Så här började en kommentar hos Rutan. Här fortsätter jag med lite mer:
Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta!
Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? Det enda jag inte vill är att såra någon annan. Så vissa omskrivningar behövs. Annars får jag nog träna på att bli lite mer "careface" som vissa i min familj uttrycker sig när jag berättar något för mig angeläget. (fritt översatt: vem bryr sig? inte jag!)Skall fråga Alex Shulman eller Linda Skugge om jag får prya hos någon av dem.
Jag vill bry mig mindre för min egen del: Äh, bjussa på dig själv Nike, vad kan hända? Vill också bry mig mindre om vad andra skall tänka: Vara mer obrydd och ego helt enkelt. Lite kognitiv akrobatik ett par gånger om dagen så fixar det sig nog med tiden. Hell, vad är jag präglad av egentligen? Uppfostrad med? Jävla karma kanske? Är defintitivt inte längre den där fina flickan i brun sammetsklänning med spetskrage som man hyssjade åt på släktmiddagarna. Skall i själva verket aldrig mer bära spetskrage. Inte i något sammanhang.
Beslut: Jag förblir en bloggare. Mer eller mindre tillfällig, stabil och pålitlig.
Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta!
Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? Det enda jag inte vill är att såra någon annan. Så vissa omskrivningar behövs. Annars får jag nog träna på att bli lite mer "careface" som vissa i min familj uttrycker sig när jag berättar något för mig angeläget. (fritt översatt: vem bryr sig? inte jag!)Skall fråga Alex Shulman eller Linda Skugge om jag får prya hos någon av dem.
Jag vill bry mig mindre för min egen del: Äh, bjussa på dig själv Nike, vad kan hända? Vill också bry mig mindre om vad andra skall tänka: Vara mer obrydd och ego helt enkelt. Lite kognitiv akrobatik ett par gånger om dagen så fixar det sig nog med tiden. Hell, vad är jag präglad av egentligen? Uppfostrad med? Jävla karma kanske? Är defintitivt inte längre den där fina flickan i brun sammetsklänning med spetskrage som man hyssjade åt på släktmiddagarna. Skall i själva verket aldrig mer bära spetskrage. Inte i något sammanhang.
Beslut: Jag förblir en bloggare. Mer eller mindre tillfällig, stabil och pålitlig.
Kommentarer
Har ju saknat dig här även om jag också helst skulle sitta ner och prata prata en lång kväll med mkt vin.
När kommer du norrut ?
kram till dig
Tricky