fredag, december 26, 2008

Blå, blå himmel.....och in i framtiden

Nu räcker det. I morgon plockar jag bort allt det röda. Glittret, silvret och det som är vitt får vara kvar, åtminstone över nyår. Sen går vi vidare...mot ljusare tider. Hittade den här bilden i min kamera. Den kändes... Det blir en bra övergångsbild. Ljus och positiv. I övrigt har jag nog fått snurren. Ätit för mycket Janssons kanske? Eller är det dålig must? Så här i efterjulstider och ekonomiska kristider har jag fått för mig att jag kanske skall köpa ett hus. Ja, ett hus....Ett annat hus än det jag bor i. Ett fult hus med en ful trädgård omgiven av fula växter. Men ett REJÄLT hus med POTENTIAL!!

Tror både min kompis, mäklaren, och jag.... Vi gick i gång båda två. Fast massor av jobb. Massor av pengar. Massor av allt......Vad håller jag på med?

Hjälp!


Jul jul fröjdefull jul....


Julen är snart till ända. Tomten kom och
poserade glatt !(trots att han inte fick ha brun pälsmössa i år)

tisdag, december 23, 2008

God Jul alla töntar!



Jaha, först var det coolt att blogga, speciellt när nästan ingen annan gjorde det och få ens visste vad det var. Nu, när alla från kreti till pleti har tagit bloggandet till sig, då börjar det få ett löjets skimmer över sig. Det har näst intill blivit folkligt och därmed alltså, töntigt. Jaha, men då så....

GOD JUL alla andra töntiga bloggare!


lördag, december 20, 2008

Tur med Òtur

Kattviks hamn! Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen!

tisdag, december 16, 2008

Potatismassage

Variationen på potatis är oändlig här i Skåne....

fredag, december 12, 2008

Kyrkhult

Går igenom lite bilder från sensommaren och hösten. Hittar den här på sonen. Enda gången i år som jag fick med mig 15-åringen på en naturupplevelse var för ett par månader sedan. Vi åkte, på hans önskan, till Kyrkhult. Också han fascineras av den märkliga stämningen i området.

I går passerade jag där igen. Samma känsla varje gång.

Första gången jag kom dit slogs jag av den sällsynta skönheten i området strax före Kyrkhult. Långhårig boskap betade på ljungheden. Tjuren hade långa svängda horn och var helt svart. Naturens färger var dämpade, ljudet dovt och svaga dimslingor smög förbi enbuskar och märkliga stenformationer.

Det var något speciellt. Jag blev upprymd och lite skrämd samtidigt. Som att bli tillbakaflyttad ett par hundra år.

Lite senare tog jag med mig min dotter dit för en kvällspromenad. Hon han inte mer än stiga ur bilen förrän hon kved att hon mådde illa. Vi gick längs vägen bort mot de gamla stenrösena som för länge sen utgjorde gräns, både mellan olika bönder och mellan Skåne och Halland. Nej, nu stod hon inte ut längre, galopperade tillbaka till bilen som ett skrämt rådjur.

Hm..en tid senare berättade jag det här för en väninna som är lite tja, synsk.....eller speciell och inkännande i allafall. Vi tog med henne dit och hon stönade högt, exalterad av alla känslor och vaddetnuvar. Enligt henne är det här en plats där det hänt otäcka saker. Vad? Var är kyrkan i Kyrkhult? Vi spekulerade, kan det ha varit en stridsplats där snapphanar slogs mot svenskar i de Skånska krigen på 1600-talet?? Har det hänt något annat just där??

Spännande, fortsättning följer ...... Mer bilder kommer. Måste göra lite research först.

Sonens och min promenad varade i ungefär 8 minuter. Sedan var tonåringen törstig och ville ner till byn för att köpa Cocacola.

onsdag, december 10, 2008

Årets Mama 2008

Ser att Årets MAMA 2008 nu är utsedd. Drar en djup suck och hinner tänka att de ger sig inte, samma spektakel varje år. En ny kändismamma får gå på catwalken i snygga kläder flankerad av sina lika uppklädda telningar.

Scrollar neråt för att komma bort och hinner precis få med mig ett par textrader om att man i år inte utsett bara en MAMA utan flera. Dessutom årets PAPA. Nu kan jag trots allt inte hålla mig.

Ja men ser man på. Något har hänt. Man har i år utsett Linda I, med motiveringen att hon vid 36 års ålder födde sitt första barn två månader för tidigt. Man noterar att hon, trots denna kristid, åter är tillbaka i arbetet och har massor av nya projekt på gång. Jaja, samma superkvinnotänk men trycker man ändå inte lite extra på detta att hon fött för tidigt och allt vad det innebär?? De flesta nyförlöstsa mammor blir inte glada av att man spär på myten om supermamman.

Med det rabalder som uppstod för ett par år sedan i minnet; Jag har inte ändrat inställning till spektaklet. Kan i och med det som hände den gången inte låta bli att unna mig ett par skadeglada rader. I år verkar man ha fokuserat på den jobbiga händelsen denna supermamma gått igenom. I år har man dessutom valt flera kvinnor, och män, till olika priser.

Charlotte Gray, vimmelreporter på Seochhör får utmärkelsen Årets hjälte-MAMA för att hon delar med sig av sig själv, sitt liv och sina tankar på ett självutlämnande och starkt sätt i den här bloggen. Hennes kamp mot cancern berör och hon är absolut värd allt som kan få hennes liv att bli lite roligare, inkluderat att få gå på den där sabla catwalken.. Och det finns definitivt ett värde i att utse henne till hjälte.

Så där håller det på. Varför Eric Gadd blev årets PAPA orkade jag inte läsa om. Han passade kanske bara in. Eller var den enda attraktiva mansperson som nyligen blivit pappa?

Ytligheten är kvar men någon har faktiskt tänkt till. Det är inte bara glamoröst längre...

måndag, december 08, 2008

Oredigerade vardagsfunderingar

Jag kallar dem så, Östermalmsveck. De är cylinderformade och fyllda med vadd. 10 cm höga och 10 cm mellan vecken, det blev toppenfint! De tunga, fodrade sammetsgardinerna flöt ned från taket. En torr, vintervit sammet. Vackert!

Försökte ta bilder men "någon" hade varit och pillat på MIN kamera så det bara pep och blinkade. Inte förstod jag att det bara var självutlösaren som var på! Jag vill inte läsa manualer. Jag trycker och knappar mig fram och till just den inställningen hade jag inte kommit än (på ett år......pust) Men, 14-åringen, hon stönade högt och rättade till inställningarna på ungefär 3 sekunder. Himlade med ögonen åt sin mamma. - Kaxiga tonåring!!!! Jag ska......

Jag ÄR teknisk och händig, jag har varit det hela mitt vuxna liv. Inte skall någon liten svart mojäng i hårdplast och tjockt glas komma här och ställa hela min självkänsla på spel. Det började redan då den förra - och sista - videospelaren inhandlades.

Plötsligt fanns det tusen och en möjliga inställningsvariationer. Timer hit och dit, timer 2 och 3. Inspelning, uppspelning....you name it. Varje gång det var dags att spela in fick jag ta fram manualen tjugo minuter i förtid för att följa stegen från 1 - 8 innan videon efter ungefär 3 minuters väsande och fördröjd igångsättningstid, startade och började banda.

Så var det inte då, ännu tidigare. Då räckte det med att sitta där och kolla in ett tag. Testa lite knappar och sen visste man hur apparaten fungerade. Det går inte längre. Det lönar sig inte att vara händig och lite teknisk längre, för inga moderna apparater är längre logiska. De är fulla av överraskningar och onödiga valbara saker.

Hm, jag lovar. Det har inte med min inställning att göra. Verkligen inte med min ålder att göra!!!!Jag GILLAR faktiskt elektroniska prylar...men till en viss gräns. I dag går det inflation i vad man kan göra med en telefon till exempel. Eller med en kamera. Va? Finns det någon som verkligen använder sig av alla möjligheter en modern digital systemkamera bjuder på??

Till och med en dammsugare kan vara svår att förstå sig på. För att inte tala om dammsugarpåsarna, som mer liknar något man använder på ett rymdlaboratorium än i en städmaskin. De fylls på en kvart och kostar skjortan.

Det här var dagens vardagsfunderare

torsdag, november 20, 2008

Hundarna





















När jag växte upp var det alltid fullt med hundar överallt. Som vuxen har jag dragit mig för att skaffa en egen. Någon som undrar varför??

Jular kommer jular går


Till J
Uppställning hos mormor i Bromma.
Så här mer än 40 år senare var det för väl att man den gången tvingade barnen att posera.....
Är det någon som har den hemska lampan i dag????

tisdag, november 18, 2008

Liljevalchssoffan in my dreams


I dag kom jag på vilken soffa jag vill ha. Råkade provsitta i ett skönt hem inte så långt bort.
Wow!! 140 djup! Ett soffhav!
Ja, men sååå dyr kan den väl inte vara?

Hm, jasså.... bara 89500 kr. En piss i missisippi !
IKEA, pleeease!!!


tisdag, november 11, 2008

Inte så knäppt och knuten

Jag är en sån som aldrig är helt knäppt och knuten. Det finns människor som alltid knäpper kappan, ända upp i halsen, innan de går utanför dörren. De knyter omsorgsfullt sjalen i halsen, trär på sig mössan och handskarna. Ordentligt. Tar handväskan, där allt finns med och ligger på sin plats. Stövletterna klapprar rytmiskt mot trottoarens asfalt. Effektivt. Effektiva människor som klär sig effektivt innan de går ut. Ordentligt.

Sån är inte jag.

Jag öppnar dörren samtidigt som jag hänger på mig kappan och drar till mig handväskan, modell större. Förhoppningsvis är allt med. Jag låser i allafall dörren. På väg mot bilen dyker jag ner i väskan för att leta efter bilnycklarna. Halsduken glider av och ner mot marken, om jag hittar vantarna får jag ta dem i munnen så jag får händerna fria till letandet efter nycklar. De smakar får och hall. Antagligen inga bilnycklar. Tillbaka till huset, samtidigt som jag letar efter husnyckeln i det stora svarta hålet. Jag kallar den så, min väska. (Varför kan ingen människa uppfinna en stor handväska med inbyggda strålkastare?) Hittar husnyckeln och drar upp den tillsammans med glasögonen som åker ur och ner på trappan. Svär så jag tappar vantarna. In i huset, irrar från rum till rum efter bilnyckeln. Hittar dem i tvättstugan.. Ja visst ja, jag var ju på väg ut när jag kom på att jag skulle sätta igång en maskin innan jag åkte hemifrån. Så, ut igen. Den här gången kommer jag ända till bilen innan jag kommer på att jag lagt vantarna någonstans.

Jag går sällan med helt knäppt kappa samtidigt som jag har vantar/handskar på bägge händerna, halsduk ordentligt i halsen och mössa på plats samt väskan rejält placerad på axeln. Allt är sällan så ordnat att jag kan gå där och bara se på min omgivning utan att det ska skava någonstans eller att något ramlar ner, halkar på sniskan eller måste ändras. För att inte tala om när jag försöker ringa eller SMS:a samtidigt och då måste jag ju rota i det svarta hålet efter ett par glasögon också !

Godkväll

söndag, november 02, 2008

Veva med armarna

Han stönade irriterat åt min "överbeskyddande" önskan när jag bad honom skicka ett SMS efter konserten, när allt var klart och han åter var i trygghet i L:s lägenhet.

Jag sov. Då ringer telefonen och en speedad son sjunger/skriker ut sin extas! - Det var det HÄFTIGASTE jag varit med om. SÅÅÅÅ BRA! Man kunde inte sluta hoppa och veva med armarna. SKITBRA! Hej då !

Jag hade sannolikt vevat med armarna i ett försök att värja mig jag........

http://www.youtube.com/watch?v=O1FkbvGl-IU

lördag, november 01, 2008

"Göteborg är Sveriges lugnaste stad, fattaru ?"

15-åringen ringer från Göteborg. Kompisen gapar i bakgrunden.

- Alltså, vi hamnat mitt i värsta gängkriget! De är överallt, kommer från höger och vänster! De har vaaapen! HJÄLP! Vi kommer aldrig klara det här!

Jag: VA!!?? VAR ÄR NI? VAR ÄR LOTTA??? (kompisens 23-åriga syster som killarna skall sova över hos)

Sonen: JAG VET INTE! VI HAR BLIVIT ERBJUDNA HEROIN, TROR VI SKALL NAPPA!!

Jag: (kippar efter luft)

Sonen och kompisen i luren: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! Ta´re lugnt! Göteborg är hur lugnt som helst. Nu är vi p v till Lotta! Hahahaha och PANG på med luren.

--------

18.30 börjar konserten. "IN FLAMES!"

Varför känner jag mig ibland som rena stenåldersmänniskan?

torsdag, oktober 30, 2008

Att vara ensam med två tonåringar

Läser Trickys inlägg om bråket med dottern. (ÅH, Tricky!! Jag önskar jag hade haft dig på närmare håll.)

Fasen, det är SVÅRT det här att rådda två tonåringar genom uppväxten. Himmel säger jag bara. Jag har mina duster, jag lovar dig och jag förstår dig så väl. Man blir galen ibland, det går inte att vara en robot och vara en exemplarisk förälder i alla lägen när man aldrig har någon att bolla över till eller stödja sig mot. Det går heller inte att gå därifrån eftersom ingen annan är där och tar vid. Det är bara du, du och du hela tiden. Det är svårt och det tär och jag SPYR ibland över ensamheten i föräldraskapet.

Yrvaket hästhjärta






















Jag har regredierat. Eller kanske snarare kapitulerat!

Det känns så bra så. En gammal hästtjej som på senare tid bara åkte lite häst då och då har plötsligt blivit som tokig igen. Hästar, hästar, hästar och då spreciellt islandshästar och helst "Otur".

Nu vill jag så klart bli hästbonde, skaffa gård och hästar. Lite får kanske, några engelska bulldogar och varför inte en stilig, snäll karl i sjyssta läderridstövlar?

Back!!

Det ringde in..... Vi får väl se om det bara är för en kort lektion eller om jag stannar den här gången.

Ligger raklång med benen högt. Datorn på brickbordet framför mig. Ester värmer vänstersidan, från höger ilar en novembervind som letat sig in genom otäta fönsterlister.

Här ligger jag - och kan inte annat. Uttråkad och suddig i skallen av alla skojiga piller.

I går morse slet jag med en trång ridstövel (vad har hänt med mina vader??) Det drog till i ländryggen, ungefär som om en jätte tog sin enorma näve och ströp svanken i ett järngrepp. Fasen, jävla stövel! Envist drog jag mig ändå, via en stol, upp på "Otur". Efter 5 meter höll jag på att spy och ramla av. Snabbt vände vi och av hästen, in igen och efter att ha släpat mig över gårdsplanen ramlade jag ihop på mosters hunds soffa där två lurviga, brunvita monster efter 2 sekunder studsade upp och över mig i tron att nu skall vi leka. Krampen i ryggen var helt outhärdlig.

Den har inte släppt än. Jäkla skit, jäkla skit. Jag har inte tid, inte tid, inte tid att liggar här. Jag vill riiiiida, jag vill inte det här!!

Så, nu har jag taggat ner med en Dr. Oetkers mozarellapizza, ett halvt glas rött och 1 piller. Tre tonåringar tycker att nu får jag vara NÖJD och TYST! Inte ligga där och gapa ut ordrar och mina behov.

Haha, säger jag bara. Ombytta roller! Min dotter har insett att man kanske behöver torka av köksbänken mer än en gång om dagen. Sonen stönade över att behöva dra på sin morsa strumporna och systerdottern klagar över att behöva ägna lovet åt att servera sin moster än det ena, än det andra på sängkanten. Ingen orkar längre bry sig när jag stönar högt.

lördag, september 20, 2008

Jag tog rast

Somliga, som kanske letat sig hit av gammal vana eller nyfikenhet, tycker nog att jag blivit en tråkig och seg bloggare. Det stämmer. Bloggluften gick ur mig. Delvis p.g.a. att det är annat (som att jobba och tjäna pengar till brödfödan) som tagit mer tid än tidigare. Delvis också för att jag på något sätt kommit in i en ny tid där jag inte riktigt har lust att dela med mig av någonting. Inte just nu i alla fall. Skrivklådan är där men får utlopp på annat sätt. Om någon vill ha kontakt så är det bara att maila. Mail och andra brev svarar jag alltid på! Om inte annat kanske jag återkommer lite längre fram. Lev väl så länge...

tisdag, augusti 05, 2008

Hänt i veckan

Tre tonårstjejer tältar inne i boden och fnittrar sig igenom en hel natt och några regnskurar. Tonårskillen fyller 15 och får äntligen börja köra moppe. Frihet för honom. Oro för modern. Dottern vill också men får vänta. Dagen efter hojturen i ljuvligt väder drar tidernas regnstorm in och den stora björken lutar underligt och viner så konstigt i vindbyarnar att jag tar täcket, lämnar mitt sovrum och lägger mig i vardagsrummet i stället. För säkerhets skull. Så fick jag mer radioaktivitiet insprutad i armvecket. Och lite nitroglycerin under tungan. Mycket styr för kanske ingenting. Sätter på lurarna vid laptopen. Lyssnar på James Blunt och Pink Floyds "The great gig in the sky" och dricker ett glas rött, föreställer mig att jag tar en cigg som jag längtar efter men inser att jag antagligen skulle spy av.... och inser att molnen faktiskt har skingrats en hel del och att jag kan njuta igen!

måndag, augusti 04, 2008

B

Tänk er en solig, varm sommardag.

Tänk er Bjärehalvön med sina mjuka kullar, prunkande ängar och pastorala bokskogar där vägarna liksom flyter fram som böljande silverstråk genom allt det gröna.

Tänk er havet bredvid.

Tänk er ljudet av en tung Kawasaki!

Jag blundade visserligen de första 3 minutrarna........men sen!!

Tack för turen B!

onsdag, juli 30, 2008

Ledig och självlysande

Ledig! ..åtminstone nästan. Inledde med att tillaga 2 stora chokladmoussetårtor inför sonens födelsedag.

Som vanligt syns det när jag gör någonting. Grädde, ägg, chokladsmet och mandelmassa över hela köket och golvet.

Varför drar jag inte in lådorna innan jag sätter i gång?

Så en porslinsflisa på golvet som skar rätt in i fotbladet.

Handduk om foten men kakan blev god. I morgon blir det nog ännu bättre. Då skall jag till det stora sjukhuset och få en spruta med radioaktivitet i armen. Kanske jag blir självlysande? Eller får en resa till Jupiter?

söndag, juli 27, 2008

Några uppvärmda förvirrade rader i tron att arbetsrummet skulle bjuda på svalka

För varmt för att tänka. För varmt för att äta. För varmt för att klippa gräs, tömma diskmaskinen, cykla någonstans, göra något som helst mer än att bara vara. Nyttigt tror jag helt säkert.

Det går att äta glass. En trekulors tack! Jag väljer lakrits, apelsin och polka....hm, jo det ÄR gott. Glassen är hög som en flaggstång och redan innan jag kommit ut från glasskiosken rinner det kalla rännilar av det goda nedför mina händer. Det gäller att vara snabb och ha många servietter.

Det är sommar. I mitt arbetsrum är det bara 34 grader.

onsdag, juli 23, 2008

Tonårssommar

Tonåringar till höger, tonåringar till vänster, tonåringar framför mig, bakom mig, ovanför mig och runt mig. Överallt - tonåringar! Räknar jag kropparna är de tre (Mina egna två + kusinen från Stockholm som vanligt sommartid) men de känns som dubbelt så många. En tonåring = 2 "vanliga" människor tror jag helt bestämt.....

söndag, juli 20, 2008

Sommarminne 1

Ja, vad har nu Nike sysslat med sedan senast? Några uppdateringar:

Provade häromdagen skor i en stor butik i grannkommunen.
Kavlade upp höger byxben (modell vida 70-talsjeans) för att kunna se hur skorna gjorde sig på foten.
Hittade ingenting jag tyckte om. Åkte så hemåt. Solglasögonen på. Passade på att ta emot och skicka ett par sms på motorvägen söderut. Då åkte glasögonen också på. De passar utmärkt utanför solglasögonen har jag märkt. Har mina fulaste i bilen. Ett par limegröna från lågprisladan.
Kom på att jag skulle uträtta ett ärende i vår lokala järnvaruhandel. Svänger in på parkeringen och går ur bilen. Promenerar in i butiken, hälsar på 2 biträden och går mot skruvavdelningen.
Ser dåligt och lutar mig fram för att kunna läsa på förpackningen. Letar efter mina glasögon och upptäcker då att jag har dem på. Solglasögonen också. Höger byxben är fortfarande uppkavlat till knät.

onsdag, juni 25, 2008

Sparlåga

Om det nu finns någon som undrar...så har jag tagit lite semester bara. Kom av mig när värmen omslöt oss för ett par veckor sedan. Nu river vinden i takpannorna och vi fick knäppa på elementen igen, men sommarkänslan består trots det.

Laptopen står där den står. Jag är i andra rum, i trädgården, i bokskogen, vid havet, på cykeln eller i soffan med korsord, böcker, Ester och mina youngsters runt benen.

När jag inte jobbar vill säga. För det gör jag. Alldeles för mycket.

Njut av ljuset. Gå lite på sparlåga och be för att värmen kommer tillbaka och gör underverk med våra bleka, stela och frusna nordiska kroppar. Vi behöver det så väl. Tills dess, tagga ner, köp ett nytt regnställ, låna böcker och köp tidningar med massor av korsord i.

Okej, lite mossigt kanske men det är okej faktiskt. Fast glöm inte boxen med rosevin i kylen, mörk mintchoklad och för guds skull, inga sommarvisor! Inte ens allsång på Skansen.

onsdag, maj 28, 2008

Skönt slut och spretig fortsättning

Tillbaka på "jobbet". Det ordentliga jobbet. Anställningen som jag har tjänstledigt från och just sagt upp mig från.

Jag har sagt upp mig! Behöver inte längre vara en del av det där infekterade, skitpratande bygget. Jag går kanske dit ibland, gör mitt jobb och åker sen hem. Aldrig någonsin mer att jag går in i det där tantjiddret!

Min namnskylt fanns inte längre kvar utanför dörren till mitt rum. Någon hade möblerat om och hängt upp träpersienner. Jaha, det är till att ha bråttom hann jag lite surmulet tänka innan jag märkte att jag bryr mig faktiskt inte. Fast jag kunde inte låta bli att ställa datorskärmen där jag alltid brukar ha den. Liksom markera lite barnsligt att än, än är rummet faktiskt MITT!!!

Ingen annan var där. Samtliga kollegor var på konferens vilket passade mig bra. Vi hade det bra, jag och mina patienter.

Gravida och klimakteriefrustrerade byts nu ut till det yngre gardet. Det var några år sedan. Men jag älskar att jobba med tonåringar. Så tuffa men ack så sköra. Så det blir tonårsproblem både på jobbet och på fritiden i sommar. Kanske det ena kan vara bra för det andra?

Så skriva informationsmaterial för en större blöj- och bind-tillverkare.

Har jag sagt att jag ibland är gardindekoratör också. Så är det.

Och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor...

måndag, maj 26, 2008

Spyfärdig

Varit i Köpenhamn hela dagen. Kommer hem med en skalle som är tredubbel sin vanliga storlek. Huvudet spränger och kroppen värker. Hjärnan la av på färjan redan. 45 minuters bilresa, svänger in på gårdsplanen och undviker med ett nödrop att köra på en cykel som slängts på gruset för att någon inte orkar ta ner stödet.

Släpar mig in och trampar genast på dagens posthög. Räkningar! Bara räkningar. Ställer skorna ovanpå och går in i köket. Snubblar över köksmattan som korvat ihop sig vid tröskeln. Det luktar kattlåda. Bänkens svämmar över av morgonens disk och resterna efter någon som stekt bröd och ägg. Smöret står kvar på bänken. En tröja ligger på golvet bredvid mattan. Spisen är flottig. Jag går in i vardagsrummet. Där står mer disk från morgonen. Kläder överallt. En morgonrock på golvet.
Ropar hej och de kommer från varsitt håll. Krockar på väg mot mig och någon skriker högt och någon annan svär så det osar.

Varför hör jag inte:
Men hej och välkommen hem! Sätt dig ner så skall du få middag! Hur har din dag varit? Vad behöver du?

Tja...inte behövde jag höra att dotterns nya mobiltelefon fått tre stora sprickor rakt över skärmen. Inte heller att hennes dator är svart och inte startar. Sonens dator kraschade redan för två månader sedan. När sonen sedan visar revan i nya 1000-kronorsjeansen som han tjatade till sig för ett par veckor sedan, då.........la jag mig i badet och låste dörren!

Jag spyr snart

söndag, maj 25, 2008

Ett annat liv när det är varmt

Är det vädret kanske, men jag bloggar inte just nu? Är aldrig inomhus. Klipper gräs och funderar på vad jag skall göra för att förhindra att kirschkålen brer ut sig över hela trädgården. Dricker kaffe i skuggan av björken eller ligger utslagen på gräsmattan med en bok eller mina egna splittrade tankar.... Det är nog sunt.

söndag, maj 18, 2008

Om kroppen som sitter runt själen

Det är någonting som hakat upp sig. Varför? Ingen av mina föräldrar har högt blodtryck.

Nu tar jag mediciner som efter 3 månader faktiskt börjat hjälpa. Men jag hatar det. Vill sluta.

Jag hatar när något gnisslar, när inte allt fungerar som det skall. Grrrrrr
Jag är en frisk person, faktiskt!!!! När jag bröt foten var det värsta att något inom mig faktiskt var sönder.

I dag vill jag göra något radikalt. Fasta 45 dagar? Bli frukterian eller börja äta levande föda? Bli en yogi och inte göra någonting annat min vakna tid än att sitta där och andas ?

Jag dricker mistelté och hagtornsté. Jag äter Omega 3 och går minst 3 långa, långa promenader varje vecka. Jag joggar och íbland styrketränar jag. Ibland yoga. Jag har inte rökt på 17 år, dricker måttligt med vin och prenumererar på ekologisk frukt och grönsaker. Försöker lära mig meditera. Sover äntligen vad jag behöver.

Varför? Kan stress verkligen sätta sig så stenhårt i kroppen? Hur får jag den att fungera normalt igen? Är det psykiskt eller fysiskt för det verkar inte vara ärftligt?

Havet !

En kristallklar morgon. Klockan är 07.45 och jag ser en silverblå, krusig bukt under några ljust grålila utspridda moln som rör sig snabbt inåt land. Att ha förmånen att se havet ger mig samma känsla i dag som när jag var tonåring och bodde bara ett stenkast bort. En snabb blick räcker för att jag skall kunna förstå hur det känns utanför dörren. Kallt, fuktigt, torrt, hett, vindstilla, blåsigt eller frost. Färgerna. Är det klart eller dunkelt av dis eller hetta, helt stilla eller vitkrusigt av gäss, vilt eller bara som vattrat siden.

Tack och lov att jag bor just här just nu i livet. Trots allt.

lördag, maj 17, 2008

Skrymmande återfall

Var på skroten i Svenstad i dag för fjärde gången den här veckan. Slängde. Tömt alla förråd. Klar!!

- Men....vad är det som tittar fram där under några gamla Dux-madrasser? Ja men är det inte......?

- Minsann. Två fåtöljer "Liten Eva" av Kerstin Hörlin-Holmqvist och en fåtölj ur samma Paradisserie. Ja men....man kan väl inte slänga det här???

Ringer väninna B som nappar och åker med en vända till. Kohandlar med den skäggige på skroten och vänder hemåt med hela gruppen. 100 spänn till deras fika var det plötsligt värt.

Nu står den i mitt garage. Sliten, smutsig.

Vad har jag gjort? Varför kan jag aldrig låta bli? Kommer jag verkligen att klä om den och sälja den som jag tänkt?

Jag som kämpar med att komma bort från mitt skrymmande missbruk....

Syttende maj

Det är Norges nationaldag i dag. Minns mina egna syttende maj. Det blev 6...kanske 7 stycken. Fyra i Tromsö och två i Oslo.

Man vaknade, klädde sig fin, tog sin flagga och gick mot centrum. Alla var där. Alla gick i tåg. Framför allt barnen; korpsen, de musiserande barnen. En otrolig folkfest. I Oslo gick alla mot slottet där kungafamiljen från sin balkong vevade med armarna mot folkhavet som sträckte sig ända bort till järnvägsstationen längs hela breda Karl Johann.

Sen gick vi hem och åt blötkaka (tårta). Jag pratade nog som vanligt med "kärleken i Tromsö" som jag mer eller mindre flytt från men ändå inte kom i från. Än i dag har jag ett skavsår som alltid ömmar på höger öra efter de norska telefonlurarna och det är sant!

Ungdomarna, de tog över staden till långt fram på nästa dags morgon.

fredag, maj 16, 2008

Nytt

Mindre prylar, mindre att hålla ordning på. Dessutom ekologiskt! Tja, något verkar hända. Inga tankar har jag men det händer något i allafall. Känns bra. Har startat en prenumeration av ekologiskt odlade grönsaker och frukt. Fantastiskt! Jag bara måste slå ett slag för Mossagården och deras nätbutik. Leverans en gång i veckan, om så ända hem till dörren om man vill det. Så otroligt mycket godare och skön känsla att slippa bekämpningsmedel och annan dynga man annars sprider på våra grödor! Det här känns helt rätt.

Jag minimaliserar mig

Ibland kan jag inte blogga. I andra perioder kan jag inte sluta. Nu skyller jag på att jag varit alldeles för praktisk, fysisk för att ha ork över till hjärnan, varken till det autonoma eller det medvetna skrivandet i bloggen...

Vad har jag då gjort? Jo, en rokad som pågått i 3 veckor! Mitt arbetsrum flyttades till vardagsrummet. Sonens rum utrymdes och flyttade en trappa ner till mitt gamla arbetsrum. Min ateljé flyttade in i sonens rum från rummet bredvid. Mitt kontor/arbetsrum flyttade upp en trappa till rummet bredvid sonens gamla. Garderober tömdes, massor slängdes. Klädkammaren som jag inte kunde gå in i rensades.

Jag har fyllt bilen 3 gånger och kört till tippen. Bort, bort... Nästa vecka kommer en idrottsförening hit och hämtar massor med gamla leksaker, böcker, väskor och möbler.

För, när jag var i gång märkte jag att mitt behov efter ordning, kontroll och så lite som möjligt att hålla reda på var så starkt så det ena gav det andra. Dessutom har jag tagit bilder på diverse, diverse och nu skall skiten ut på Tradera, blocket och Lauritz....

Vill någon till exempel ha en trasig gammal gungstol? Ett ovalt pelarbord? Carl Malmstenbordet "Ovalen" från 40-talet? En tallrikshylla från Gästrikland? 2 pinnstolar till barn? 500 plastbitar: trasig miniskidor, cykeldelar, brutna hockeyklubbor eller ett Barbieben kanske?

Märker hur sinnet lättar för varje liten pryl jag blir av med. Snart har jag bara ett helt vanligt, enkelt hem att hålla ordning på. Plus ett schizofrent och veligt företag med några olika ben där diverse mer eller mindre viktiga pinaler ingår.

Jag är värd två glas vin i dag! Och den där Mariabullen på Maxi i eftermiddags, som jag allt sedan dess haft dåligt samvete för.

Det blir nästa projekt i mitt nya ordningssamma och minimalistiska tänk. Att själv bli några kilo mindre!

Utmanad

Utmanad !!

Tack, Tricky för utmaningen!! För att den kommer från dig då…..

Vad jag lyckats med:
Att hantera en motorsåg och en borrmaskin.

Att röra till det

Att rensa upp i röran

Att vara en lyhörd, engagerad mamma som älskar sina barn

Att våga släppa försvaret och tappa garden, att våga falla

Att övervinna motgångar och kriser. Att komma tillbaka…



Vad jag misslyckats med:
Att hålla den ordning jag egentligen vill ha

Kärleken, so far…

Att få en superekonomi

Att i alla lägen vara den där kontrollerade, lugna och
konsekventa tonårsuppostraren

Vad jag låtsas:
Att jag är ungefär 35 år och att allt fortfarande är möjligt.

Utåt; ofta: att jag mår prima och är fullt återställd nu.

Att jag inte oroar mig i onödan

- Skickar utmaningen vidare till Rutan och Peter Midas

onsdag, maj 14, 2008

Hon tar de busiga töserna i örat

Vanja Lundby-Wedin tar Vårdförbundet, d.v.s. sjuksköterskorna, i örat, enligt DN:s nätupplaga i dag.

I örat!

Man undrar om hon också skulle kunna tänka sig att ta ingenjörerna, advokaterna, ekonomerna eller läkarna i örat? Näppe. Men Sveriges i särklass mest underbetalda akademiker, en stor kvinnogrupp, dem kan hon utan vidare ta i örat, Fru Lundby-Wedin. Shame on you....

Vidare menar hon att "det går inte att komma sist och kräva mest"

Det beror ju på hur man väljer att se på konflikten. Hon väljer naturligtvis den bland politiker så populära linjen att jämföra med tidigare överenskommelser i årets olika löneavtal med andra yrkesgrupper. Hon jämför med hur mycket andra fått.

Men den här konflikten handlar inte om det, om bara i år. Den handlar om en vilja att göra upp, helst en gång för alla, med synen och respekten för ett gammalt känt kvinnoyrke. Den handlar om att den här gruppen vill ha upprättelse och lön för det arbete man utför. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att lönesätta sjuksköterskorna rätt, inte att ge dem ett vanligt årligt litet lönelyft som brukar ligga på ett par hundralappar på sin höjd.

Det finns några andra yrkesgrupper som också är felavlönade. Lärarna inte minst!

Jag skulle vilja ta dig i örat Vanja Lunby-Wedin och banna dig rejält för din ovilja att tolka konflikten så som den bör och skall tolkas.

söndag, maj 11, 2008

Högsommar

Det går inte att komma i från. De här dagarna är näst intill magiska. Inte bara sol och ljus, också loj värme och endast en lätt bris. Det här är bra för en vinterstel kropp och en stillastående själ. För så kändes det, men jag förstod inte hur jag längtade förrän värmen och solen kom tillbaka.

I dag är allt mjukt, skönt, lugnt och vänligt. Häggen blommar och syrenen har slagit ut. Andra dofter är äppelblom, gräs och något jag inte vet namnet på. Grönskan har på en vecka lagt sig som ett ljusgrönt, lummigt, sprittande täcke över vår ås.

Jag behöver ingenting annat än ett glas vitt, kallt vin just nu. I hängstolen under björken. Allt annat är överflödigt och det är skönt att inte bry sig om någonting annat alls.

lördag, maj 10, 2008

Avundsjuka kommentarer, eller??

Kolla in kommentarerna under "sjuksköterskestrejken" längre ner! Gäässp......

tisdag, maj 06, 2008

Drömmar

Vaknar bryskt av gnisslet från klor mot min garderobsdörr. Hon gör så där, älskar att klänga in bland mina kläder, röra till det och håra ner. Ester!

Jag var långt borta. Det var så verkligt men ajaj så dumt!! Drömde att jag var på besök hos Titti, Gert och Roger från Rix morgonzoo. Dumheter, eftersom jag i stort sett aldrig lyssnar till dem nu för tiden. Tidigare gjorde jag ibland det på väg till jobbet. Vi var i allafall hemma hos Gert som bodde högst upp i en skyskrapa som stod på ett högt berg strax utanför Stockholm. Huset/skrapan var nedsänkbart så att man ena stunden befann sig i markplan för att i nästa vara så högt upp att det var skrämmande. Därifrån var utsikten oerhörd så klart och hela Stockholm låg i sin helhet bortom den glittrande fjärden. Lite rymdperspektiv och jag hann tänka att HUR kan man bo här med barn, innan ljudet från kattans skärande klor mot dörren nådde in och väckte mig. Jag hann också tänka att om någon terrorgrupp ville slå till mot Sverige skulle de sannolikt ta den här byggnaden. Jag förundrades av att man hade balkong för tänk om någon snubblade till där ute, som jag till exempel.

Fattar ingenting. Vad ville den här drömmen? Jag är höjdrädd jaja, men har absolut inte något förhållande alls till dessa kända radiopratare.

Om jag minns en dröm är det ofta en dröm där jag flyger. Ibland är det fantastiskt. Solen skiner och jag flyger verkligen, känner pirret i magen. Men oftast flyger/flyr jag bort från någonting. En gång från en skenande länsbuss. En annan gång flög jag i mörkret och hade svårt att navigera, flög fel hela tiden, hittade inte. Eller så flyr jag. Virrar bort mig i ett stort hus, som en labyrint. Hittar inte ut. Panik!

Flyga och flykt! Höjder och ramla ner? Komma fel....tja, det kanske inte är så svårt att tolka ändå?

Vad drömmer ni?

måndag, maj 05, 2008

Reflektioner från skroten

Skall det ta 3 dagar för ett mobilt inlägg att landa i bloggen? För det gjorde det här.....

På skroten. Skall byta däck p bilen men får vänta en stund. Försöker mig på ett mobilt blogginlägg. Kan inte läsa, varken motorsport eller morgontidningen. Glömt glasögonen. Många goa gubbar här. Det pratas däckdimensioner, fälgar och man frågar sig vem det är som blivit rånad har i byn! Dricker varm kakao. Det luktar olja, gummi, choklad och svettig gammal skinnsoffa. Nu gick radion i gång. Country. Passar bra. Där for min bil in och upp på rampen och nu kom det en kund med koll. Det var den lokala pizzerian som blivit rånad. Väpnat rån. "Rena rama vilda västern" gastar kunden som alltid bott på orten och som tycker att "nu har de väl ändå gått för långt men jag tar regumerat den här gången också"

lördag, maj 03, 2008

Velpotta

Äh, jag stannar här jag. Orkar inte masa mig ner till hamnen för en öl eller ett glas. I går hade jag middag för tonårsvännerna. I dag har jag nackspärr. Har just fixat middag till dottern och hennes 3 kompisar. Alla skall sova över i rummet bredvid mitt.

Nu intar jag min middag vid laptopen. Fisksoppa. Lite ostpaj och ett glas rött. Nä, jag orkar inte fixa mig, gå 2 kilometer för en stunds social samvaro och lite alkohol. Jag fryser och är gnällig. Tänker slänga mig i soffan med boken, glasögonen och ha TV:n på.

Tjejerna vill inte umgås med mig och sonen är inte hemma så egentligen är det full fart ut om jag vill. Kanske ändå! Skulle väl passa på men känner mig bara lat och bekväm. Oduschad.

Hm, hmmm, hmmm......

Båstad minns inte Rhodesia

Det är irriterande präktigt. Inte med en stavelse i vår lokala tidning NST går det att läsa att dagen i dag den tredje maj är en speciell dag i Båstads historia. För exakt 40 år sedan genomfördes en mindre revolution här. Så skriver åtminstone DN och så var det nog. Åtminstone gav demonstrationen mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia eko över hela världen. Demonstranterna vann, matchen ställdes in och spelarna från Rhodesia fick åka hem igen.

Jag var visserligen inte själv med den 3 maj 1968, men i min köping pratades det naturligtvis länge, länge om händelsen och framför allt om konsekvenserna efteråt. Efterdyningarna kändes under lång tid och drabbade vissa lokala bybor hårdare än andra oavsett om man visat sin symptati för de svarta i Rhodesia eller gjort uppror mot de som demonstrerade.

Visst chockades många bybor av anstormningen och kravallerna. Det blev smutsigt av alla tomater som kastades. Det var otäckt med alla poliser och alla sammandrabbningar. Säkert ekar fortfarande protestropen i många Båstadbors huvuden.

Men i dag, 40 år senare går det med perspektivets tydlighet se att det var stort det som då hände. Säkert kan de flesta se bakom tomatkastningens kletiga sörja.

En ny era inleds. Det blir härifrån tydligt att idrott och politik faktiskt hör ihop, som allt annat på denna jord. Riksidrottssyrelsen beslutar samma år att Sverige inte skall delta i sportevenemang som bedriver rasåtskillnadspolitik.

Kravallerna i Båstad gick alltså rätt in i den svenska historien. Men i dag är det tyst på de gator demonstranterna stretade sig fram på för 40 år sedan. Det är tyst i tidningen. Vad som helst hade faktiskt varit okej. Ett undantag finns dock. Så tack herr biografägare för din insats, den enda insatsen, för att uppmärksamma händelsen vars konsekvenser faktiskt nådde långt utanför Sveriges gränser med sitt budskap. Bio Scala visar filmen "Den vita sporten" som gjordes av en grupp filmare vilka alla var och en för sig dokumenterade denna vårdag 1968. (bl.a. Bo Widerberg och Roy Anderson) Men det är alltså biografägarna som själva tagit initiativet till det här.

Från Båstad Kommuns håll är det tyst. Känner hur en irritation smyger sig på. Bekväma, trygga Båstad. Så det här är ingenting att minnas, att Båstadborna tillsammans med hitresta demonstranter från när och fjärran faktiskt skapade historia och fick igång debatter och samtal som kom att resultera i en ny syn på hur idrott och politik faktiskt hör ihop. Tror de att man inte behöver bry sig? Är det för jobbigt?

Nej, här sitter nog våra styrande hemma och äter nypäror och sill denna soliga dag. Låter magen pösa ut ovanför läderskärpet. Tänker att det där är passé, det var då. Den här dagen går snart över och vi går snart i pension. Man rapar och tänker i stället på hur bra det är när det går bra för Båstad. När man får in mer pengar på turister, tennissporten och golfarna! De är säkert mer än nöjda med sitt nyligen tagna beslut att låta rik och bördig Bjäremark läggas under ännu en gräsmatta för sommarturistande golfare.

För det är sådant man bryr sig om i den här välbärgade och bekväma kommunen som alltmer liknar en tummelplats för rika och något åldersstigna pensionärer. Sveriges största pensionärspark! Färgen är silver, både på håret och den blänkande bilen. Inte orkar man i den livsfasen minnas en kladdig och jobbig demonstration för människor som inte hade det lika bra på en annan plats långt bort i världen! Nya BMW:n, den rejäla fallskärmen och omtöcknad av det goda livets behagligheter får de flesta att bara tänka på sig själva och på sitt.

Nej, inte orkar man uppmärksamma något som helst som inte har med turism, fest, golf, tennis, märkesbutiker, restauranger och andra kommersiella jippon att göra.

torsdag, maj 01, 2008

Vad jag läser i helgen....

Läser Helena von Sweighbergks (himmel, hur stavar människan sitt namn??) Schveighberks..hahaha. Helena vonschweiss-sveiss-nånting. Hm..Zweigbergk måste det vara!

Ja, jag läser hennes böcker just nu. Är inne på nummer 3. Tänkte efter första, att nu räcker det, men i brist på annan litteratur började jag på nummer 4 ändå och drogs med. Nu läser jag nummer två.

I början blev jag bara trött på fängelseprästen Ingrid. Tyckte inte riktigt om henne. Förstod inte hennes fulhet, hennes simpla liv. Men nu! Jag fnittrar och förfasar mig över Ingrids handfallna sätt och osäkra beteende när hon blivit kär i prästkollegan Anders.

Det här är riktigt bra. Helena von Zw. fångar Ingrids karaktär ovanligt träffsäkert. Eller är det för att jag till dels känner igen känslan av att bli helt dum i huvudet när jag blir kär. Hur lätt det är att tömma hjärnan på både klokskap och glädje för att i stället fylla den med ångest, otillräcklighetskänsla och med någon substans som i alla fall kan göra mig så tafflig att jag både snubblar och spiller mer än vanligt. Eller pratar i nattmössan, ibland inte alls.

Rädsla. Ingenting annat än rädsla.

Så onödigt.

Blir nyfiken på hur Helena v. Zw. kan ha sådan känsla. Hon har sannoligt varit med om ett och annat. Jag fascineras över hennes förmåga att med ord beskriva en människas inre liv, tankar och känslor.

tisdag, april 29, 2008

Reseliens

Reseliens.

Mitt nya ord. Jag tycker att det är så bra. Med ordet reseliens har jag vid några tillfällen faktiskt kunnat förklara vad jag lider av. Människan jag förklarar för har faktiskt lyft blicken från kaffet och slutat guppa med knät upp och ner. Hon skulle aldrig fråga hur jag har det eller hur jag mår av rädsla att jag skall svara någonting annat än - Jo tack, bara bra!

Reseliens. Jag hörde ordet för bara några veckor sedan. Miljöforskaren förklarade för journalisten på TV att i dag forskas det inte bara på det som orsakar skada i naturen; utsläppen, växthusgaserna, skövlingen av regnskogen och så vidare. I dag forskas det lika mycket på naturens förmåga att anpassa sig och faktiskt klara av de påfrestningarna den utsätts för.

Vår jord har under lång tid anpassat sig, parerat undan de värsta påhoppen, absorberat mängder med gifter och omformat sig för att överleva, förbli så intakt som möjligt.

Med tiden har det tärt på jordens krafter och med tiden har det här överlevnadsbeteendet inte varit lika självklart. Jorden är uttröttad. I dag ser man att naturen inte längre orkar med de påfrestningar den utsätts för. Den håller på att kollapsa helt enkelt. I allt för lång tid har jorden och dess natur kämpat och stått emot. Det man i dag ser är att den inte klarar det längre.

Man talar här om ekologisk reseliens. Det betyder alltså naturens förmåga att anpassa sig och omforma sig efter de påfrestningar den utsätts för.

Ibland talar man också om social reseliens. Här handlar det om människors förmåga att anpassa sig efter de påfrestningar de utsätts för vid till exempel en naturkatastrof, miljöförstöring, epidemier av olika slag eller i en krigssituation. Det går bra ett tag men allt sämre ju längre man tär på dess krafter och tar av dess energi.

Jag har det inte så bra med min egen reseliens. Man kan säga att efter lång tids slit, efter återkommande stora påfrestningar var jag inte i så gott skick att bli heltidsarbetande, ensamstående tvåbarnsmamma till två skolbarn. Ekonomin och oron fick mig att jobba extra. Det höll inte och jag blev sjuk. Jag kollapsade helt enkelt och då skall man veta att jag också varit odödlig, superkvinna och framför allt haft en jädra reseliens. Jag trodde nog själv ibland att jag var som en gås där allt jobbigt bara pärlade av mig. Så var det naturligtvis inte......

Det tar tid att bygga upp sig igen. Det kommer det att göra för mig och det kommer det att göra för vår jord. Det krävs omedelbar förändring och det måste göras något nu. För min egen del tvingas jag inse att det här tar tid, jag får tänka om, lära om, lägga ut en ny kurs. För naturens och miljöns skull krävs det krafttag prompt. Det räcker inte längre med att några fler köper miljöbilar eller solpaneler. Det krävs dramatiska förändringar i vårt beteende och hur skall det gå till när vi inte ens kan enas kring var vissa länders gränser skall gå eller behandla varandra respektfullt oavsett vilken gud vi tror på.

Det går inte att komma ifrån. Allt hänger samman och är en enhet. Vi lever inte i en harmonisk och trygg natur längre. Vi lever inte i en trygg och harmonisk social miljö heller. Ångesten är på väg att bli vår nya stora folksjukdom eller åtminstone är det ett stort rop på hjälp, att vi inte har det så bra med vår reseliens längre.

lördag, april 26, 2008

Min dag fast den var inte min

Jag drömde så konstigt i natt. Jag drömde att jag var förälskad i en person som rör sig återkommande på mina vardagsliga små stigar. Jag möter honom så där 3 gånger om året. Han är inte något speciellt men han har på ett underligt sätt, ett bohemiskt, självklart, självsäkert och kreativt sätt en utstrålning som jag till min förvåning dras lite till.

Jag är absolut inte intresserad, inte i en enda stavelse. Det är till och med förbjuden mark. Varför denna dröm?

Nu kom jag plötsligt ihåg den, nu när jag fick tid igen. Känslan fanns kvar, som ett diffust och trevligt minne, fast det inte var på riktigt. Dagen har inte varit min och inte givit utrymme för några egna tankar eller reflektioner förrän just nu igen. Från det att jag vaknade klockan 08.00 har dagen vikts åt sonen och hans konfirmation. Fattar inte hur jag tog mig igenom hela planeringen och genomförandet men nu sitter jag här i efterdyningarnas behagliga lugn.

Vin finns det kvar, diskmaskinen jobbar för högtryck. Sonen är välsignad, blev lycklig över elgitarren och är nu ute och firar med kompisar. Han är konfirmerad. Stor. När jag var tonåring fick inte flickorna på Bjäre åka till Strandparken innan de var konfirmerade. Jag är inte konfirmerad. Det var aldrig aktuellt. Mamma säger att jag aldrig pratade om det. Rätt, jag visste nog inte ens att det fanns något som hette så. Dessutom flyttade vi mitt i konfirmationsåldern. Det blev fel och det blev ingenting.

Så, vi har inga konfirmationstraditioner i den här familjen alltså. Jag/vi köpte en elgitarr med förstärkare i konfirmationspresent åt sonen. En lycklig kille öste på så mormor nästan blåstes av stolen.

Kyrkan var full av folk. Sonen spelade en av Noaks söner, hade en oförglömlig replig som han mumlade bort eftersom han glömde vad han skulle säga.

Behållningen var annars kantorn. Var han verkligen okej? Spelade så det dånade i vår gamla kyrka. Tog i från tårna. Blev full i skratt när jag såg honom bakifrån, vid den stora orgeln. Han guppade upp och ner med hela kroppen och vevade med axlar och armar, ni vet ungefär som dvärgen...var det "Toker" som spelade piano i Snövit?? Den lilla mannen spelade falskt så in i norden och liksom hamrade fram varje ton. Att kyrkobesökarna sjöng psalmer hördes knappt bakom hans ackompangemang. Dessutom la han helt omotiverat ibland till små truddelutter, hejhopptjolahej..små egna kompositioner. Till och med prästen log vid något tillfälle och såg road ut.

Sen var det mottagning med mat och tårta i två omgångar.

Jag fixade det men nu är jag en liten, klen, böjd figur i grå morgonrock, utan tankar och med stora lila raggsockar på fötterna. Trött, trött och stopp nu. Godnatt och sov gott.

fredag, april 25, 2008

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel.

I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt.

I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också.

Grabben....gå och köp en napp eller nåt.

Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga. Det är rätt.

Under sjuksköterskorna befinner sig undersköterskorna. De ligger många gånger på samma lönenivå som sjuksköterskorna. En erfaren undersköterska kan ha mer i lön än en nyutbildad sjuksköterska. Sen spelar det ingen roll om denna nya sjuksköterska tidigare varit undersköterska med många års erfarenhet = Hål i huvet nummer 1.

Hål i huvet nummer 2: Sjuksköterskorna har först gått gymnasiet. De har minst 3 års högskoleutbildning/akademisk utbildning. Med specialistkompetens 4-4,5 år.

För att bli undersköterska kan man ha gått en vårdinriktad gymnasielinje eller gått en separat 1-årig utbildning i Kom Vux regi.

Hur var det? Skulle inte utbildning löna sig? Hur var det nu med studieskulderna och utrymmet för att betala tillbaka sitt lån?

Det är ett tragiskt faktum att sjuksköterskor än i dag är rejält underbetalda! De/Vi måste få en anständig löneförhöjning. Det måste börja med inställningen, med synen på vad arbete inom vården är värt. Det måste också lyftas fram att sjuksköterskeyrket innebär ett enormt ansvar, ofta under stor stress. Det måste helt enkelt vara värt någonting att lägga mer än 4 års akademiska studier på ett vårdyrke.

Det finns de som menar att det inte finns någon yrkesgrupp som haft en större löneutveckling än sjuksköterskorna och att det inte är deras tur nu. Det är både rätt och fel. I mitten av 90-talet fick lönerna ett visst uppsving men då skall man vet att de låg extremt lågt innan dess. När jag började som barnmorska på KS i Solna i januari 1991 fick jag cirka 9000 kr/månad för ett heltidsarbete. När jag slutade på KS hade lönen gått upp till 14000. I dag, 18 år senare har jag 24000 kr/månad, vilket inte är en hög lön.
När jag för några månader sedan förhörde mig om en timanställning som sjuksköterska i den kommun jag bor, blev jag erbjuden 22000. När jag vikarierade som distriktssköterska 2002 hade jag 21000. Men hallå!

Jag backade faktiskt och tänkte om. Började inte jobba på kommunen. Det var min egen lilla protest. Jag kör hellre vidare i min lilla firma och sysslar med andra saker än de jag skulle sysslat med som anställd barnmorska. Lönen, speciellt i förhållande till det arbete jag utför, är definitivt en orsak.

Något är fel. Jag känner mig kränkt. Att inte min utbildning, mitt yrkeskunnande och min mångåriga erfarenhet värderas högre gör mig sorgsen och arg. Lön, en anständig lön i förhållande till grad av utbildning, ansvar o.s.v. är det bästa sättet att höja statusen för hela yrkesgruppen på.

Problemet är att vi inte har så många arbetsgivare att välja på. Problemet är att den största delen sjuksköterskor och barnmorskor är kvinnor. Man kan göra som man vill med oss, vi slutar i alla fall inte för vi har ingen annan arbetsgivare att gå till. Det är som det är, sjuksköterkeyrket har alltid betraktats som ett kvinnoyrke och därmed finns det en tradition att betala oss uselt. Dessutom tycks man i vissa läger fortfarande tro att vi är någon slags sekreterare till läkarna, vilket är helt åt skogen fel. Vi har en egen proffession.

Det här är nog det svåraste av allt. Att förändra inställningen till detta viktiga och kompetenskrävande yrke och sedan markera förändringen genom högre lön, i pengar, vilket är det enda sättet. Det gör man i så fall på bekostnad och i jämförelse med andra yrken och det är det som är det svåra.

Men i sjuksköterskornas fall, och jag är inte bara partiskt, måste det vara ganska självklart att något måste göras. Strejken är ett sätt. Hela tiden hör man om samhällsriskerna, om cancersjuka som inte blir opererade och om akutmottagningar som stängs. Skall sjuksköterskorna skämmas alltså? Nej, jag tror inte det. Tyvärr är det här vad som krävs för att människor skall reagera och börja förstå vad sjuksköterkseyrket handlar om. Det är värt respekt och bör betalas med en rimlig lön. Till syvende och sist tror jag att alla, alla håller med. När det kommer till kritan är det här viktigare och mer angeläget än konstruktioner av maskiner, aktuell bolåneränta eller statisktiska undersökningar och beräkningar eller juridisk rådgivning, för att nämna några andra respekterade brancher.

Förr eller senare kommer alla på något sätt i kontakt med oss inom vården och många gånger handlar det om liv och död. Barnafödande, sjukdom, kriser, operationer, vård i livets slutskede, daglig dialys för att över huvud taget kunna leva vidare är bara några exempel. Det kan vara oss själva eller någon av våra kära, närstående som drabbas, i dag eller i morgon. Det här är bara en bråkdel av vad det handlar om.

Om man nu jämför med andra yrkesgrupper inom sjukvården kan det inte kännas som ett problem. Bara rättvisa. Vad gäller undersköterskorna som också gör ett oerhört viktigt arbete, har de också som alla andra möjlighet att ta studielån och studera ytterligare 4 år till sjuksköterska. Men då måste det löna sig och det måste synas i lönekuvertet framför allt.

måndag, april 21, 2008

Efter 35 år

Helgen är över och med det årets jubileum. Vi kom, 12-13 stycken från vår gamla 9:a. Somliga sig väldigt lika, andra sig själva i kubik eller kanske något mindre, absolut hade de flesta mindre hår. Det fanns de som hade mer pondus som 50:åringar än de hade som 15-åringar, men också någon som falnat, där pondusen krympt till ett invant försök att hålla den gamla tonåringen vid liv. Vissa överraskade, andra framstod som direkta främlingar.

Så här lät det några gånger:

Hon: Men HEEEEJ..(säger mitt fullständiga namn)

Jag: Heej.....(har aldrig sett människan i hela mitt liv) Åh.....vad var det nu du hette? Få se.....hmmm

Hon: Ser förväntansfullt på mig.....

Jag: Nej, så dåligt av mig men jag kommer inte ihåg ditt namn.

Hon: Tar mig förlåtande på armen. - Men det är ju jag! Karin!!! Karin Johansson!!!!!

Jag: -Ja men visst (Har aldrig hört namnet i hela mitt liv) -Att jag inte kom på det direkt?? - Gud va kul!! Hur ÄR det med dig??



Det här var riktigt kul!! Mycket roligare än jag kunnat tänka mig. Stämningen var på topp. Maten usel men vad gjorde väl det i så gott sällskap. Somliga var speedade från hårfästet ner till tårna. Kamrat C. gapskrattade med tårar i ögonen hela kvällen. Fick hålla i sig för att inte ramla omkull men så gick hon dagen efter inte heller att få kontakt med.

Någon gång vid midnatt drog vi oss upp på loftet på Pepes Bodega, ni vet där de brukar spruta champagne! Redan i trappan kände jag hur tarmar, lever och hjärta började vibrera. Men vi vande oss vid baspåslaget och släppte loss ben, armar och hjärna i rytmisk, gungande dans. Ljud och ljus letade sig snabbt långt in i hjärnvindlingarna, bedövade efter en stund skönt och allt bara flöt på. Dunkadunk...flow, flow.....Inte har det här med ålder att göra i alla fall!!

Hade kunnat hålla på i flera dagar!

Ja jädrar. Länge sen jag dansade så där! Tyckte först att alla andra såg så unga ut men då visade det sig att det trots allt var 30+ just den här kvällen. Tur, tur...

Skitkul! Gärna en gång till!!!

fredag, april 18, 2008

Konkurrens

Jag ser Halland



Klockan 06.30. Från sonens rum.....Han vill ha mitt arbetsrum med nästan egen ingång. Kanske jag skall byta??

(Canon 400d)

Lerviks hamn 15/4



Vek av från "stora vägen" för att bara vara en liten stund.....

(mobilkamera)

tisdag, april 15, 2008

Vill man bli fin får man väl dricka vin.....då!

Okej, vad skall jag nu ha på mig när jag skall ut och parta till helgen?

En snabb inspektion i garderoben men...

JAG HAR FAKTISKT INGA KLÄDER! Jag lovar, på riktigt! Jag ser 15 år gamla bal- och cocktailklänningar, dräkter och kostymer...."snygga" kläder. Jag ser gammalt mög.

Jag kan inte, vill inte ha någonting av det där längre. Allt är fel och varför hänger det här kvar i garderoben?

Måste ut och shoppa! Varför inte unna mig något riktigt fint som jag hemskt gärna vill ha. Få se, vad vill jag ha? Jo, jag skall ta mig tusan köpa en Odd Molly grej. Så där chict bohemisk, så vill jag vara. Snygga jeans, DEN tunikan från OM och sjyssta stövlar. Odd Molly ser ut som jag känner mig. Dessutom passar det säkert en långbent människa som jag?

Jaha. Trodde jag. Inte ens Odd Molly funkar och kostar det så skall det vara perfekt. Kom på mig själv med att stå där framför spegeln och som vanligt tänka att "om jag tar in den lite här och sätter på band som jag knyter bak så blir den nog bra".......

De flesta riktigt snygga kläder är för små nätta människor. Jag är inte en sådan med mina 183 cm. Vissa märken tycks gjorda för pygméer. Men vi svenskor är inte några pygméer! Jag blir så trött! Skit också. I Odd Mollys chica blusar såg jag ut som en uppumpad bystdrottning i en urvuxen blus! För att kunna knyta knytet under bysten måste jag pusha upp mig så jag får svårt att andas. Det är inte kul.

Jag vill inte ha tuttar! Allt sitter åt och klämmer över bysten. När jag ibland frågar efter tilltryckningtsbehåar får jag sneda leenden från expediterna och jag ser att de tänker att "hon fattar ju inte något" Men jag menar det. Ingenting sitter snyggt och det är inte jag att gå med bröst upptryckta till käkbenet eller att låta behagen ramla omkring i urringningar som når till naveln.

HUR kan man göra bröstförstoringar???

Jag erkänner. Jag har ingen koll längre. Kan inte klä mig. Hittar ingenting. Vet ingenting om kläder eller mode. Skall man kanske ha axelvaddar nu igen? Har jag missuppfattat något eller kan jag rota fram mina vida 70-talsjeans ur garderobens botten? Hur är det med linningen, skall det fortfarande vara lågt eller skyhögt?

Sen har lilla jag 42 i skostorlek. Jaha, hur kul är det på en skala mellan 1-10 när man råkar gilla skor? Jag går aldrig in på de där vanligaste skokedjorna, för det är lika med noll. Jag kan handla skor till ockerpriser i Stockholm, Göteborg och Malmö. Ellers blir det ingenting.

Så vad gör man då, när man inte kan shoppa loss i någon lokal trevlig skobutik? Jo, man går till väninna N:s tapetserareverkstad! Där har jag hjälpligt sytt i en ny dragkedja i mina gamla snörstövlar, för att ha något att ha på fötterna på lördag häpp! Det blev grå tråd men med lite skokräm över blev det såå okej.

Yeah, så KUL DÅ!!

Men va fan. Jag sparade i allafall några tusen på att inte köpa en O.M-tunika och ett par nya stövlar i dag! Tröstar mig med det och med att jag väl får ta någon av de gamla trasorna i garderoben i alla fall på lördag. Alternativet kan vara att åka ner på "Knuts Herrkläder" och köpa en ny skjorta då.

Engla 2

Många olika kommentarer och känslor är i omlopp efter att Sverige fått veta vad som hände flickan Engla. Det är som med sorg och andra starka känslor på närmare håll. Den kan se olika ut och ta sig olika uttryck. Vi har alla olika behov, eller inte behov, av att uttrycka vad vi upplever och känner.

Jag kan i och för sig hålla med om att det är irriterande när man uppmanas att gå med i någon slags sorgeförening, till exempel genom att markera med en viss symbol i sin blogg, för att på så sätt visa hur man ställer sig till det som hänt. Som i fallet med Engla.

Många kritiserar också dessa mail och sms som i går uppmanade alla att klockan 21 tända ett ljus för Engla. Det kan vara jobbigt att bli bombarderad med uppmaningar, men tanken är faktiskt god. Gemenskapen vi kan känna när vi blickar ut och ser att det också lyser hos kända och okända grannar, kan faktiskt trösta en smula. Åtminstone kan det skapa en samhörighetskänsla, som vi ofta är så dåliga på att skapa och känna i det här landet.

Så, jag tycker inte att man skall förkasta värdet av ett kollektivt ljuständande. Det som hände Engla berör som värsta naturkatastrofen eller terrorattacken. Det finns inte ord. Om vi, genom att tända ett ljus, kan lindra vår frustration en smula och om det om så bara det allra, allra minsta kan bidra till en känsla av att vi närmar oss varandra lite mer och på så sätt upplever en större trygghet.....då är det bra.

Det är ju inte Engla personligen vi sörjer om vi inte kände henne eller hennes familj. Det är det hemska i sig. Att det kan hända. Att ondskan faktiskt kan dyka upp i varje liten skogsdunge. Att vår grundlägggande trygghet skakas om. Att vi blir räddare.

Och att vi då får ett större behov av att känna gemenskap med människor i vår omgivning. Om det dessutom kan kännas som att vi sprider ljus och frid till Engla där uppe på sin molnkant, då är det bra. Det kan lindra vanmaktskänslan och dämpa ångesten som säkert många känner i dag. Speciellt för alla barn och unga som följt Englas försvinnande. Men också för alla oss andra.

söndag, april 13, 2008

God morgon

Jättetidigt. Klockan är strax efter åtta på söndagmorgonen. Ester väckte mig men i dag gjorde det ingenting. Solen gassar redan, gräsmattan är daggtäckt och bort mot dalen och upp mot åsen smyger ett soligt, suddigt morgondis. En koltrast letar godis i gräsmattan vilket får Ester att skälla trots att hon är katt.

Lugn och stiltje. Tar en liten svart kaffe. Sen går jag. Längtar redan tills jag är på toppen. Längtar redan till den långa frukosten efteråt.

Härliga morgon.

lördag, april 12, 2008

Barnmorska

Såg reprisen av "Barnmorskorna" i går. Förväntade mig ingenting, men någonting tog faktiskt tag i mig. Kände igen stämningen, lokalerna...spänningen, glädjen, stressen. Så där var det. Det var inte mina kollegor men det kunde varit. Där, på det riktiga Karolinska. Guud, vad jag älskade den arbetsplatsen. Trodde jag var färdig med förlösandet. Kanske inte ändå......

Dessutom. Jag föddes på Karolinska sjukhuset i Solna. På rum nr 12. Det kunde jag se i mammas förlossningsjournaler som jag beställde. När min son skulle födas för 15 år sedan gjorde han det i rum nr 12. När min dotter kom till världen för 13,5 år sedan kom också hon i samma rum, nummer 12!

Nån väckte nåt

Hm. För första gången på väldigt länge inser jag att jag i flera dagar, mellan varven, har gått och tänkt på en speciell person. Inte hela tiden men då och då är han där. Himla oväntat och trevligt. Kanske det bara är känslan i sig, kanske det är just han. Spelar ingen roll och det kan dröja ett år tills jag ser honom igen. Mer säger jag inte. Inte till någon.

fredag, april 11, 2008

Short cut

Okej, jag hakar på:

För 5 år sedan
Mitt i relationen med L. Livet malde på och den nedåtgående spiralen hade startat på allvar. Barn. Lågstadietid. Mycket med aktiviteter, köra hit och dit, läxor, föräldraförening. Oron smög sig in på allvar. För lite jobb och så för mycket jobb. Berg- och dalbana på alla plan. Också med L. Var han med eller var han inte med? Diffus. Följde med och anpassade mig. Ovisst, tveksamt, vagt... Allt tog för mycket av min energi. Allt. Tack och lov för skogen och havet, stranden som aldrig tar slut. Joggade, joggade......

För 10 år sedan
Gävle. På många sätt en bra tid. Rolig. Vänner, matlag, umgänge, socialt bättre än någonsin. Ordentligt. Mamma-pappa-barn. E! Tack och lov för E. Och för V!! Orosmolnet var P. Ständigt på väg, aldrig stilla. Som en tegelvägg. Blev alltmer ilsken och avståndstagande. Aldrig riktigt närvarande, varken mentalt eller fysiskt. Det var två år kvar till den stora kraschen när allt tog slut och jag och barnen flyttade långt bort från allt och alla.

För 15 år sedan
Min son V föddes. Fantastiskt och omtumlande. Hela den där grejen med att bli mamma; omställningen, amningen, frustrationen över att inte hinna klä sig och komma ut på promenad innan det blev kväll. Förhållandet, när det var roligt och lätt. När det inte längre gick att kommunicera. Sömnbristen! Glädjen! Sålde med sorg i hjärtat lägenheten på Tavastgatan. Köpte hus i Näsby Park. Härlig tid med barnvagn, nästa barn och goda vänner vid samma sandlåda i över ett år. Jag trodde fortfarande på oss, på familjen. Trots signalerna.

För 20 år sedan
Flyttade tillbaka till Tromsö från Oslo. Vi var inte färdiga, jag och Y. Mörkertid, norrsken, fjäll och dalar. Y och hans lila hus. Det mest intensiva förhållande jag haft. Passionerat och galet, roligt och förödande..nedbrytande. Jag åkte tillbaka för att kunna ta mig därifrån. Det tog 1,5 år.

För 25 år sedan
Snart färdig med utbildningen. Därefter Tromsö. Ersta med S (som senare konverterade till katolicismen och blev nunna) och A (som var bisexuell och hittade sin kärlek, en distriktssköterska under utbildningen. Blev psykolog) Och så jag då......Caféer. Samtal, diskussioner, analyser av människor, företeelser, konst och livet. Konstig musik. Indisk mat. Farmor, lilla farmor! Södermalm, livet runt Mariatorget. Heta, soliga somrar i Båstad. Ångesttid. Men hittade inte ut, hittade inte min väg. Levde mitt liv till hälften. Det var inte jag. Men vem var jag?

För 30 år sedan.
Skåne. På väg att lämna det instängda ungdomslivet bakom mig. Obeslutsamhet. Osäkerhet. Mycket vilja och drömmar, drömmar.... A, som var gift och som var 15 år äldre. Som bara kom och tog tag i mig. Jag lät mig svepas med, hade ingen chans och inget val. Han representerade något helt annat än de där jämnåriga, omogna grabbarna från trakten som jag var van vid. Det var fel men tack och lov för A! Han fick mig att resa mig upp och fara i väg. Till Stockholm igen.

35 år sedan
Slutade grundskolan. Fick mitt betyg i hemmasydd jeanskjol. Nästa lördag ses vi igen...

Stilpoäng klockan 07.07

Sonen är sen till bussen. Eftersom han har ont i sina revben och eftersom jag är glad att ändå få iväg honom till skolan säger jag okej till att skjutsa honom ner till hållplatsen.

Hasar ut till bilen i morgonrock, koskinnstofflor och jacka. Låser upp bildörren, öppnar, sticker in huvudet först och försöker sedan dra in kroppen och benen efter mig. Det går inte. Som om jag aldrig klivit in i en bil tidigare dyker jag på något sätt in i bilen. Eftersom jag dessutom har vänster hand i jackfickan tappar jag så klart balansen och far in med fart och landar med näsan på passargerarsätet, rumpan och i vädret och benen sprattlandes utanför bilen.

Någon fick sig ett gott skratt. Varsågod så mycket!

Normalt sett öppnar man väl dörren, lyfter höger ben och glider ner på rumpan. Så drar man in huvudet sist. Gör inte alla så? Så har jag gjort i de 35 år jag haft körkort och bil! Varför gjorde jag nu så här?

Försökte tänka efter om jag drömt att jag red eller planerade att rida, som att jag skulle kunna förklara mitt beteende med att jag trodde att jag satt upp på en häst! (jajaja......)

Men nej. Jag hade inte tankarna på något alls, ingenting annat än att sonen skulle hinna med 07.14-bussen faktiskt. Fast kanske mitt undermedvetna hann tänka att jag borde skrapa bort isen från vindrutan och på något sätt lyckades sträcka mig in efter isskrapan samtidigt som jag tog beslutet att sätta mig och starta bilen först......Kanske.

Påminns om den gången för flera år sedan när jag hämtat barnen i skolan. Svänger iväg för att köra hemåt, samma väg som jag kört så många gånger. Den här gången fortsätter jag att svänga och svänger en gång till, in på cykelvägen som går längs stranden. Först då reagerar alla... Frustande backar vi tillbaka och jag hör mig själv säga till mitt försvar: "Ja, men det var nog för att jag trodde att vi cyklade" eftersom vi faktiskt lika ofta cyklade sträckan mellan skolan och hemmet....

Men ändå....."vissling"

Varsågoda, den där bjöd jag just också på.

måndag, april 07, 2008

Att vara hästtjej

Jag växte upp i två ridhus. När jag med tiden klev in i nummer tre och fyra var jag så gammal och erfaren att jag vägrade ge mig in i spelets regler. Andra fick sköta hästarna och mocka. Jag gick dit en gång i veckan och red mitt pass.

I det första ridhuset var jag för liten för att ens försöka tänka på det här med att bli det stora, SKÖTARE! Där fanns försteskötare, andraskötare och tredjeskötare. Sen alla wannabeeaskötare och så vi som, när ingen annan såg, låtsades att vi var skötare. Sköta om, det fick vi göra innan lektionen men annars var tiden med hästen vigd åt skötarna i nämnd rangordning. Hos vissa hästar var det bara försteskötaren som gällde för hon var alltid där. Övriga stalltjejer med vurm för samma pålle var hennes svans och sprang hennes ärenden i hopp om att vinna poäng och stiga i graderna och i brist på annat ändå nå "populär-hos-försteskötarenskötare-status".

Jag hann precis börja förstå spelets regler när jag bytte ridhus. Här var det om möjligt ännu tuffare. Jag fick börja om men kom aldrig någonstans i den strikta, tuffa skötarhierarkin.

"Min" häst Spjuver hade redan tre skötare så jag låg pyrt till. Jag blev kompis med tredjeskötaren Ulla och fick på så sätt ibland tillgång till ryktborstarna och kunde då och då njuta av att få pyssla om min älskling för vars skull jag flera gånger i veckan åkte tunnelbana till Rådmansgatans T-station och därifrån tog bussen ut till Danderyd. När försteskötaren vadhonnuhette var i stallet kom jag inte i närheten av hästen, då kunde jag lika gärna åka hem eller möjligen sopa i gångarna eller i sadelkammaren.

Så där var det. Jag skriver "hon" för att jag under min uppväxt i olika stall aldrig träffade en enda kille som var engagerad i häst eller i stallskötsel, förutom någon ridlärare då.

De oskrivna lagarna var många och höll man sig inte till sitt och smälte in i skötarhierarkin utan att synas eller höras var straffet många gånger hårt. Det utdelades vassa och råa kommentarer. Den som inte smälte in och var mottaglig nog mobbades lätt bort från stallet. Skulle tro att det finns rätt många unga flickor med häst- och ryttardrömmar som skrämts i väg från sina pållar av kaxiga, tuffa skötare och ibland stränga och egocentriska ridlärare.

Varför kommer jag att tänka på "lumpen"?

Livet som ung tjej i stallet var alltså rätt tufft. Jag smälte in någorlunda bra, men var inte tillräckligt tuff för att klättra vidare från "reservskötarrangen" Antagligen var jag för mesig också. Tog inte för mig i tillräckligt stor utsträckning men stod ändå ut eftersom jag någonstans ändå fick det jag behövde. Sen flyttade jag.

Jag älskar fortfarande hästar. Men jag ryser när jag åker förbi ridhus. Känner både iskylan från ridhusets plåttak och förnimmer stämningen där inne i värmen, runt hästarna.

Jag har faktiskt aldrig uppmuntrat min egen dotter att börja rida. Varit glad att hon aldrig riktigt velat. För stallivet är inte bara av godo för en ung, hästälskande tjej med osäkert självförtroende.

Jag slutade hänga i stall när jag blev tonåring men runt 20 var vi ett gäng som tillsammans bestämde oss för att börja rida i det lokala ridhuset i Hov. Hur det gick får jag berätta om en annan gång. Men det var en helt annan, smått galen och superkul tid.

Har något förändrats? Är det fortfarande så där som jag minns det??

söndag, april 06, 2008

Piska mer mattor

I dag har jag piskat mattor.

Piskat mattor!!

Hur länge sedan var det inte jag piskade en matta? Det slog mig när jag stod där med mattpiskaren i skyn, att det är sällan för att inte säga aldrig, som man i dag hör ljudet från mattor som piskas. Som barn minns jag att det allt som oftast sjöng om mattpiskningsslanorna i grannskapet. Städade man piskade man mattor.

Jag piskade två mattor i dag. Nog för att jag har städat under de senaste åren men några mattor har jag aldrig piskat. När mattorna ibland åker ut har jag skakat dem i stället. Har det varit riktigt kall vinter, släpat runt dem i snön. Men piskat?

Dottern hjälpte mig ut med åbäkena. Vi turades om. Drog fram alla oförätter det senaste året. Slog på orättvisor, osjyssta kompisar, onda väsen, sura arbetskamrater och illasinnade företeelser. Dåliga dagar, inneboende jävlighet i ting som hudbrännande strykjärn och vassa skåpshörn fick också på nöten.

Till sist var vi ett par stora breda solar som inte klarade att vara varken ilskna eller ens småsura längre. Hej hopp och sinnet var rensat.

Så jag säger bara. Köp er en ny mattpiska i vår! Piska mer mattor! Slå ur er skiten. Skicka ut era hormonstinna, adrenalinpyrande ungdomar eller äkta män med mattpiskan och ett par rejäla salongsprydnader från persien eller Ikea. Det var nog på så sätt folkhemmets hemmafruar stod ut. De piskade ur sig frustration, äktenskapsproblem och leda.. Det hjälper och mattorna blir onekligen bättre än de var innan pisket!!

fredag, april 04, 2008

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem.

För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver!

Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskrapade knän och jag blev inlåst i ett mörkt rum i flera timmar. Okej, shit happens - så minns jag det.....Jag ifrågasatte inte heller om det var rätt av mig att sno en Rimmel Maskara på EPA eller ett Bugg på Domus.

Rädsla? Minns inte att jag visste vad det var. Genans, ja visst. Som när vi var tvungna att dansa med killarna på scen i en dansuppvisning i 4:an. Jag var bagarfru och dansade med min bagare, en av de mindre populära killarna i klassen. (Monika fick minsann dansa med favoriten och vara sotarfru! )

Vad hände? När kom rädslan in i bilden?? Och varför?

Okej. Jag slog mig jämt. Trampade på glas och skar upp halva foten, stukade armar och ben. Blev häst- och hund-biten och så småningom fällde jag en stor ask över hela mig och krossade foten.

Jag lärde väl av mina misstag....eller?

Sen blev jag rädd för allt. Egentligen. Jag visade det inte men allt var läskigt på något sätt. Människor. Företeelser. Flygresor, mat, bilresor. Möten. Är fortfarande. Beslut, för att inte tala om alla beslut! Vilken elleverantör skall jag välja? Vem skall jag ringa med? Vad är billigast? Vad är bäst? Vilken färg på bilen står jag inte ut med? Vad förväntas av mig? Har jag gjort rätt nu? När kommer kritiken??

När blev allt så där? Oroande?

Stöööön. Häller upp ett stort glas Marquies de Grinon och stjälper det i mig. Skönt. Jag blir åtminstone mer nöjd. Fredagsnöjd. Min favoritdag. I dag skall jag inte dejta. Inte ens nätdejta. Bara äta kaloristinna livsmedel och kanske ta ett glas vin till.

Sen kunde jag nog kasta mig ut från 10-meterstrampolinen igen, utan att få magplask som jag fick den gången jag hoppade och glömde tänka på att HAN stod där vid bassängkanten och tittade på mig.

Mitt mål är inte att bli som jag var när jag var barn. Mitt mål är snarare att bli av med all onödig oro. Den har hängt över mina axlar som en blålilasvart tjärliknande sörja i alldelse för många år nu. Sällan har jag visat den för någon. Men den har varit min ständige följeslagare. Men inte länge till. Nu är det krig. Nu slår jag med kvasten, vilt. Den skall bort, bort.

Så dumt. Så mycket onödig energi den tagit. Så mycket jag missunnat mig. Så många möten jag sumpat. Så onödigt! Fast kanske inte. Kanske har jag lärt mig något bra? Undrar om någon sett det på mig? Tror inte det. Gissar att de flesta trott annat om mig. Jag har inte visat. Aldrig i livet!!

Äh. Paradoxal. Det beskriver mig bäst. Å ena sidan, men å andra sidan. Rädd men modig. Stark men svag. Åt alla håll. Spretig. En Höbal i en Porsche Carrera. Eller, en Pimpad Magnolia i en rostig Ford Fiesta.

Vad menar jag??

PS) Jag ramlade av så klart. Mitt i ett hinder när hästjävulen mitt i språnget knyckte nacken uppåt så jag slog i hakan och flög av. Landade mitt i hindret, en oxer med en sabla massa stockar. Slog mig gul och blå men satt upp igen och fullföljde ändå banan......Oh dear! Det hade jag aldrig gjort i dag. Jag hade aldrig över huvud taget kommit på idén att delta i en hopptävling!! Framför allt inte på en okänd häst.

Ha en trevlig och riktigt modig helg!

onsdag, april 02, 2008

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska".

Det är nå´t visst...

Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög?

Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl.

Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade.

Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hustrun lämnat honom. Om hur jobbigt de haft det. Om hur yngsta dottern fortfarande var sängvätare och om hur kluven han var både till sitt jobb, sin nya hemstad, sin exhustru och sitt dejtande. Två gånger reste han sig, ursäktade och gick till herrummet.

Varför hade jag sagt ja till middag? Vi bytte lokal men samtalet fortskred på samma sätt. Han greppade min hand så fort han fick chansen. Till sist satt jag en halvmeter från bordet och släppte aldrig kniven eller gaffeln. Svettades illa till mods. Tre gånger till lämnade han bordet och gick till herrummet. Varje gång var jag på väg att smita men jag gjorde inte det väluppfostrad (läs:dum) som jag är.

Äntligen fick jag ursäkta mig. Tåget skulle snart gå. Han följde mig hela vägen till stationen trots mitt försök att säga att han absolut inte behövde göra sig besväret. Väl där fick jag en omfamning som höll på att kväva mig. Hann tänka tanken att han inte var helt frisk frisk. Jag hyperventilerade vid det här laget och såg antagligen stel och blek ut med flipprande ögon. Då förklarar han för mig att - ÅH, vad han tycker mycket om mig! ÅH, vad han ser fram mot nästa dejt! En underbar kväll!!

Jag flög upp på tåget. Åkte hem, rasade upp till datorn och skrev vänligt men bestämt ett kort mail där jag meddelade att jag trots allt nog inte var redo att träffa någon. Jag bad honom ta kontakt med sin exfru och prata igenom saker och ting med henne, åtminstone det som rörde barnen.

Herre Gud! Jäkla missdrag. Hur undviker man sånt där?

Hypnos - ny försäljningstaktik

Visst låter det spännande med hypnos, det har jag alltid tyckt. Lite lockande men samtidigt skrämmande. Något jag har respekt för. Skulle jag någongång själv bli hypnositerad skulle jag välja terapeut med omsorg och stor skepsism. Vara beredd att öppna de där innersta och låsta dörrarna. Lägga tid på att bearbeta och städa, vad som nu månne komma fram under hypnosen.

Ibland talar man om hjärntvätt. Att människor måste vara hjärntvättade. En slags masshypnos, fast ännu hellre; masspsykos, som ibland har varit tillfälle när det gäller olika religiösa sekter till exempel.

Den här annonsen reagerade jag på. Tjaha, nu tar vi tydligen mer lättvint på det här med hypnos. En fartfylld weekend bara, sen kan du springa ut och hypnotisera dina kunder så säljer du bättre! Kom igen alla krängare. Här har ni verktyget! En snabbkurs räcker.

O fasa. Tänk att någon ringer på dörren. Där står "PETER" eller "LINDA" från "telecomvaddetnuvar". In person. För nu har man ändrat taktik. Nu har alla dessa glättiga telefonförsäljare varit på hypnoskurs. Nu gör man hembesök också!! Och vad kan hända om du konfronteras med ettriga vinstmaskinen "PETER" som varit på kurs och testar sina nya färdigheter och spiralsnurriga blick på dig?? Vips, när du vaknar till, så står du där både med en ny dammsugare och tre mobiltelefoner bundna i 8 år.

måndag, mars 31, 2008

House, igen.....

Sonen sjuk - igen! Det var bara ett par veckor sedan han låg till sängs med feber och ont i halsen. Han har mått illa i omgångar, haft långvarig jobbig hosta och därmed missat skolan alldeles för mycket under vårterminen.

Går upp med frukost, ett par Alvedon och ett glas vatten. Hängig kille och jag tar chansen, han känns medgörlig och mottaglig. Ynklig och febrig. Som den noggranna modern jag är, tillika med en sjuksköterskeexamen i botten, tar jag tillfället i akt och frågar honom om han själv tänkt på vad han skulle kunna göra/ändra för att öka motståndskraften mot infektioner o.s.v.

?

- Kanske äta mer apelsiner?

- Ja, passar jag på. Och sova lite mer. Du kanske borde gå och lägga dig lite tidigare om kvällarna? Sen behöver du röra mer på dig, komma ut varje dag. Den där lilla promenaden till bussen räcker inte. Det finns C-vitaminer i köksskåpet. Ta en om dagen. Och drick mycket vatten. Ät inte så mycket godis, minska på läskintaget och tvätta händerna när du åkt buss eller tåg och innan maten!

Tystnad.

- Vet du vad det är för fel på mig då? - hörs från under täcket.

- Du har en halsinfektion med feber.

- Nä. Jag har lupus. Och vi har nog termiter här hemma för jag har antagligen fått naftalförgiftning och det beror på den gas termiterna avger när de ger sig på vårt hus. Sen är jag lite blå på armen, det är nekros. Jag har hepatit E och sarkoidos. Dessutom troligen ett subduralt hematom och jag har MSRL och jag är infekterad med Epstein Barrvirus.

!

- HAHAHAHAHA..... jag är inne på sista DVD:n med House. Jag kollade på House hela natten. Man lär sig massor. Förrästen är jag nog hypokondriker också.

lördag, mars 29, 2008

Jubileumstime

Jag erkänner att jag först kände ett litet obehag av att bli påmind. 35-årsjubileum!! Det kändes som vääääldigt länge sedan. Vissa saker blir värre när man uttalar det på ett speciellt sätt. Att sätta på det där årsprefixet bidrog till lätt obehag.

Jäkligt länge sen!!!

Nu har jag bearbetat obehaget. Telefonerna har gått varma och jag har pratat med flera från svunna tider. Vi var ju ändå så vääldigt unga då, när vi gick ut grundskolan.

Alla kommer! Det skall bli skitkul helt enkelt! Har redan fått veta att en av de ordentligaste blev psykolog och värstingen i klassen, han är kycklingslaktare han! Det kommer folk från Uppsala i norr till Köpenhamn i söder.

Läskigt. Tur vi får gå hem till B och stärka oss lite innan....

fredag, mars 28, 2008

Mesigt och kränkande av Vetlanda Kommun

Fullständigt obegripligt.

Pappan som är dömd för rättpsykiatrisk vård för att ha förgripit sig på sin dotter under flera år är nu tilldömd vårdnaden om henne.

Hur är det möjligt??

Vad är det för fel med det här landet??

I det här fallet borde även mamman straffas. Hon har tidigare slängt ut dottern och har i dag ingen kontakt alls med henne. Hon har inte hört av sig sedan det kom fram hur dottern haft det hos sin pappa och hon har uteblivit från alla överenskomna möten med myndigheter.

Att det är fel på flickans pappa är uppenbart. Men vad är det för fel med en sådan mamma?

"Du och jag i vårnatten"


Finnes: Attraktiv, charmig katthona utan riktigt koll på någonting. (Hon jobbar på den biten...)

Sökes: Stilig, trevlig katthane. Gärna med mycket päls och definitivt okastrerad!!

Location: Skåne

onsdag, mars 26, 2008

Ett uselt och fult förslag

Appropå det här med Maud Olofssons idé om att slopa barnbidraget. Jag tror inte på det goda med det. Det spelar ingen roll hur trovärdig Maud Olofsson ser ut eller låter med sin hemtrevliga dialekt. Det är ett illasinnat förslag.

Förslaget går ut på att de som tjänar mer än 240 000 kr/år inte skall få något barnbidrag alls. 240 000!!! 20000 kr/månad alltså. Är det en hög lön i dag?? Efter skatt blir det i bästa fall kvar 14000 kr. Om man har barn är det svårt att bo i en etta. Åtminstone om man har fler barn än ett. Säg att du har 3 barn. Hyran tar lätt halva beloppet. Återstår 7000 till ALLT det som en barnfamilj behöver. Mat och hushållsartiklar tar minst 2/3. Vad finns kvar? För en ensamstående förälder kan det här stjälpa ett redan starkt lutande lass.

Det enda man vill är att minska statens utgifter. Alla andra förklaringsmodeller är bara för en snyggare ytas skull. Jag tror inte ett dugg på det goda med alla nedskärningar. Det är så lätt att se hur man jagar pengar till kassaskrinet för att ha att visa upp inför nästa val. Se, hur bra vi har lyckats!!

Att välfärden krymper, det verkar vara ett sekundärt bekymmer. Viktigast är en stark pengapung. Tror inte att det spelar någon roll om det är höger eller vänster som styr just nu. Den allt kallare, tuffare attityden i samhället oroar mig och det handlar inte i första hand om att allt fler bär vapen ute på stan. Det handlar om vad för signaler man skickar ut från styrande håll. Människor som behöver hjälp eller stöd ifrågasätts och blir lätt andra klassens medborgare. För att vara något i samhället Sverige skall vara lyckat. Och att vara lyckad är att inte "ligga samhället till last!. Man skall därmed tjäna över 240000 kr om året. Man skall aldrig vara sjuk, åtminstone inte vara hemma från jobbet. Nåde den som hamnar i onåd på annat sätt, blir arbetslös, hamnar i kris, förlorar sina pengar eller skiljer sig och därmed kommer i ett känsligare läge som ensamstående förälder.

Går förslaget igenom kommer staten att tjäna miljardbelopp. Jag tror inte på det idékläckaren Annika "svammelsvammel" Qarlsson säger om att samma mängd pengar skall användas och att de behövande i stället skall få mer!!

Det är många som tjänar strax över 20000 kr/månad. Se bara på sjuksköterskor, lärare för att nämna några. Stora kvinnogrupper. Med en lön på 21-24000 kronor är det redan svårt att få ekonomin att gå ihop. Speciellt om man har barn. En stor grupp kvinnor kommer att hamna i kläm här och det är just det. Åter kommer kvinnor och många av dessa är ensamstående mammor, att drabbas hårdast.

Jag fattar faktiskt inte alls vad man menar?? Skall man inkomstpröva barnbidraget borde man väl i så fall lägga ribban på en helt annan nivå. Människor med väldigt höga inkomster eller stora förmögenheter kanske inte direkt behöver något barnbidrag. När det går direkt in på ett sparkonto för barnets framtida behov kan jag också tycka att det är fel. I övrigt tror jag på att vårda principen om ett allmänt barnbidrag, lika för alla.

måndag, mars 24, 2008

Passande väderlek

Hur sannolikt är det att det mitt i årets värsta snökaos börjar blixtra och åska? Inte alls skulle jag svara men efter dagens värstingväder är tydligen allt troligt. Ett rejält blixtnedslag och en knall som måste ha skakat om åtminstone hela halva Skåne, mitt i ett horisontellt snöande. Vädret passar bra till min röriga, spretiga person med ett ben i sängen, ett jagandes Ester på stora vägen och ett om nacken i ett tappert försök att komma igång med yogan igen!!

Pappa

När jag var ungefär 12 år skiljde sig mina föräldrar. Min mamma träffade raskt en ny man. Det höll i något år, i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle ta honom för given och tro på honom när han lovade mig en häst, ett flipperspel till mitt rum och en egen segelbåt. Jag fick faktiskt en segelbåt, sedan var han borta.

Mamma var lättad och ville från stan. Det blev Skåne och "hålan" i nordvästra delarna. Här bodde moster och kusinerna redan. Andra terminen i sjuan knackade jag på dörren till ett nytt klassrum och en ny klass. Bakom mig hade jag lämnat pappa, mormor och farmor.

Ett av mina hemskaste minnen är när pappa följde mig och min syster till Centralstationen för att sätta oss på tåget ner till Skåne. Han sa ingenting i bilen. Jag var 13, min syster 10. Vi hade en stor hund med oss och en jätteresväska. Mamma hade med bil kört i förväg och nu skulle vi komma efter. Det var strax efter jul, himlen var mörkgrå och det snöade lätt.
Jag minns att jag var förväntansfull och tyckte att resan och flytten skulle bli ett spännande äventyr. Ungefär som när man åker på semester. Tror inte att jag fullt ut och på allvar kunde ta till mig att jag faktiskt flyttade på allvar. Från Stockholm och från pappa.

Det var som det brukar vara när vuxna följer sina barn till tåget och sedan vinkar av dem. Vi hade tagit plats i vår kupé och pappa stod där utanför på perrongen. Vi tryckte näsorna mot glasrutan och gjorde grimaser. Det blev konstigt för pappa gjorde inga tillbaka. I stället såg jag plötsligt någonting annat i hans ansikte. Jag såg hans sorg och jag såg min pappa gråta. Tyst och behärskat, men ändå.

Den bilden grep tag i mig och ristade för all framtid ett sår i mitt hjärta. Ett sår som aldrig läkt helt. Ett sår som inte bara skapade sorg och förundran över att min pappa var ledsen. Också skuld. Jag har alltid tänkt på det som att det var mitt fel att pappa var ledsen. Det var jag som var äldst och jag lät det ske. Vi flyttade, bort från honom.

För att glömma, och det var jag tvungen till, tänkte jag inte på den här händelsen på många år, förträngde bilden av pappa på perrongen. Jag började skolan, fick nya kompisar och livet rullade på. Ibland hälsade vi på i Stockholm men inte så ofta. Pappa var oftare i Libyen, Vietnam, i Spanien eller Portugal än hemma i radhuset. När vi sågs hade han alltid en ny kvinna vid sin sida. Några fanns kvar en längre tid. Som hon den mörka från Madrid som gav mig spanska hästsaker och kläder. Apotekaren, hon var trevligast och dessutom farmors favorit! Med tiden blev det mer stadigt med U, barndomsförälskelsen som efter en del år blev hans änka.

Min pappa var aldrig ledsen igen. Inte inför mig. Han hade två sinnen, det ilskna eller det humoristiska. Han var arg eller rolig. Han hörde sällan av sig, glömde våra riktiga födelsedagar men köpte ändå presenter från jordens alla hörn som vi fick ett halvår senare. Ibland kom han förbi vår "håla". Han körde alltid nya volvobilar och han körde fort. Han trivdes i Skåne. Här gick han promenader med hundarna över ljunghedar och vid havet, bastade med ortens gubbar och så klagade han över att vi inte var hemma när han kom för att träffa oss! Men han kunde aldrig visa eller säga vad vi betydde för honom. Han sa aldrig att han älskade mig, aldrig att han tyckte att jag var bra eller att han var stolt över mig. Han frågade inte hur jag mådde, hur jag hade det med kompisar, med pengar eller i skolan. Om något var svårt?

Vi var tonåringar. Värsta åldrarna, speciellt jag som varken trivdes med mig själv eller med att vara hemma. Att sitta hemma bara för att min pappa var på besök var inte att tänka på. När mamma gifte om sig slutade pappa helt att komma förbi. Jag var inte särskilt ofta i Stockholm. Pappa gjorde ingenting för att locka dit mig eller för att få mig att känna att han saknade mig. När jag åkte hade jag alltid en kompis med mig. Det var enklast så.

Så blev jag vuxen och mitt förhållande till pappa blev lite annorlunda i och med att jag flyttade tillbaka till Stockholm. Vi sågs då och då. Men någonstans höll han alltid sin distans. Han hade en förmåga att alltid få mig att känna mig dålig, åtminstone inte tillräckligt bra. Det var fel på mitt yrkesval och han klagade över hur jag använde mina pengar. Även om jag ibland kunde se en strimma av värme och hopp i hans ögon, visade han mig aldrig någon riktig uppskattning eller kärlek. Han kunde helt enkelt inte.

Jag tror också att han hade svårt att förhålla sig till en vuxen dotter som han knappt sett växa upp. Han hade intagit sin postition, rustat sig med ett känslomässigt försvar som inte så lätt lät sig ruckas. Det var som det var. Jag sörjde honom alltid. Sörjde att han, min pappa, inte fanns där för mig. Hela hans liv längtade jag efter honom men han kom aldrig. Det kändes som ett straff för att jag hade lämnat honom, då den där gången på Centralstationen.

Det fanns undantag, små guldkorn. En gång om året bjöd han mig på lunch i Östermalmshallen. De minnena vårdar jag ömt. Det var bara jag och pappa. Samtalet flöt förvisso aldrig helt avspänt och ledigt men kunde ändå vara trevligt och ibland riktigt roligt. Hans vapen var fortfarande humorn. Men tyvärr kände jag mig aldrig riktigt bekväm och så där självklar, önskad och välkommen som jag alltid velat känna mig, men ändå. Alternativet var omöjligt för det var att inte träffa honom alls. Och han gjorde faktiskt något för mig och jag fick ha honom för mig själv ett par timmar. Det var hans sätt tror jag, vad man än kan tycka om det.

Han lyste upp när han fick välja matställe och vad vi skulle äta. Vi pratade aldrig om det som varit eller om hur vi mådde. Det blev oftast skaldjur, ibland fisk. Alltid bakelse och kaffe hemma hos farmor efteråt.

Min pappa var en rolig, kreativ, intelligent och snäll person. Egentligen. Men i hans hjärta fanns så mycket sorg och bitterhet. Tyvärr. Mellan oss skedde inga under och jag försvarar inte hans papparoll. Han borde ha varit mer vuxen, han borde tagit bördan från mina axlar och han borde sagt till mig vad han kände och tänkte, att han älskade mig och att han alltid fanns där för mig. För någonstans tror jag att han gjorde det, jag måste tro det. Alternativet är outhärdligt för det är viktigt att en människas ursprung, anledning till att finnas till här på jorden bekräftas, framför allt av de som gjorde livet möjligt, av föräldrarna. Det gjorde inte min pappa. Det kunde han inte. Född 1921 var nog en av förklaringarna. Man visade inte känslor på det sättet, framför allt inte om man var man. Hans sätt blev att distansera sig, säkert för att mildra smärtan och saknaden, men det ursäktar honom ändå inte. Han var min pappa.

Pappa dog för 14 år sedan. Från att ha varit en rätt spänstig, frisk 72-åring rasade han ihop efter en stroke och dog en månad senare. Det var en fruktansvärd månad. Min son var 7-8 månader när pappa blev sjuk. Med honom på armen satt jag hos pappa någon timme varannan dag. Först på akutsjukhuset, senare på rehabiliteringen. Pappa kunde inte prata. Inte resa sig då halva hans kropp slutade att fungera. Hade han varit arg tidigare var det ingenting jämfört med den ilska och frustration som nu genomsyrade honom.

Han ville inte längre. Jag vet det. Han skulle aldrig stått ut med förödmjukelsen att bli omhändertagen, att inte kunna sköta sig själv och sin hygien. Att inte kunna äta själv eller gå sina promenader med hunden.

Så han dog.

Det var alldeles stilla i rummet. Pappa låg på rygg och såg plötsligt så liten ut. Min långa, stora pappa.....Jag satt bredvid honom, omtumlad av upplevelsen och chockad över att han var borta. Jag hade ångest över att jag inte hunnit få hem honom, att han inte hade fått somna in hemma. Åter tog jag på mig ansvaret och gjorde det i flera år. Men det var inte mitt fel.

Det var inte mitt fel att mina föräldrar skiljdes. Inte mitt fel att pappa var ledsen och att han vände oss ryggen. Det var inte på grund av mig som han allt mer sällan hörde av sig, att han inte kunde visa mig vad jag betydde, stärka mig eller säga att han älskade mig.

1
Man kan aldig någonsin lämna över ansvaret på sina barn. Inte ens på sina större barn. Det är alltid föräldern som har ansvaret, som måste ta initiativen i första hand. Det är inte lätt men man har en skyldighet att försöka förstå sina barn och de olika faser en växande ung människa går igenom. Barnet vill alltid ha sina föräldrar men hon eller han prioriterar inte alltid kontakten. Föräldraskap skall vara självklart och inte på något sätt egoistiskt. Sårade känslor och snarstuckenhet får inte plats här. Bara storsinthet och kärlek, förståelse och värme. Ibland kommer inte belöningar på en gång, men är man en sådan förälder får man tillbaka, inom sinom tid.

2
Efter en skilsmässa måste de vuxna vara och uppföra sig vuxet. Alltid inför barnen och så långt det är möjligt mot sin f.d. partner också. Man måste vilja gott och försöka. Självklart inte alltid så lätt men man har en skyldighet att försöka och att göra sitt allra bästa för att bibehålla en god och öppen kontakt. För barnens skull. Samtidigt tror jag att man mår bättre i längden om man lyckas vara generös och empatisk och stå över småsinthet, snålhet och bitterhet.

Att man ibland tappar humöret, känner uppgivenhet och blir förbannad. Att man måste få vara trött och ledsen ibland.....Det är en annan sak. Det kan man få känna och ge utlopp för. Utan att blanda in barnen. Det måste vara förståeligt.

Man kan också glömma och göra fel. Sånt händer, det är okej. Man kan reparera det mesta om viljan finns där. Om man väljer att ha en överseende inställning och en generös, altruistisk attityd till sin omgivning.

----------------------------------------------------------------------------------

I dag har jag förlåtit min pappa. Han kunde inte, visste inte bättre. Tyvärr är han borta så jag får säga det till havet som hans aska på något sätt blivit en del av. Han älskade havet. Kanske älskade han mig också. Men havet och hunden, säkert också en del kvinnor, fick hans kärlek när han levde.

Han var speciell. Han ville säkert att det skulle bli bra. Ingen ville att vi skulle tappa kontakten och glömma bort att visa att vi var viktiga för varandra. Så, jag väljer att minnas det goda och det är endast det bästa som jag för vidare till mina egna barn. Jag vill att de skall få en ljus bild av sin morfar. Min son är så lik honom. Samma humor, samma raka hår som växer rakt ner i ansiktet. Han går likadant. Pappa var ingenjör. Han konstruerade broar och husfundament. Senare utrymmen för kärnreaktoravfall. Ett av hans stoltaste projekt var bygget av DN-huset. Jag minns hur han tog oss med och stolt visade det jättelika hålet i marken där senare skrapan växte sig högst av alla andra hus.

Han var sportig och spelade handboll, en tid på elitnivå. Han tecknade. Humoristiska blyertsteckningar. Under studietiden drygade han ut sin ekonomi genom att teckna för olika tidningar. Mest sportkarikatyrer. Härifrån har nog både syrran och jag fått en släng av sleven, i alla fall vad det gäller det konstnärliga. Speciellt syster U.

Och jag vet att jag var ett önskat och älskat barn när jag kom. Det betyder mycket. Pappa var 36 när jag föddes. Jag vet någonstans djupt inom mig att jag fick så mycket då i början. Självklart och ovillkorligt. Jag fick allt det bästa i några år och det är jag tacksam för. Det betyder egentligen mer än sveket och bristen på självklar kärlek senare.

Det är alltid sorgligt och svårt när någon närstående dör. Men ibland kan det också föra med sig goda saker. I dag har jag ett betydligt bättre och närmare förhållande till min pappa, något som var omöjligt när han levde. I dag kan jag skapa det förhållande jag vill och jag inbillar mig åtminstone att han är med på noterna, att han bidrar med det han kan från sitt hörn av horisonten....

Jag skulle så gärna ha känt dig då när du var yngre. Tänk om jag hade kunnat möta och prata med dig innan allt det där trassliga började? Innan det började bli fel. På många sätt är jag så lik dig. Det är en spännande tanke. Jag har några otroligt fina fotografier och jag har en hög med skisser, teckningar som du gjort. Jag visar dem för barnen. Det är så jag vill att de skall se dig. Det hade du säkert också velat.