Tittade på Reiner Hertliebs dokumentär om skolklassen han följt genom åren. Det är något så fascinerande med människors livsöden. Vad de var för personligheter som barn, vad de drömde om och hur det blev. För en avstämningstid var det nu när de skulle fylla 40 år. Så kom turen till "vadhonnuhette", som hade lämnat Stockholm och flyttat till Östersund som barn. Man såg henne som liten i en tom förortslägenhet. Nästa klipp var från 80-talet. Hon jobbade på restaurang, bakom, i köket. Permanentat hår och stora glasögon. Ensamstående småbarnsmamma till två.
Klipp och nutid.
Jäkla blogger. Nu har ett långt inlägg bara puts försvunnit. Kan inte skriva allt igen....
....men det handlade om igenkännande. Och om erkännande. Om att jag hörde och såg en annan kvinna gråta när hon tänkte tillbaka på sina år som ensam förälder. Hon förstod inte hur människor orkar, sa hon. Nu var hennes barn vuxna och utflugna. Hon kunde andas ut. Det hade gått bra. Barnen mådde bra och allt flöt på. Hon grät när hon berättade hur hon haft det och utan att jag förstod hur det gick till insåg jag att jag satt där framför TV:n och grät jag också. Hon sa det jag kände. Jag vet. Jag vet hur det är, hur det känns att ta sig fram som ensam förälder med allt ansvar, alla beslut, all oro, gränssättningar, med ekonomiskt ansvar, uppbundenhet och praktiskt slit.
Det här går inte att jämföra med att vara varannanveckasensamstående. Inte alls. Det går inte heller att jämföra med varannan helgfri "bara". Då finns det någon annan om så i bakgrunden. Varannan helg skulle räcka.
Jag vet att jag inte är ensam. Men jag känner ingen som har det som jag. Jo, någon här i blogglandet vet. Men det är få jag ö.h.t. mött genom åren. Därför gick den okända kvinnans ord rakt genom rutan och in i mitt sorgerum. För det är en sorg att det inte blev så som jag drömde om. Hoppades på. Mannen, honom sörjer jag inte längre. Inte alls. Men mina förhoppningar och de förväntningar jag hade. Och jag sörjer över att mina barn inte har någon närvarande pappa.
Här har det alltid bara varit en förälder. Också när jag levde med barnens far. Han kom förbi ibland, men han var aldrig riktigt närvarande.
Det var skönt att tjuta och ömka sig en stund. För det handlar inte om att ge upp, om att sluta upp, om att inte orka för det gör man och det kommer jag också att göra. Jag har mycket som är så fantastiskt också. Livet i sig. Och jag älskar mina härliga, halvstora barn och det finns absolut inget alternativ som är bättre, som jag ens funderar på att byta till, så klart. Vi har mycket glädje också. Vi har ett slags socialt liv, vi har vänner, bekanta, grannar, klasskamrater och släktingar. Där borta.
Livet är hela tiden en kamp på något sätt. Ett stort slit som tar mycket energi och kraft. Ofta alldeles för mycket.
För tänk så annorlunda det skulle kunnat vara om jag khade fått dela det här med åtminstone en människa, i det nära livet. Upplevt verkligt nära stöd från en enda människa!!
Jag får väl en extra stjärna i himlen kanske? Och eftersom jag tror på naturens förmåga att upprätthålla balans (bra tröst i motgångar) måste ju min tid komma, där jag får tillbaka och lite till.
Men jag skulle aldrig, aldrig frivilligt gå in i en liknande situation igen. Och jag är inte i mål än, som hon i TV. Vi har några år kvar innan jag kan andas ut. Måtte det gå väl!
Klipp och nutid.
Jäkla blogger. Nu har ett långt inlägg bara puts försvunnit. Kan inte skriva allt igen....
....men det handlade om igenkännande. Och om erkännande. Om att jag hörde och såg en annan kvinna gråta när hon tänkte tillbaka på sina år som ensam förälder. Hon förstod inte hur människor orkar, sa hon. Nu var hennes barn vuxna och utflugna. Hon kunde andas ut. Det hade gått bra. Barnen mådde bra och allt flöt på. Hon grät när hon berättade hur hon haft det och utan att jag förstod hur det gick till insåg jag att jag satt där framför TV:n och grät jag också. Hon sa det jag kände. Jag vet. Jag vet hur det är, hur det känns att ta sig fram som ensam förälder med allt ansvar, alla beslut, all oro, gränssättningar, med ekonomiskt ansvar, uppbundenhet och praktiskt slit.
Det här går inte att jämföra med att vara varannanveckasensamstående. Inte alls. Det går inte heller att jämföra med varannan helgfri "bara". Då finns det någon annan om så i bakgrunden. Varannan helg skulle räcka.
Jag vet att jag inte är ensam. Men jag känner ingen som har det som jag. Jo, någon här i blogglandet vet. Men det är få jag ö.h.t. mött genom åren. Därför gick den okända kvinnans ord rakt genom rutan och in i mitt sorgerum. För det är en sorg att det inte blev så som jag drömde om. Hoppades på. Mannen, honom sörjer jag inte längre. Inte alls. Men mina förhoppningar och de förväntningar jag hade. Och jag sörjer över att mina barn inte har någon närvarande pappa.
Här har det alltid bara varit en förälder. Också när jag levde med barnens far. Han kom förbi ibland, men han var aldrig riktigt närvarande.
Det var skönt att tjuta och ömka sig en stund. För det handlar inte om att ge upp, om att sluta upp, om att inte orka för det gör man och det kommer jag också att göra. Jag har mycket som är så fantastiskt också. Livet i sig. Och jag älskar mina härliga, halvstora barn och det finns absolut inget alternativ som är bättre, som jag ens funderar på att byta till, så klart. Vi har mycket glädje också. Vi har ett slags socialt liv, vi har vänner, bekanta, grannar, klasskamrater och släktingar. Där borta.
Livet är hela tiden en kamp på något sätt. Ett stort slit som tar mycket energi och kraft. Ofta alldeles för mycket.
För tänk så annorlunda det skulle kunnat vara om jag khade fått dela det här med åtminstone en människa, i det nära livet. Upplevt verkligt nära stöd från en enda människa!!
Jag får väl en extra stjärna i himlen kanske? Och eftersom jag tror på naturens förmåga att upprätthålla balans (bra tröst i motgångar) måste ju min tid komma, där jag får tillbaka och lite till.
Men jag skulle aldrig, aldrig frivilligt gå in i en liknande situation igen. Och jag är inte i mål än, som hon i TV. Vi har några år kvar innan jag kan andas ut. Måtte det gå väl!
Kommentarer
Det kommer att gå väl och plötsligt en dag så lättar det, snarare än du tror kanske.
Mina barn har på ett halvår gått från att nästan ständigt befinna sig i "slåihjälvaranntillståndet" till att plötsligt ta hänsyn och ansvar för varandra. Jag vågar lämna dem ensamma ibland, jag känner hur mina vingar sakta växer ut. Och då kommer du att ha vett att uppskatta din tillvaro på ett sätt som "normala" människor aldrig kommer i närheten av.
Jag vet att dina barns pappa är en underbar pappa som ställer upp i alla väder. Det är inte konstigt att han har svårt för att ringa och höra av sig efter att hans egna barns mamma förändrat bilden på en av deras idoler, deras egna pappa. Jag älskar honom, min pappa3.
Vill bara att du ska tänka dig för.
Av någon anledning hamnade jag här flera år efter din okunniga, dumma och onödiga kommentar.
För vad vet du om mig, om mitt och barnens liv.
Vad vet du om "älskade pappa3" egentligen?
Självklart har han också positiva sidor. Jag föll en gång för honom. Självklart är han våra barns pappa och för länge sedan var han noga med att säga att den här gången, nu skulle det bli annorlunda.
Jag trodde honom.....men ränderna går aldrig ur, något han själv är medveten om oavsett vad du tror och han säger till dig.
Min familj, mina vänner, våra tidigare vänner vet. Det vet vad som hänt och de känner mig.
Du är helt ute och cyklar och jag hoppas i dag att du inser hur fel ute du var när du skrev det här. För din kännedom. Jag har alltid kämpat för att mina barn skall bibehålla en bra och fin bild av sin pappa. Att pappan i det här fallet inte är med på födelsedagar, jular och andra evenemang är helt och hållet pappans eget val....och fel.
Om jag sedan vill kräkas lite i min anonyma blogg, då gör jag det. Barnen läser inte min blogg vad du än tror.
Jag känner inte dig men jag förstår att du precis som många andra kvinnor fallit för den charm och den humor som din pappa3 också har.
Du har inte sett den andra sidan, uppenbarligen. Det har jag.
I dag är barnen så stora att de själva avgör när och hur de vill träffa sin pappa. För alltid kommer de bära med sig ett känsla av att han aldrig riktigt brytt sig, något han till och med sagt rätt ut vilket är fruktansvärt och fick mig att gråta igen, för mina barns skull.
Snälla T. Du visste inte. Du vet fortfarande ingenting. Din mamma förstår säkert någonstans, åtminstone lite...något annat kan jag inte tänka mig.
Hoppas att du själv har ett bra liv. Att du slipper möte en man som sviker, bedrar, lämnar, gör av med ditt arv utan att betala tillbaka, glömmer ringa sina barn på födelsedagar, alltid är förgrämd och beskyller dig för allt som hände och händer...
Nike