Fortsätt till huvudinnehåll

Nytt nöje

Jag har blivit nätauktionsgalen. Mitt nya lilla nöje här hemma vid laptopen. Ja, jag begränsar mig. Bestämmer mig för hur högt jag kan tänka mig att gå redan på första budet, inte mer. Skall hämta en 7-armad Josef Frank-ljusstake i dag. Inropad för 300 spänn! Hur kul som helst. Härnäst hoppas jag på en superfin kelimmatta eller varför inte Picassolitografin!

Så har några av mina sällsynta barnfria dagar gått. Här har jag släpat fötterna efter mig som en zoombie...städat av lite men annars bara suttit, legat eller sovit. Läst och tittat på TV. Avdomnad. Nu börjar jag oroa mig för att jag varit för orörlig och asocial. Är det inte vid sådana här tillfällen ensamma mammor skall släppa loss och vara aktivt sociala, ta igen? Kanske jag borde gått UT? Träffat folk, tatt ett glas i baren eller gått på bio åtminstone?

Tröstar mig med att jag i morgon får mingla runt bland andra mellandagsreamänniskor i nordstan (Gbg). Får i alla fall SE andra människor!! Hämtar ungar vid 2-tiden så jag kan ju få några timmar bland folk om jag vill. Får duga för den här gången och skjuter på mitt sociala liv några dagar till.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Jag hade också en sån där period, det var jättekul men efter ett tag så drogs jag med i nåt som jag nog måste likna vid rena rama "auktionsberoendet", plötsligt köpte jag saker jag aldrig ens hade drömt om att jag ville ha. Om jag säger en samling serietidningar från 50-talet, VAD tänkte jag på, jag som inte gör annat än suckar över all bråte som samlas här hemma.
Nike sa…
Haha, förstår känslan. Det ÄR lätt att dras med. Trots mina försvar inser jag nu att jag lagt bud på inte en, utan 6 st!!!! kelimmattor!! Jisses, tänk om jag får alla?? Behöver du en kanske??
Nike sa…
Tänk om man lika lätt kunde lägga bud på män? Fick man en så fick man en, man kunde ju alltid sälja honom igen om han tog för mycket plats??
TrickyTricky sa…
hahaha...nej jag behöver nog inte en Kelim men får du nån man över så vet du var du kan skicka honom.
Jag vet inte men här går dom liksom åt, behöver fylla på.
Nike sa…
Det är nog snarare du som får några över först. Om de inte är helt förbrukade så kan du ju gärna skicka över några till mig. För påseende då.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot