Har tappat bloggnistan - igen! Frågar mig om det är någon mening med att ha bloggen kvar? Vet inte, den får nog bara stå här ett tag och luta sig mot väggen i mitt bloggförråd. Vart har det roliga, det som kittlade, tagit vägen? Vad vill jag, frågar jag mig igen? Vad finns det att skriva om som ingen annan har skrivit om? Varför vill jag skriva här? För min egen del, kunde jag länge svara. Nu är jag inte där längre. Halvanonyma halvtyckare finns det för många av. Umgänge? Ja, ett visst mått av bloggumgänge är trevligt och inspirerande. Några av de kontakter jag fått via bloggen har varit otroligt givande och roliga! Är fortfarande. Men jag föredrar umgänge på riktigt. Åtminstone så pass att jag och du vet vilka vi är och kan kontakta varandra på annat, mer personligt vis, om vi vill.
Bekräftelse kan man förstås få här. Oj, oj så bra bloggen är när man vill få medhåll, beröm och en klapp på axeln eller på kinden ibland.
Bloggen är en ventil, onekligen. En skojig, dråplig, ironisk och eftertänksam plats för såväl enklare som mer komplexa reflektioner. Man kan fritt och ohämmat ifrågasätta och kommentera. Alla kan läsa, alla i hela världen. Med ett par musklick. (Om man kan svenska vill säga..) Men är detta meningsfullt?
Ja visst är det fantastiskt, detta att vem som helst kan läsa och vem som helst kan säga allt och uttala sig om vem som helst. För många är det nog ett lyft, bara känslan att "vara med i detta stora sammanhang".
Man får ju visa vem man är här. Kan skriva om sig själv, sitt liv och allt därtill. Det funkade ett tag, som helanonym. Med tiden blev det konstigare. Nu vet jag inte ens om det stämmer det jag skriver. Är det jag? Bör jag yppa minsta lilla om mig själv? Var går gränsen för hur självutlämnande jag kan vara, var är spygränsen??
Nu gnälls det. Kanske jag skall lägga av. Meningslöst att skriva och ifrågasätta om detta är meningslöst. Känner jag så är det väl bara att stänga. Men det vill jag inte heller...Det var roligt. Det är lagom kul nu. Visst, ibland läser jag något helkul eller fantastiskt genialt eller något dråpligt från någons vardag. Men allt mer sällan. Det känns som samma, samma. Allt upprepar sig. Tyvärr. Speciellt jag...
Bekräftelse kan man förstås få här. Oj, oj så bra bloggen är när man vill få medhåll, beröm och en klapp på axeln eller på kinden ibland.
Bloggen är en ventil, onekligen. En skojig, dråplig, ironisk och eftertänksam plats för såväl enklare som mer komplexa reflektioner. Man kan fritt och ohämmat ifrågasätta och kommentera. Alla kan läsa, alla i hela världen. Med ett par musklick. (Om man kan svenska vill säga..) Men är detta meningsfullt?
Ja visst är det fantastiskt, detta att vem som helst kan läsa och vem som helst kan säga allt och uttala sig om vem som helst. För många är det nog ett lyft, bara känslan att "vara med i detta stora sammanhang".
Man får ju visa vem man är här. Kan skriva om sig själv, sitt liv och allt därtill. Det funkade ett tag, som helanonym. Med tiden blev det konstigare. Nu vet jag inte ens om det stämmer det jag skriver. Är det jag? Bör jag yppa minsta lilla om mig själv? Var går gränsen för hur självutlämnande jag kan vara, var är spygränsen??
Nu gnälls det. Kanske jag skall lägga av. Meningslöst att skriva och ifrågasätta om detta är meningslöst. Känner jag så är det väl bara att stänga. Men det vill jag inte heller...Det var roligt. Det är lagom kul nu. Visst, ibland läser jag något helkul eller fantastiskt genialt eller något dråpligt från någons vardag. Men allt mer sällan. Det känns som samma, samma. Allt upprepar sig. Tyvärr. Speciellt jag...
Kommentarer
Du är på väg in i ett nytt tänk!
Kände mig nästan helt avprogrammerad efter USA-resan, där loggade jag in två gånger på hela tiden och njöt av det lugn som sakta infann sig när inte nätet drog och lockade längre.
Det var helt enkelt väldigt avkopplande så när jag kom hem funderade jag också på att liksom ta en paus men idag blev jag sittande igen och skrev.
Ofta, när jag verkligen känner att jag har något att berätta eller behöver berätta något funkar inte tekniken, eller man sitter fel till.
Både och är verkligen min devis.
Man behöver inte lägga av, men man behöver inte göra samma jämt.
Det är ju också lite typiskt när man bara lyckas ge ut små smulor av sitt smörgåsbor. Finns ju en del att plocka upp sen.. när det blivit riktigt malätet och så.