Onsdag. Vaknar till en absolut ljuvlig septembermorgon. Krispig men vindstilla som om vi vore inomhus. Går några varv i trädgården när barnen cyklat iväg. Ester klättrar i träd och dansar fram över gräsmattan. Havet är som en spegel och luften så där hög som den bara kan bli i början av september. Rosorna har fått fnatt igen och blommar överdådigt längs husväggen. Där intar vi frukosten, jag och Ester. Jag får sitta där och bara njuta av lugnet och av kaffet i 45 minuter. Sen är jag vaken. Så här vill jag leva varje morgon!
Mer och mer inser jag att jag bara vill vara. Så här. Orkar inte engagera mig längre. Vill måla, skriva, vandra och bara vara. Vill inte ta ställning, tycka, ställa mig till höger eller vänster, lägga om kurs, ta nya tag. Nej, låt mig bara vara här så blir allt bra.
Läste någonstans att en människa har kapacitet att klara 2, max 3 stora omställningar i sitt liv. Därefter är hennes resurser till nyorientering förbrukade. Förr var det ovanligt med en enda. Jo, kanske när hon flyttade hemifrån till grannbyn och nya maken. I dag görs ibland helomvändningar flera gånger om året. Ta landstingen i Sverige till exempel. Landsting och Kommuner. Styrda av just årets budget. Därför kan man inte planera långsiktigt. Besluten blir många gånger abrupta och verkar ogenomtänkta. Ena stunden lägger man ner en förskola. Efter några månader har man plötsligt mer pengar igen och kan öppna 2 nya. Så där håller det på, om och om igen. Det går fort, väldigt fort och det är svårt att påverka och ens hänga med i svängarna.
Hur mår dessa människor som drabbas av de tvära kasten. Som aldrig kan få lugn och ro, trygghet. Som tvingas byta arbetsmiljö om och om igen. Samtidigt så skiljer vi oss. Går in i nya förhållanden. Flyttar. Byter miljö, partner, jobb och liv många gånger om under vår livstid. Hur går det ihop?
Vi har fortfarande krafter kvar efter två större omställningar. Därefter tär vi på reserven ett tag. Till sist är inte hjärnan, sinnet, psyket eller kroppen med längre.
Mer och mer inser jag att jag bara vill vara. Så här. Orkar inte engagera mig längre. Vill måla, skriva, vandra och bara vara. Vill inte ta ställning, tycka, ställa mig till höger eller vänster, lägga om kurs, ta nya tag. Nej, låt mig bara vara här så blir allt bra.
Läste någonstans att en människa har kapacitet att klara 2, max 3 stora omställningar i sitt liv. Därefter är hennes resurser till nyorientering förbrukade. Förr var det ovanligt med en enda. Jo, kanske när hon flyttade hemifrån till grannbyn och nya maken. I dag görs ibland helomvändningar flera gånger om året. Ta landstingen i Sverige till exempel. Landsting och Kommuner. Styrda av just årets budget. Därför kan man inte planera långsiktigt. Besluten blir många gånger abrupta och verkar ogenomtänkta. Ena stunden lägger man ner en förskola. Efter några månader har man plötsligt mer pengar igen och kan öppna 2 nya. Så där håller det på, om och om igen. Det går fort, väldigt fort och det är svårt att påverka och ens hänga med i svängarna.
Hur mår dessa människor som drabbas av de tvära kasten. Som aldrig kan få lugn och ro, trygghet. Som tvingas byta arbetsmiljö om och om igen. Samtidigt så skiljer vi oss. Går in i nya förhållanden. Flyttar. Byter miljö, partner, jobb och liv många gånger om under vår livstid. Hur går det ihop?
Vi har fortfarande krafter kvar efter två större omställningar. Därefter tär vi på reserven ett tag. Till sist är inte hjärnan, sinnet, psyket eller kroppen med längre.
Kommentarer
Har man ett arbete som innebär svävande arbetstider/ arbets-insatser skall lönen vara därefter. Finns ingen anledning att jobba gratis. Framför allt inte om inte jobbet förhöjer livskvaliten. Inte alltid så lätt att lösa i praktiken.
Vad man gör? Inte lätt att svara på. Byter jobb. Förhandlar om högre lön. Skriver upp varenda liten övertid så man får kompensation. Finns det andra svar?
Jag har framförallt börjat tröttna på allvar på de ideella insatserna utanför yrkeslivet. Gör man en sak förväntas man göra allt.
Det talades om att man utan att blinka klarar ett par stora omställningar. Efter det krävs det mer och mer för var ny stor förändring. Så, det gäller att fylla på för att orka. Och inte få för många för snabbt i följd. Förståeligt tycker jag nog.