Fortsätt till huvudinnehåll

Vara bloggare eller inte vara bloggare - det är frågan?

Så här började en kommentar hos Rutan. Här fortsätter jag med lite mer:

Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta!

Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? Det enda jag inte vill är att såra någon annan. Så vissa omskrivningar behövs. Annars får jag nog träna på att bli lite mer "careface" som vissa i min familj uttrycker sig när jag berättar något för mig angeläget. (fritt översatt: vem bryr sig? inte jag!)Skall fråga Alex Shulman eller Linda Skugge om jag får prya hos någon av dem.

Jag vill bry mig mindre för min egen del: Äh, bjussa på dig själv Nike, vad kan hända? Vill också bry mig mindre om vad andra skall tänka: Vara mer obrydd och ego helt enkelt. Lite kognitiv akrobatik ett par gånger om dagen så fixar det sig nog med tiden. Hell, vad är jag präglad av egentligen? Uppfostrad med? Jävla karma kanske? Är defintitivt inte längre den där fina flickan i brun sammetsklänning med spetskrage som man hyssjade åt på släktmiddagarna. Skall i själva verket aldrig mer bära spetskrage. Inte i något sammanhang.

Beslut: Jag förblir en bloggare. Mer eller mindre tillfällig, stabil och pålitlig.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Det är bra Nike !!

Har ju saknat dig här även om jag också helst skulle sitta ner och prata prata en lång kväll med mkt vin.
När kommer du norrut ?

kram till dig
Tricky

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot