haft en jädrigt rolig brevkontakt ett tag. Han är föör trevlig. Charmig..och han får mig att skratta! Han är inte klok ibland.....och jag gillar det. Picknick. Det regnar ju bara ! Nä, kom inte hit, håll dig undan. Om han ändå inte hade varit så trevligt spjuveraktigt charmig! Han kunde väl åtminstone sett tradig ut eller vara 154 lång eller haft en våldtagen iller på överläppen! Men inte ens det, nej då.....Mr Perfekt? Lägger locket på. Svarar inte än. Försöker hitta den där inre rösten men där är tvärtyst. Inte minsta lilla fingervisning. Nej, inte än. Definitivt inte än. Kanske aldrig.

onsdag, augusti 22, 2007

Flow

Läste till morgonkaffet en artikel om flow. Som jag har väntat på den där flowen. Vid ett par små korta stunder i livet har jag anat att den faktiskt finns. Det slår mig att det är väldigt många år sedan. Vad har hänt? Sanningen är väl att jag inte har givit den tid att leta sig fram. I artikeln står det bland annat att för att komma i kontakt med sitt inre flow måste man lära sig att lyssna bättre inåt, lära sig att förstå när jag skall göra en sak och när jag inte skall göra en annan sak. Intuition. Är man helt ärlig mot sig själv och lyckas man höra vad intuitionen säger gör man de rätta valen automatiskt. Vidare leder det ena till det andra och på sikt är man inne i ett positivt och kreativt livsflow, allt blir bara bättre och bättre!

Min intuition grävde jag ner efter en period när jag tyckte att jag bara hade en opålitlig, svekfull intuition som hånskrattade åt mina ivriga försök att förstå dess budskap. Nej, i flera år har jag bara litat på ren och skär fakta. Jag har velat ha bevis, svart på vitt. Inget flumflum här inte.

Men hur har det blivit då? Är det så konstigt att jag sitter här och ibland känner mig lite amputerad. Jag skall nog damma av min gamla inutition och kolla om den trots allt kan hjälpa mig att hitta mitt livsflow! Det låter så väldigt bekvämt och härligt det där. Kanske var det bara min hörsel eller mottagare det var fel på, då innan?

Så tänkte jag att en bra början är säkert att jag börjar med något helt nytt, något kreativt som inte har med skrivandet eller syendet att göra.

Så, jag anmälde mig i dag till en kurs i silversmide. Först var jag tveksam och drog ut på det eftersom anmälan var bindande. Men jag gjorde det och nu sitter jag här och känner hur någon ropar hurra inom mig! Jag gjorde nog rätt för inom mig känns det rätt och det gör mig glad.

Kanske att jag tar den där intuitionen till nåder igen. Nja, jag avvaktar med årets betygsutdelning men några pluspoäng blir det. Det här är faktiskt någonting jag velat göra i många år men NU skall det faktiskt bli av. Go with the flow liksom....

tisdag, augusti 21, 2007

Cristina Husmark-Persson....igen

MÅSTE bara kommentera Cristina Husmark-Persson igen. Hon sa för några dagar sedan att "hon har minsann själv haft en släng av utbrändhet, då för några år sedan när hon tagit på sig alldeles för mycket jobb. Då var hon sjukskriven i tre dagar. Det räckte. Så drog hon ner på tempot när det ena projektet hon jobbade med var slutfört. Sen var det bra"

Hon vill påskina att hon alltså vet hur det är att vara utbränd. Eller? Från och med nu tycker jag att Cristina Husmark-Persson skall vara tyst. Så här kan vi ju inte ha det. Vi kan inte ha en minister som arbetar med sjukvårds- och hälsofrågor i Sverige om hon inte ens förstår skillnaden på överanstränging och utbrändhet! Någon borde utbilda människan. Eller byta ut henne.

måndag, augusti 20, 2007

Snabblunch

Varit i Helsingborg och uträttat mer eller mindre viktiga och onödiga ärenden. Köpte bland annat en enkel svart kofta på MQ. Klev fram till kassörskan och la fram vad jag bestämt mig för att köpa. Den blonderade tittade på plagget, sedan på mig och utropar högt, högt: Men OJ, den här är helt NY! Den kom alldeles precis nyss. Du är den första som köper just den HÄR...Men GRATTIS, först i stan!!

Hon ler brett..på allvar.

Jag: Hehe, men tack tack!

Alltså...vad då tack? För vad? Jaha, först i stan med en helt enkel svart kofta, det var som tusan..........?

Kör hem, lunchen var för 1,5 h sedan. Låser upp, slänger in mig själv och mina påsar, pussar Ester som kommer galopperande och tar ett par stora kliv mot kylen. Raffsar åt mig en skiva grovbröd (GI, GI!)en restbit grillad lax sedan i går och lite chevreost (alltid bra att ha). Kletar ut osten på brödet och mosar laxen ovanpå detta. Hm, något saknas. Öppnar kylen igen och hittar efter lite letande i de bakre regionerna (hoppsan, där hade jag visst inte varit på ett tag!!) en burk apelsin och ingefärsmarmelad. Det känns helt rätt! Toppar med ett lager ovanpå laxen och trycker i mig mackan stående. Det var så bra så jag tar två! Smakar toppen. Unnar mig en skvätt rosévin från boxen på nedersta kylskåpshyllan. Står fortfarande upp. Tur det inte var pasta till lunch i dag för om jag äte kall pasta och samtidigt står upp får jag hicka. Alltid, varje gång.

Minns plötsligt att det var ju jag som inte skulle stå upp och äta längre utan sitta ner vid ett bord som vanligt folk...Okej, nästa gång. Tur att jag inte hade några hasselnötter hemma.

Häromdagen blev det en kall pannkaka med ost, sallad och en skinksnutt.
Det kan bli precis vad som helst när det måste gå fort. I dag hade jag tur!

fredag, augusti 17, 2007

Lilla thailand

Jag har varit i Thailand! Tja, åtminstone nästan. Damen var thailändska och hennes teknik likaså. Geografiskt åkte jag inte så långt, men min kropp for i väg när massörskan började dra, knåda och knäa mig längs benen och upp över ryggen mot huvudet. Det var gräsligt skönt och väldigt, väldigt ömt. I en timme blev jag tilltryckt och dragen i, knådad och sträckt. Hon var ett tvättäkta proffs. Lokalen var lite skum. Jag låg i en vanlig säng med blå lakan. I sängen intill låg en yngre hunk ( sneglade när han kom in..) som blev masserad av massöska nummer två. Spotar i taket och bara en tunn bambuspalje mellan sängarna. Musiken var någon slags thailändsk fast västvärldsinspirerad schlager och mellan bastakterna stönade ömsom jag av njutningsfull smärta, ömsom han bredvid. Ehm.

Nästa gång tar jag tvåtimmarsvarianten. Bäst var när hon knådade mina fötter och tår! Vad fötter är viktiga! Vad mycket skit de får ta, de skulle vara värda en hel timme utan konkurrens.

onsdag, augusti 15, 2007

Nytt

Det behövs något nytt. Lite färg. Grönt! Längtade efter något med färg, grönt kändes bra. Inte så coolt kanske, men nytt. I morgon börjar skolorna. Nystart. Får alltid känslan av nyår, nu tar vi nya tag. Nya planer, nya idéer, äntligen får vi gå inomhus. Snart höst på nytt. Nu jäklar, full fart från stranden in i myspyset vid eldstaden, från svettig gräsklippning till lövkrattning och snålblåst. Det känns alltid bra. Längtar alltid efter att åka till en storstad och shoppa nya höstkläder, få dra på mig favokängorna och nya kappan, småhuttrande gå in på ett café för att vila benen... Hösten är alltid lugn. Hösten äger!

tisdag, augusti 14, 2007

Cyklat

Cyklat över åsen i 3 timmar. Fick med mig min 14-åring, kors i taket! Det var det roligaste och mysigaste vi gjort på länge! Alla dessa små vägar! Vi slet oss uppåt, slingrade oss runt för att så susa nedåt, länge nedåt. Sonen var på ett strålande humör. Uppe på toppen var vi tvungna att unna oss kladdig chokladkaka med hallonsås och grädde, vad kunde vi annat göra? Nära himmelen åt vi himmelskt god kaka! Tack solen och värmen och sonen för dagen!

Hoppfullt

Det inger hopp att människor med specialistkompetens helt dömer ut Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivning. Läs vad läkaren Jörgen Herlofson skriver i dagens DN.

fredag, augusti 10, 2007

Förbjudet att vara sjuk

Vad trött jag blir. Vart är vårt samhället på väg? Det blir allt kyligare och omänskligare. Ovärdigare. Allt handlar uppenbarligen om pengar och besparingar. Allt annat känns onekligen som floskler och döprat för att vinna billiga poäng. Det handlar om allt från aggresiva securitasparkeringsvakter till företag som på dag 2 skickar vidare sina krav till inkasso. Allt skall gå snabbt och vara supereffektivt. Bilar och andra transportmedel, arbetsinsatser på jobbet och hemma. Man skall vara lösningsfokuserad och produktiv 24 h per dygn. Sova effektivt. Äta effektivt. Ha full koll, aldrig missa. Vara en supermänniska

Sedan förundras man över att så många människor mår riktigt uselt i det perfekta landet Sverige. Man kallar till möte och tillsätter en utredning. Man beställer en plan, ett program för att komma till bukt med det stora antalet långtidssjukskrivna. Nu kommer rapporten. Kortfattad, effektiv och nydanande, precis som beställaren ville. Dessutom, som en liten bonus menar man i ett falskklingande tonfall, tror sig samhället kunna tjäna ett par kronor på genomförandet.

Nu skall man skära utan pardon. Gå med lien och effektivt sålla agnarna från vetet. Vad händer när man i oktober skall neka bland annat människor med utmattningssyndrom att sjukskriva sig? Vad tror man? Att människor låtsas vara sjuka på skoj? Vad i helvete är det för en jävla utredning? Skall vi som drabbats stå här i skamvrån och bara ta emot, bli behandlade med disrespekt, som om vi vore parior som snyter oss på samhällets resurser?
Tror man att stressjuka VILL vara stressjuka? Tror man att de fabulerar, hittar på för att de är lata? Vad är det för rötägg, för friska byråkratnissar som utrett och kommit med den här otroliga programmet?
Ingen sjukskrivning efter blindtarmsinfektion....Ursäkta, har jag hört fel? 3 veckor, möjligen, om du går rakt in i väggen, men bara om du med andnöd ligger och krälar på golvet. Förståsigpåarna menar att ingen mår bättre av att vara hemma. Cristina Husmark-Pehrsson säger att det är ovärdigt att inte jobba!
VEM vet vad du mår bäst av? Vad jag mår bäst av? Förstår man inte att i stort sett alla människor strävar efter ett värdigt liv med ett arbete man kan försörja sig på och leva med?

Man vill ha en enhetlig behandling av sjukskrivna för samma diagnos i hela landet heter det? Men är vi kopior av varandra? Är vi klonade ur en och samma idiot? Nej, vi är individer och vi har rätt att bli respektfullt behandlade och individuellt bedömda, ingenting annat. Våra folkvalda framstår som en hop själlösa, känslokalla robotar. Precis som de tidigare folkvalda. Är desperationen att få goda siffror inför nästa val så stor?

Hur tror man att någon skall må bättre av det här? Gör något åt samhället i stället, åt orsaken till att människor rasar som korthus runt oss. Ge de sjukskrivna rätt hjälp och stöd, stressa dem inte ännu mer, nu kommer man jaga livet ur dem också. Antagligen tror man att man på så sätt jagar bort "sjukdomen", så kan man sedan säga att den inte finns mer. Praktiskt! Lösningsfokuserat! Det är lite ättestupeanda över det här förslaget. Putta ut de gamla och oproduktiva på klippkanten så får våra problem en chans att trilla ner och självdö.

torsdag, augusti 09, 2007

onsdag, augusti 08, 2007

Kattsmak

Ester äter kanelbullar, lasagne och pannkakor med sylt....Hon gillar som alla ungar oboy! Är det normalt? Vår förra, första katt åt bara torrfoder han.

O´flyt

En helt normal dag. Vaknade till mobiltelefonens plingande, tryckte in snoozeknappen 4 gånger innan jag klev ur sängen, duschade, klädde mig och åt frukost. Samlade ihop mig, lirkade loss Ester från byxbenet, tog bilen och åkte norrut. Tog gamla vägen eftersom morgonen var så solig och fin, ville glida längs ängar och odlingar i makligt lugn. Passerar en liten ort, det är öde och stilla, släpper på gasen och då......hugger en svart och gul arm vindrutan i två och får mig att näst intill tvärnita. Minutrarna senare har jag en inbetalning på 2400 kr i knät! VA? Vad MENAR dem med att stå och tjuvhålla utan bil bakom busskuren. Ingen annan är vaken eller ute. Alla kör för fort här. 64 km/h kostar mig en hel veckas charterresa! Är det klokt? Det borde vara förbjudet att låta raka, breda vägar döna rakt igenom små tätorter med så få hus att de nästan inte syns! Varför gör man inte vägen slingrig, låter den smalna av med hjälp av växter och stenar? Se på Hofors! Där kan man snacka om åtgärder. Där går det minsann inte att få fortkörningsböter en tidig solig morgon på väg till jobbet. Jag kanske skall ha DIN FRU som patient i dag, det du? Hon kanske vill ha en SPIRAL insatt?? Eller skall jag ge henne böter om hon kommer försent kanske? Två och fyra! Men nu kommer JAG försent. Nu har de tre traktorerna jag körde om innan den här förbbb......e hålan passerat MIG! Nu får jag ligga där och harva bakom igen. Ser hur grabben i den bakersta, största, röda traktorn tittar i backspegeln och flinar. Trycker gasen i botten och drar om så fort rakan kommer. Det kan inte hjälpas, två böter samma morgon måste väl ändå vara en omöjlighet?

Kommer till jobbet. Blir klar över att jag är den andra barnmorskan som fått fortkörningsböter denna vackra morgon. Kollegan klagar; de står ALDRIG där när det regnar, men när det är fint väder duger det att jobba utomhus! De brukar aldrig stå just där! Vi konstaterar att hon var 1 km och jag 3 km ifrån att mista körkortet. Himmel och hav!

Sen möter jag en kvinna med tre små barn och bröstcancer av värsta sorten som dränerar mig eftersom jag blir berörd och oproffesionellt bara måste engagera mig och gråta en skvätt med henne... Så välter jag ut konfetti från hålslagaren över hela skrivbordet, spiller kaffe på tangentbordet. Torkar upp och letar samtidigt med andra handen och ett uns hjärna i gula sidorna efter en tandläkare jag fått rekomenderat samtidigt som jag sköter telefontiden och frågar en patient som ringer och vill beställa tid för P-piller vilken tandläkare hon vill komma till?

söndag, augusti 05, 2007

En sån dag

Ligger på mage när något får mig att vakna till liv. Den blå frottén följer med halva ansiktet ner i sanden. Solglasögonen har halkat snett och trycker på näsan, men värmen har gjort mig så loj och avväpnad att jag ínte ids ändra ställning eller rätta till dem på en gång. Är torr i munnen av värme och sand, men armen har fastnat ovanför mitt huvud, orkar inte lyfta den mot korgen och vattenflaskan. Ligger kvar.

Tänker att det var bra att jag smörjde in mig med faktor 20. Mellan solglasen tjuvkikar jag på min omgivning.

Till vänster: två tyska familjer. 4 vuxna och 5 barn. De ropar till varandra så hela stranden hör. Inte hade jag kunnat med att vara så högljudd om jag vore svensk på en tysk strand!

Strax nedanför mig; en familj från orten. Rättare sagt en hel släkt. Funderar på om det är mormor eller moster, hon den äldsta och gapigaste. Alla ser likadana ut, bara lite olika storlekar och midjemått. Alla pratar om sig själva, refererar till sitt och de lyssnar inte på varandra! De avbryter och pratar alla samtidigt, ingen tycks reagera. Alla avslutar också varje påstående eller mening med - ju!

Puh!

Till höger: Det måste vara han, en gammal tonårsbekant? Eller? Han sa en gång till mig att jag hade en söt nästipp!! Det är 100 år sedan, var vi inte i Stockholm tillsammans en gång? Kommer dåligt i håg men faddrar åt samma flicka, som nu är vuxen, det är vi väl? Måste fråga någon som kommer ihåg bättre än jag.

Närmast: Två väldigt runda, ljushylta tonårsflickor i västvärldens minsta bikinisar. Den ena pratar högt i mobiltelefon.

Blundar. Rösterna rör sig runt mig, jag hör en mås. En vattenskoter drar förbi. En båt som går snabbt. Jag hör en pingisboll. Ett skratt. Vågskvalpet. Steg i sanden som närmar sig.

- Är det här du är? Guuud, vad vi har letat!! - Får jag pengar till glass, en stor, innan jag dööööör!

En timme senare sitter jag under parasollet vid ett bord nere vid hamnen. Solbrillorna sitter rätt och jag har beställt in en ägg och anjovismacka och en Pripps blå. Det är ta mig tusan helt ljuvligt! Stunden stannar och fastnar. Läser vidare i min bok, bara är och missar att flirta tillbaka med en lång, spännande kille som ler och nickar så trevligt. Varför tror jag alltid att det är något fel när en man ler mot mig eller tittar lite extra. Har jag ägg i hela ansiktet? Maskara?

Så var han borta. Cyklar hem, nöjd ändå. Filmtajm i kväll, Lilla Filmfestivalen pågår för fullt.