Nikes Rum

Nu räcker det. I morgon plockar jag bort allt det röda. Glittret, silvret och det som är vitt får vara kvar, åtminstone över nyår. Sen går vi vidare...mot ljusare tider. Hittade den här bilden i min kamera. Den kändes... Det blir en bra övergångsbild. Ljus och positiv. I övrigt har jag nog fått snurren. Ätit för mycket Janssons kanske? Eller är det dålig must? Så här i efterjulstider och ekonomiska kristider har jag fått för mig att jag kanske skall köpa ett hus. Ja, ett hus....Ett annat hus än det jag bor i. Ett fult hus med en ful trädgård omgiven av fula växter. Men ett REJÄLT hus med POTENTIAL!! Tror både min kompis, mäklaren, och jag.... Vi gick i gång båda två. Fast massor av jobb. Massor av pengar. Massor av allt......Vad håller jag på med? Hjälp!

Julen är snart till ända. Tomten kom och poserade glatt !(trots att han inte fick ha brun pälsmössa i år)

Jaha, först var det coolt att blogga, speciellt när nästan ingen annan gjorde det och få ens visste vad det var. Nu, när alla från kreti till pleti har tagit bloggandet till sig, då börjar det få ett löjets skimmer över sig. Det har näst intill blivit folkligt och därmed alltså, töntigt. Jaha, men då så.... GOD JUL alla andra töntiga bloggare!

Kattviks hamn! Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen!

Variationen på potatis är oändlig här i Skåne....

Går igenom lite bilder från sensommaren och hösten. Hittar den här på sonen. Enda gången i år som jag fick med mig 15-åringen på en naturupplevelse var för ett par månader sedan. Vi åkte, på hans önskan, till Kyrkhult. Också han fascineras av den märkliga stämningen i området. I går passerade jag där igen. Samma känsla varje gång. Första gången jag kom dit slogs jag av den sällsynta skönheten i området strax före Kyrkhult. Långhårig boskap betade på ljungheden. Tjuren hade långa svängda horn och var helt svart. Naturens färger var dämpade, ljudet dovt och svaga dimslingor smög förbi enbuskar och märkliga stenformationer. Det var något speciellt. Jag blev upprymd och lite skrämd samtidigt. Som att bli tillbakaflyttad ett par hundra år. Lite senare tog jag med mig min dotter dit för en kvällspromenad. Hon han inte mer än stiga ur bilen förrän hon kved att hon mådde illa. Vi gick längs vägen bort mot de gamla stenrösena som för länge sen utgjorde gräns, både mellan olika bönder och mella

Ser att Årets MAMA 2008 nu är utsedd. Drar en djup suck och hinner tänka att de ger sig inte, samma spektakel varje år. En ny kändismamma får gå på catwalken i snygga kläder flankerad av sina lika uppklädda telningar. Scrollar neråt för att komma bort och hinner precis få med mig ett par textrader om att man i år inte utsett bara en MAMA utan flera. Dessutom årets PAPA. Nu kan jag trots allt inte hålla mig. Ja men ser man på. Något har hänt. Man har i år utsett Linda I, med motiveringen att hon vid 36 års ålder födde sitt första barn två månader för tidigt. Man noterar att hon, trots denna kristid, åter är tillbaka i arbetet och har massor av nya projekt på gång. Jaja, samma superkvinnotänk men trycker man ändå inte lite extra på detta att hon fött för tidigt och allt vad det innebär?? De flesta nyförlöstsa mammor blir inte glada av att man spär på myten om supermamman. Med det rabalder som uppstod för ett par år sedan i minnet; Jag har inte ändrat inställning till spektaklet. Kan i o

Jag kallar dem så, Östermalmsveck. De är cylinderformade och fyllda med vadd. 10 cm höga och 10 cm mellan vecken, det blev toppenfint! De tunga, fodrade sammetsgardinerna flöt ned från taket. En torr, vintervit sammet. Vackert! Försökte ta bilder men "någon" hade varit och pillat på MIN kamera så det bara pep och blinkade. Inte förstod jag att det bara var självutlösaren som var på! Jag vill inte läsa manualer. Jag trycker och knappar mig fram och till just den inställningen hade jag inte kommit än (på ett år......pust) Men, 14-åringen, hon stönade högt och rättade till inställningarna på ungefär 3 sekunder. Himlade med ögonen åt sin mamma. - Kaxiga tonåring!!!! Jag ska...... Jag ÄR teknisk och händig, jag har varit det hela mitt vuxna liv. Inte skall någon liten svart mojäng i hårdplast och tjockt glas komma här och ställa hela min självkänsla på spel. Det började redan då den förra - och sista - videospelaren inhandlades. Plötsligt fanns det tusen och en möjliga inställning

När jag växte upp var det alltid fullt med hundar överallt. Som vuxen har jag dragit mig för att skaffa en egen. Någon som undrar varför??

Till J Uppställning hos mormor i Bromma. Så här mer än 40 år senare var det för väl att man den gången tvingade barnen att posera..... Är det någon som har den hemska lampan i dag????

I dag kom jag på vilken soffa jag vill ha. Råkade provsitta i ett skönt hem inte så långt bort. Wow!! 140 djup! Ett soffhav! Ja, men sååå dyr kan den väl inte vara? Hm, jasså.... bara 89500 kr. En piss i missisippi ! IKEA, pleeease!!!

Jag är en sån som aldrig är helt knäppt och knuten. Det finns människor som alltid knäpper kappan, ända upp i halsen, innan de går utanför dörren. De knyter omsorgsfullt sjalen i halsen, trär på sig mössan och handskarna. Ordentligt. Tar handväskan, där allt finns med och ligger på sin plats. Stövletterna klapprar rytmiskt mot trottoarens asfalt. Effektivt. Effektiva människor som klär sig effektivt innan de går ut. Ordentligt. Sån är inte jag. Jag öppnar dörren samtidigt som jag hänger på mig kappan och drar till mig handväskan, modell större. Förhoppningsvis är allt med. Jag låser i allafall dörren. På väg mot bilen dyker jag ner i väskan för att leta efter bilnycklarna. Halsduken glider av och ner mot marken, om jag hittar vantarna får jag ta dem i munnen så jag får händerna fria till letandet efter nycklar. De smakar får och hall. Antagligen inga bilnycklar. Tillbaka till huset, samtidigt som jag letar efter husnyckeln i det stora svarta hålet. Jag kallar den så, min väska. (Varför

Han stönade irriterat åt min "överbeskyddande" önskan när jag bad honom skicka ett SMS efter konserten, när allt var klart och han åter var i trygghet i L:s lägenhet. Jag sov. Då ringer telefonen och en speedad son sjunger/skriker ut sin extas! - Det var det HÄFTIGASTE jag varit med om. SÅÅÅÅ BRA! Man kunde inte sluta hoppa och veva med armarna. SKITBRA! Hej då ! Jag hade sannolikt vevat med armarna i ett försök att värja mig jag........ http://www.youtube.com/watch?v=O1FkbvGl-IU

15-åringen ringer från Göteborg. Kompisen gapar i bakgrunden. - Alltså, vi hamnat mitt i värsta gängkriget! De är överallt, kommer från höger och vänster! De har vaaapen! HJÄLP! Vi kommer aldrig klara det här! Jag: VA!!?? VAR ÄR NI? VAR ÄR LOTTA??? (kompisens 23-åriga syster som killarna skall sova över hos) Sonen: JAG VET INTE! VI HAR BLIVIT ERBJUDNA HEROIN, TROR VI SKALL NAPPA!! Jag: (kippar efter luft) Sonen och kompisen i luren: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! Ta´re lugnt! Göteborg är hur lugnt som helst. Nu är vi p v till Lotta! Hahahaha och PANG på med luren. -------- 18.30 börjar konserten. "IN FLAMES!" Varför känner jag mig ibland som rena stenåldersmänniskan?

Läser Trickys inlägg om bråket med dottern. (ÅH, Tricky!! Jag önskar jag hade haft dig på närmare håll.) Fasen, det är SVÅRT det här att rådda två tonåringar genom uppväxten. Himmel säger jag bara. Jag har mina duster, jag lovar dig och jag förstår dig så väl. Man blir galen ibland, det går inte att vara en robot och vara en exemplarisk förälder i alla lägen när man aldrig har någon att bolla över till eller stödja sig mot. Det går heller inte att gå därifrån eftersom ingen annan är där och tar vid. Det är bara du, du och du hela tiden. Det är svårt och det tär och jag SPYR ibland över ensamheten i föräldraskapet.

Jag har regredierat. Eller kanske snarare kapitulerat! Det känns så bra så. En gammal hästtjej som på senare tid bara åkte lite häst då och då har plötsligt blivit som tokig igen. Hästar, hästar, hästar och då spreciellt islandshästar och helst "Otur". Nu vill jag så klart bli hästbonde, skaffa gård och hästar. Lite får kanske, några engelska bulldogar och varför inte en stilig, snäll karl i sjyssta läderridstövlar?

Det ringde in..... Vi får väl se om det bara är för en kort lektion eller om jag stannar den här gången. Ligger raklång med benen högt. Datorn på brickbordet framför mig. Ester värmer vänstersidan, från höger ilar en novembervind som letat sig in genom otäta fönsterlister. Här ligger jag - och kan inte annat. Uttråkad och suddig i skallen av alla skojiga piller. I går morse slet jag med en trång ridstövel (vad har hänt med mina vader??) Det drog till i ländryggen, ungefär som om en jätte tog sin enorma näve och ströp svanken i ett järngrepp. Fasen, jävla stövel! Envist drog jag mig ändå, via en stol, upp på "Otur". Efter 5 meter höll jag på att spy och ramla av. Snabbt vände vi och av hästen, in igen och efter att ha släpat mig över gårdsplanen ramlade jag ihop på mosters hunds soffa där två lurviga, brunvita monster efter 2 sekunder studsade upp och över mig i tron att nu skall vi leka. Krampen i ryggen var helt outhärdlig. Den har inte släppt än. Jäkla skit, jäkla skit. Jag

Somliga, som kanske letat sig hit av gammal vana eller nyfikenhet, tycker nog att jag blivit en tråkig och seg bloggare. Det stämmer. Bloggluften gick ur mig. Delvis p.g.a. att det är annat (som att jobba och tjäna pengar till brödfödan) som tagit mer tid än tidigare. Delvis också för att jag på något sätt kommit in i en ny tid där jag inte riktigt har lust att dela med mig av någonting. Inte just nu i alla fall. Skrivklådan är där men får utlopp på annat sätt. Om någon vill ha kontakt så är det bara att maila. Mail och andra brev svarar jag alltid på! Om inte annat kanske jag återkommer lite längre fram. Lev väl så länge...

Tre tonårstjejer tältar inne i boden och fnittrar sig igenom en hel natt och några regnskurar. Tonårskillen fyller 15 och får äntligen börja köra moppe. Frihet för honom. Oro för modern. Dottern vill också men får vänta. Dagen efter hojturen i ljuvligt väder drar tidernas regnstorm in och den stora björken lutar underligt och viner så konstigt i vindbyarnar att jag tar täcket, lämnar mitt sovrum och lägger mig i vardagsrummet i stället. För säkerhets skull. Så fick jag mer radioaktivitiet insprutad i armvecket. Och lite nitroglycerin under tungan. Mycket styr för kanske ingenting. Sätter på lurarna vid laptopen. Lyssnar på James Blunt och Pink Floyds "The great gig in the sky" och dricker ett glas rött, föreställer mig att jag tar en cigg som jag längtar efter men inser att jag antagligen skulle spy av.... och inser att molnen faktiskt har skingrats en hel del och att jag kan njuta igen!

Tänk er en solig, varm sommardag. Tänk er Bjärehalvön med sina mjuka kullar, prunkande ängar och pastorala bokskogar där vägarna liksom flyter fram som böljande silverstråk genom allt det gröna. Tänk er havet bredvid. Tänk er ljudet av en tung Kawasaki! Jag blundade visserligen de första 3 minutrarna........men sen!! Tack för turen B!

Ledig! ..åtminstone nästan. Inledde med att tillaga 2 stora chokladmoussetårtor inför sonens födelsedag. Som vanligt syns det när jag gör någonting. Grädde, ägg, chokladsmet och mandelmassa över hela köket och golvet. Varför drar jag inte in lådorna innan jag sätter i gång? Så en porslinsflisa på golvet som skar rätt in i fotbladet. Handduk om foten men kakan blev god. I morgon blir det nog ännu bättre. Då skall jag till det stora sjukhuset och få en spruta med radioaktivitet i armen. Kanske jag blir självlysande? Eller får en resa till Jupiter?

För varmt för att tänka. För varmt för att äta. För varmt för att klippa gräs, tömma diskmaskinen, cykla någonstans, göra något som helst mer än att bara vara. Nyttigt tror jag helt säkert. Det går att äta glass. En trekulors tack! Jag väljer lakrits, apelsin och polka....hm, jo det ÄR gott. Glassen är hög som en flaggstång och redan innan jag kommit ut från glasskiosken rinner det kalla rännilar av det goda nedför mina händer. Det gäller att vara snabb och ha många servietter. Det är sommar. I mitt arbetsrum är det bara 34 grader.

Tonåringar till höger, tonåringar till vänster, tonåringar framför mig, bakom mig, ovanför mig och runt mig. Överallt - tonåringar! Räknar jag kropparna är de tre (Mina egna två + kusinen från Stockholm som vanligt sommartid) men de känns som dubbelt så många. En tonåring = 2 "vanliga" människor tror jag helt bestämt.....

Ja, vad har nu Nike sysslat med sedan senast? Några uppdateringar: Provade häromdagen skor i en stor butik i grannkommunen. Kavlade upp höger byxben (modell vida 70-talsjeans) för att kunna se hur skorna gjorde sig på foten. Hittade ingenting jag tyckte om. Åkte så hemåt. Solglasögonen på. Passade på att ta emot och skicka ett par sms på motorvägen söderut. Då åkte glasögonen också på. De passar utmärkt utanför solglasögonen har jag märkt. Har mina fulaste i bilen. Ett par limegröna från lågprisladan. Kom på att jag skulle uträtta ett ärende i vår lokala järnvaruhandel. Svänger in på parkeringen och går ur bilen. Promenerar in i butiken, hälsar på 2 biträden och går mot skruvavdelningen. Ser dåligt och lutar mig fram för att kunna läsa på förpackningen. Letar efter mina glasögon och upptäcker då att jag har dem på. Solglasögonen också. Höger byxben är fortfarande uppkavlat till knät.

Om det nu finns någon som undrar...så har jag tagit lite semester bara. Kom av mig när värmen omslöt oss för ett par veckor sedan. Nu river vinden i takpannorna och vi fick knäppa på elementen igen, men sommarkänslan består trots det. Laptopen står där den står. Jag är i andra rum, i trädgården, i bokskogen, vid havet, på cykeln eller i soffan med korsord, böcker, Ester och mina youngsters runt benen. När jag inte jobbar vill säga. För det gör jag. Alldeles för mycket. Njut av ljuset. Gå lite på sparlåga och be för att värmen kommer tillbaka och gör underverk med våra bleka, stela och frusna nordiska kroppar. Vi behöver det så väl. Tills dess, tagga ner, köp ett nytt regnställ, låna böcker och köp tidningar med massor av korsord i. Okej, lite mossigt kanske men det är okej faktiskt. Fast glöm inte boxen med rosevin i kylen, mörk mintchoklad och för guds skull, inga sommarvisor! Inte ens allsång på Skansen.

Tillbaka på "jobbet". Det ordentliga jobbet. Anställningen som jag har tjänstledigt från och just sagt upp mig från. Jag har sagt upp mig! Behöver inte längre vara en del av det där infekterade, skitpratande bygget. Jag går kanske dit ibland, gör mitt jobb och åker sen hem. Aldrig någonsin mer att jag går in i det där tantjiddret! Min namnskylt fanns inte längre kvar utanför dörren till mitt rum. Någon hade möblerat om och hängt upp träpersienner. Jaha, det är till att ha bråttom hann jag lite surmulet tänka innan jag märkte att jag bryr mig faktiskt inte. Fast jag kunde inte låta bli att ställa datorskärmen där jag alltid brukar ha den. Liksom markera lite barnsligt att än, än är rummet faktiskt MITT!!! Ingen annan var där. Samtliga kollegor var på konferens vilket passade mig bra. Vi hade det bra, jag och mina patienter. Gravida och klimakteriefrustrerade byts nu ut till det yngre gardet. Det var några år sedan. Men jag älskar att jobba med tonåringar. Så tuffa men ack s

Varit i Köpenhamn hela dagen. Kommer hem med en skalle som är tredubbel sin vanliga storlek. Huvudet spränger och kroppen värker. Hjärnan la av på färjan redan. 45 minuters bilresa, svänger in på gårdsplanen och undviker med ett nödrop att köra på en cykel som slängts på gruset för att någon inte orkar ta ner stödet. Släpar mig in och trampar genast på dagens posthög. Räkningar! Bara räkningar. Ställer skorna ovanpå och går in i köket. Snubblar över köksmattan som korvat ihop sig vid tröskeln. Det luktar kattlåda. Bänkens svämmar över av morgonens disk och resterna efter någon som stekt bröd och ägg. Smöret står kvar på bänken. En tröja ligger på golvet bredvid mattan. Spisen är flottig. Jag går in i vardagsrummet. Där står mer disk från morgonen. Kläder överallt. En morgonrock på golvet. Ropar hej och de kommer från varsitt håll. Krockar på väg mot mig och någon skriker högt och någon annan svär så det osar. Varför hör jag inte: Men hej och välkommen hem! Sätt dig ner så skall du få m

Är det vädret kanske, men jag bloggar inte just nu? Är aldrig inomhus. Klipper gräs och funderar på vad jag skall göra för att förhindra att kirschkålen brer ut sig över hela trädgården. Dricker kaffe i skuggan av björken eller ligger utslagen på gräsmattan med en bok eller mina egna splittrade tankar.... Det är nog sunt.

Det är någonting som hakat upp sig. Varför? Ingen av mina föräldrar har högt blodtryck. Nu tar jag mediciner som efter 3 månader faktiskt börjat hjälpa. Men jag hatar det. Vill sluta. Jag hatar när något gnisslar, när inte allt fungerar som det skall. Grrrrrr Jag är en frisk person, faktiskt!!!! När jag bröt foten var det värsta att något inom mig faktiskt var sönder. I dag vill jag göra något radikalt. Fasta 45 dagar? Bli frukterian eller börja äta levande föda? Bli en yogi och inte göra någonting annat min vakna tid än att sitta där och andas ? Jag dricker mistelté och hagtornsté. Jag äter Omega 3 och går minst 3 långa, långa promenader varje vecka. Jag joggar och íbland styrketränar jag. Ibland yoga. Jag har inte rökt på 17 år, dricker måttligt med vin och prenumererar på ekologisk frukt och grönsaker. Försöker lära mig meditera. Sover äntligen vad jag behöver. Varför? Kan stress verkligen sätta sig så stenhårt i kroppen? Hur får jag den att fungera normalt igen? Är det psykiskt ell

En kristallklar morgon. Klockan är 07.45 och jag ser en silverblå, krusig bukt under några ljust grålila utspridda moln som rör sig snabbt inåt land. Att ha förmånen att se havet ger mig samma känsla i dag som när jag var tonåring och bodde bara ett stenkast bort. En snabb blick räcker för att jag skall kunna förstå hur det känns utanför dörren. Kallt, fuktigt, torrt, hett, vindstilla, blåsigt eller frost. Färgerna. Är det klart eller dunkelt av dis eller hetta, helt stilla eller vitkrusigt av gäss, vilt eller bara som vattrat siden. Tack och lov att jag bor just här just nu i livet. Trots allt.

Var på skroten i Svenstad i dag för fjärde gången den här veckan. Slängde. Tömt alla förråd. Klar!! - Men....vad är det som tittar fram där under några gamla Dux-madrasser? Ja men är det inte......? - Minsann. Två fåtöljer "Liten Eva" av Kerstin Hörlin-Holmqvist och en fåtölj ur samma Paradisserie. Ja men....man kan väl inte slänga det här??? Ringer väninna B som nappar och åker med en vända till. Kohandlar med den skäggige på skroten och vänder hemåt med hela gruppen. 100 spänn till deras fika var det plötsligt värt. Nu står den i mitt garage. Sliten, smutsig. Vad har jag gjort? Varför kan jag aldrig låta bli? Kommer jag verkligen att klä om den och sälja den som jag tänkt? Jag som kämpar med att komma bort från mitt skrymmande missbruk....

Det är Norges nationaldag i dag. Minns mina egna syttende maj. Det blev 6...kanske 7 stycken. Fyra i Tromsö och två i Oslo. Man vaknade, klädde sig fin, tog sin flagga och gick mot centrum. Alla var där. Alla gick i tåg. Framför allt barnen; korpsen, de musiserande barnen. En otrolig folkfest. I Oslo gick alla mot slottet där kungafamiljen från sin balkong vevade med armarna mot folkhavet som sträckte sig ända bort till järnvägsstationen längs hela breda Karl Johann. Sen gick vi hem och åt blötkaka (tårta). Jag pratade nog som vanligt med "kärleken i Tromsö" som jag mer eller mindre flytt från men ändå inte kom i från. Än i dag har jag ett skavsår som alltid ömmar på höger öra efter de norska telefonlurarna och det är sant! Ungdomarna, de tog över staden till långt fram på nästa dags morgon.

Mindre prylar, mindre att hålla ordning på. Dessutom ekologiskt! Tja, något verkar hända. Inga tankar har jag men det händer något i allafall. Känns bra. Har startat en prenumeration av ekologiskt odlade grönsaker och frukt. Fantastiskt! Jag bara måste slå ett slag för Mossagården och deras nätbutik. Leverans en gång i veckan, om så ända hem till dörren om man vill det. Så otroligt mycket godare och skön känsla att slippa bekämpningsmedel och annan dynga man annars sprider på våra grödor! Det här känns helt rätt.

Ibland kan jag inte blogga. I andra perioder kan jag inte sluta. Nu skyller jag på att jag varit alldeles för praktisk, fysisk för att ha ork över till hjärnan, varken till det autonoma eller det medvetna skrivandet i bloggen... Vad har jag då gjort? Jo, en rokad som pågått i 3 veckor! Mitt arbetsrum flyttades till vardagsrummet. Sonens rum utrymdes och flyttade en trappa ner till mitt gamla arbetsrum. Min ateljé flyttade in i sonens rum från rummet bredvid. Mitt kontor/arbetsrum flyttade upp en trappa till rummet bredvid sonens gamla. Garderober tömdes, massor slängdes. Klädkammaren som jag inte kunde gå in i rensades. Jag har fyllt bilen 3 gånger och kört till tippen. Bort, bort... Nästa vecka kommer en idrottsförening hit och hämtar massor med gamla leksaker, böcker, väskor och möbler. För, när jag var i gång märkte jag att mitt behov efter ordning, kontroll och så lite som möjligt att hålla reda på var så starkt så det ena gav det andra. Dessutom har jag tagit bilder på diverse, di

Utmanad !! Tack, Tricky för utmaningen!! För att den kommer från dig då….. Vad jag lyckats med: Att hantera en motorsåg och en borrmaskin. Att röra till det Att rensa upp i röran Att vara en lyhörd, engagerad mamma som älskar sina barn Att våga släppa försvaret och tappa garden, att våga falla Att övervinna motgångar och kriser. Att komma tillbaka… Vad jag misslyckats med: Att hålla den ordning jag egentligen vill ha Kärleken, so far… Att få en superekonomi Att i alla lägen vara den där kontrollerade, lugna och konsekventa tonårsuppostraren Vad jag låtsas: Att jag är ungefär 35 år och att allt fortfarande är möjligt. Utåt; ofta: att jag mår prima och är fullt återställd nu. Att jag inte oroar mig i onödan - Skickar utmaningen vidare till Rutan och Peter Midas

Vanja Lundby-Wedin tar Vårdförbundet, d.v.s. sjuksköterskorna, i örat, enligt DN:s nätupplaga i dag. I örat! Man undrar om hon också skulle kunna tänka sig att ta ingenjörerna, advokaterna, ekonomerna eller läkarna i örat? Näppe. Men Sveriges i särklass mest underbetalda akademiker, en stor kvinnogrupp, dem kan hon utan vidare ta i örat, Fru Lundby-Wedin. Shame on you.... Vidare menar hon att "det går inte att komma sist och kräva mest" Det beror ju på hur man väljer att se på konflikten. Hon väljer naturligtvis den bland politiker så populära linjen att jämföra med tidigare överenskommelser i årets olika löneavtal med andra yrkesgrupper. Hon jämför med hur mycket andra fått. Men den här konflikten handlar inte om det, om bara i år. Den handlar om en vilja att göra upp, helst en gång för alla, med synen och respekten för ett gammalt känt kvinnoyrke. Den handlar om att den här gruppen vill ha upprättelse och lön för det arbete man utför. Det handlar om rättvisa. Det handlar om

Det går inte att komma i från. De här dagarna är näst intill magiska. Inte bara sol och ljus, också loj värme och endast en lätt bris. Det här är bra för en vinterstel kropp och en stillastående själ. För så kändes det, men jag förstod inte hur jag längtade förrän värmen och solen kom tillbaka. I dag är allt mjukt, skönt, lugnt och vänligt. Häggen blommar och syrenen har slagit ut. Andra dofter är äppelblom, gräs och något jag inte vet namnet på. Grönskan har på en vecka lagt sig som ett ljusgrönt, lummigt, sprittande täcke över vår ås. Jag behöver ingenting annat än ett glas vitt, kallt vin just nu. I hängstolen under björken. Allt annat är överflödigt och det är skönt att inte bry sig om någonting annat alls.

Kolla in kommentarerna under "sjuksköterskestrejken" längre ner! Gäässp......

Vaknar bryskt av gnisslet från klor mot min garderobsdörr. Hon gör så där, älskar att klänga in bland mina kläder, röra till det och håra ner. Ester! Jag var långt borta. Det var så verkligt men ajaj så dumt!! Drömde att jag var på besök hos Titti, Gert och Roger från Rix morgonzoo. Dumheter, eftersom jag i stort sett aldrig lyssnar till dem nu för tiden. Tidigare gjorde jag ibland det på väg till jobbet. Vi var i allafall hemma hos Gert som bodde högst upp i en skyskrapa som stod på ett högt berg strax utanför Stockholm. Huset/skrapan var nedsänkbart så att man ena stunden befann sig i markplan för att i nästa vara så högt upp att det var skrämmande. Därifrån var utsikten oerhörd så klart och hela Stockholm låg i sin helhet bortom den glittrande fjärden. Lite rymdperspektiv och jag hann tänka att HUR kan man bo här med barn, innan ljudet från kattans skärande klor mot dörren nådde in och väckte mig. Jag hann också tänka att om någon terrorgrupp ville slå till mot Sverige skulle de san

Skall det ta 3 dagar för ett mobilt inlägg att landa i bloggen? För det gjorde det här..... På skroten. Skall byta däck p bilen men får vänta en stund. Försöker mig på ett mobilt blogginlägg. Kan inte läsa, varken motorsport eller morgontidningen. Glömt glasögonen. Många goa gubbar här. Det pratas däckdimensioner, fälgar och man frågar sig vem det är som blivit rånad har i byn! Dricker varm kakao. Det luktar olja, gummi, choklad och svettig gammal skinnsoffa. Nu gick radion i gång. Country. Passar bra. Där for min bil in och upp på rampen och nu kom det en kund med koll. Det var den lokala pizzerian som blivit rånad. Väpnat rån. "Rena rama vilda västern" gastar kunden som alltid bott på orten och som tycker att "nu har de väl ändå gått för långt men jag tar regumerat den här gången också"

Äh, jag stannar här jag. Orkar inte masa mig ner till hamnen för en öl eller ett glas. I går hade jag middag för tonårsvännerna. I dag har jag nackspärr. Har just fixat middag till dottern och hennes 3 kompisar. Alla skall sova över i rummet bredvid mitt. Nu intar jag min middag vid laptopen. Fisksoppa. Lite ostpaj och ett glas rött. Nä, jag orkar inte fixa mig, gå 2 kilometer för en stunds social samvaro och lite alkohol. Jag fryser och är gnällig. Tänker slänga mig i soffan med boken, glasögonen och ha TV:n på. Tjejerna vill inte umgås med mig och sonen är inte hemma så egentligen är det full fart ut om jag vill. Kanske ändå! Skulle väl passa på men känner mig bara lat och bekväm. Oduschad. Hm, hmmm, hmmm......

Det är irriterande präktigt. Inte med en stavelse i vår lokala tidning NST går det att läsa att dagen i dag den tredje maj är en speciell dag i Båstads historia. För exakt 40 år sedan genomfördes en mindre revolution här. Så skriver åtminstone DN och så var det nog. Åtminstone gav demonstrationen mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia eko över hela världen. Demonstranterna vann, matchen ställdes in och spelarna från Rhodesia fick åka hem igen. Jag var visserligen inte själv med den 3 maj 1968, men i min köping pratades det naturligtvis länge, länge om händelsen och framför allt om konsekvenserna efteråt. Efterdyningarna kändes under lång tid och drabbade vissa lokala bybor hårdare än andra oavsett om man visat sin symptati för de svarta i Rhodesia eller gjort uppror mot de som demonstrerade. Visst chockades många bybor av anstormningen och kravallerna. Det blev smutsigt av alla tomater som kastades. Det var otäckt med alla poliser och alla sammandrabbningar. Säkert ekar fortfarande pro

Läser Helena von Sweighbergks (himmel, hur stavar människan sitt namn??) Schveighberks..hahaha. Helena vonschweiss-sveiss-nånting. Hm..Zweigbergk måste det vara! Ja, jag läser hennes böcker just nu. Är inne på nummer 3. Tänkte efter första, att nu räcker det, men i brist på annan litteratur började jag på nummer 4 ändå och drogs med. Nu läser jag nummer två. I början blev jag bara trött på fängelseprästen Ingrid. Tyckte inte riktigt om henne. Förstod inte hennes fulhet, hennes simpla liv. Men nu! Jag fnittrar och förfasar mig över Ingrids handfallna sätt och osäkra beteende när hon blivit kär i prästkollegan Anders. Det här är riktigt bra. Helena von Zw. fångar Ingrids karaktär ovanligt träffsäkert. Eller är det för att jag till dels känner igen känslan av att bli helt dum i huvudet när jag blir kär. Hur lätt det är att tömma hjärnan på både klokskap och glädje för att i stället fylla den med ångest, otillräcklighetskänsla och med någon substans som i alla fall kan göra mig så tafflig

Reseliens. Mitt nya ord. Jag tycker att det är så bra. Med ordet reseliens har jag vid några tillfällen faktiskt kunnat förklara vad jag lider av. Människan jag förklarar för har faktiskt lyft blicken från kaffet och slutat guppa med knät upp och ner. Hon skulle aldrig fråga hur jag har det eller hur jag mår av rädsla att jag skall svara någonting annat än - Jo tack, bara bra! Reseliens. Jag hörde ordet för bara några veckor sedan. Miljöforskaren förklarade för journalisten på TV att i dag forskas det inte bara på det som orsakar skada i naturen; utsläppen, växthusgaserna, skövlingen av regnskogen och så vidare. I dag forskas det lika mycket på naturens förmåga att anpassa sig och faktiskt klara av de påfrestningarna den utsätts för. Vår jord har under lång tid anpassat sig, parerat undan de värsta påhoppen, absorberat mängder med gifter och omformat sig för att överleva, förbli så intakt som möjligt. Med tiden har det tärt på jordens krafter och med tiden har det här överlevnadsbeteen

Jag drömde så konstigt i natt. Jag drömde att jag var förälskad i en person som rör sig återkommande på mina vardagsliga små stigar. Jag möter honom så där 3 gånger om året. Han är inte något speciellt men han har på ett underligt sätt, ett bohemiskt, självklart, självsäkert och kreativt sätt en utstrålning som jag till min förvåning dras lite till. Jag är absolut inte intresserad, inte i en enda stavelse. Det är till och med förbjuden mark. Varför denna dröm? Nu kom jag plötsligt ihåg den, nu när jag fick tid igen. Känslan fanns kvar, som ett diffust och trevligt minne, fast det inte var på riktigt. Dagen har inte varit min och inte givit utrymme för några egna tankar eller reflektioner förrän just nu igen. Från det att jag vaknade klockan 08.00 har dagen vikts åt sonen och hans konfirmation. Fattar inte hur jag tog mig igenom hela planeringen och genomförandet men nu sitter jag här i efterdyningarnas behagliga lugn. Vin finns det kvar, diskmaskinen jobbar för högtryck. Sonen är välsi

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga.

Helgen är över och med det årets jubileum. Vi kom, 12-13 stycken från vår gamla 9:a. Somliga sig väldigt lika, andra sig själva i kubik eller kanske något mindre, absolut hade de flesta mindre hår. Det fanns de som hade mer pondus som 50:åringar än de hade som 15-åringar, men också någon som falnat, där pondusen krympt till ett invant försök att hålla den gamla tonåringen vid liv. Vissa överraskade, andra framstod som direkta främlingar. Så här lät det några gånger: Hon: Men HEEEEJ..(säger mitt fullständiga namn) Jag: Heej.....(har aldrig sett människan i hela mitt liv) Åh.....vad var det nu du hette? Få se.....hmmm Hon: Ser förväntansfullt på mig..... Jag: Nej, så dåligt av mig men jag kommer inte ihåg ditt namn. Hon: Tar mig förlåtande på armen. - Men det är ju jag! Karin!!! Karin Johansson!!!!! Jag: -Ja men visst (Har aldrig hört namnet i hela mitt liv) -Att jag inte kom på det direkt?? - Gud va kul!! Hur ÄR det med dig?? Det här var riktigt kul!! Mycket roligare än jag kunnat tän

Klockan 06.30. Från sonens rum.....Han vill ha mitt arbetsrum med nästan egen ingång. Kanske jag skall byta?? (Canon 400d)

Vek av från "stora vägen" för att bara vara en liten stund..... (mobilkamera)

Okej, vad skall jag nu ha på mig när jag skall ut och parta till helgen? En snabb inspektion i garderoben men... JAG HAR FAKTISKT INGA KLÄDER! Jag lovar, på riktigt! Jag ser 15 år gamla bal- och cocktailklänningar, dräkter och kostymer...."snygga" kläder. Jag ser gammalt mög. Jag kan inte, vill inte ha någonting av det där längre. Allt är fel och varför hänger det här kvar i garderoben? Måste ut och shoppa! Varför inte unna mig något riktigt fint som jag hemskt gärna vill ha. Få se, vad vill jag ha? Jo, jag skall ta mig tusan köpa en Odd Molly grej. Så där chict bohemisk, så vill jag vara. Snygga jeans, DEN tunikan från OM och sjyssta stövlar. Odd Molly ser ut som jag känner mig. Dessutom passar det säkert en långbent människa som jag? Jaha. Trodde jag. Inte ens Odd Molly funkar och kostar det så skall det vara perfekt. Kom på mig själv med att stå där framför spegeln och som vanligt tänka att "om jag tar in den lite här och sätter på band som jag knyter bak så blir den

Många olika kommentarer och känslor är i omlopp efter att Sverige fått veta vad som hände flickan Engla. Det är som med sorg och andra starka känslor på närmare håll. Den kan se olika ut och ta sig olika uttryck. Vi har alla olika behov, eller inte behov, av att uttrycka vad vi upplever och känner. Jag kan i och för sig hålla med om att det är irriterande när man uppmanas att gå med i någon slags sorgeförening, till exempel genom att markera med en viss symbol i sin blogg, för att på så sätt visa hur man ställer sig till det som hänt. Som i fallet med Engla. Många kritiserar också dessa mail och sms som i går uppmanade alla att klockan 21 tända ett ljus för Engla. Det kan vara jobbigt att bli bombarderad med uppmaningar, men tanken är faktiskt god. Gemenskapen vi kan känna när vi blickar ut och ser att det också lyser hos kända och okända grannar, kan faktiskt trösta en smula. Åtminstone kan det skapa en samhörighetskänsla, som vi ofta är så dåliga på att skapa och känna i det här land

Jättetidigt. Klockan är strax efter åtta på söndagmorgonen. Ester väckte mig men i dag gjorde det ingenting. Solen gassar redan, gräsmattan är daggtäckt och bort mot dalen och upp mot åsen smyger ett soligt, suddigt morgondis. En koltrast letar godis i gräsmattan vilket får Ester att skälla trots att hon är katt. Lugn och stiltje. Tar en liten svart kaffe. Sen går jag. Längtar redan tills jag är på toppen. Längtar redan till den långa frukosten efteråt. Härliga morgon.

Såg reprisen av "Barnmorskorna" i går. Förväntade mig ingenting, men någonting tog faktiskt tag i mig. Kände igen stämningen, lokalerna...spänningen, glädjen, stressen. Så där var det. Det var inte mina kollegor men det kunde varit. Där, på det riktiga Karolinska. Guud, vad jag älskade den arbetsplatsen. Trodde jag var färdig med förlösandet. Kanske inte ändå...... Dessutom. Jag föddes på Karolinska sjukhuset i Solna. På rum nr 12. Det kunde jag se i mammas förlossningsjournaler som jag beställde. När min son skulle födas för 15 år sedan gjorde han det i rum nr 12. När min dotter kom till världen för 13,5 år sedan kom också hon i samma rum, nummer 12!

Hm. För första gången på väldigt länge inser jag att jag i flera dagar, mellan varven, har gått och tänkt på en speciell person. Inte hela tiden men då och då är han där. Himla oväntat och trevligt. Kanske det bara är känslan i sig, kanske det är just han. Spelar ingen roll och det kan dröja ett år tills jag ser honom igen. Mer säger jag inte. Inte till någon.

Okej, jag hakar på: För 5 år sedan Mitt i relationen med L. Livet malde på och den nedåtgående spiralen hade startat på allvar. Barn. Lågstadietid. Mycket med aktiviteter, köra hit och dit, läxor, föräldraförening. Oron smög sig in på allvar. För lite jobb och så för mycket jobb. Berg- och dalbana på alla plan. Också med L. Var han med eller var han inte med? Diffus. Följde med och anpassade mig. Ovisst, tveksamt, vagt... Allt tog för mycket av min energi. Allt. Tack och lov för skogen och havet, stranden som aldrig tar slut. Joggade, joggade...... För 10 år sedan Gävle. På många sätt en bra tid. Rolig. Vänner, matlag, umgänge, socialt bättre än någonsin. Ordentligt. Mamma-pappa-barn. E! Tack och lov för E. Och för V!! Orosmolnet var P. Ständigt på väg, aldrig stilla. Som en tegelvägg. Blev alltmer ilsken och avståndstagande. Aldrig riktigt närvarande, varken mentalt eller fysiskt. Det var två år kvar till den stora kraschen när allt tog slut och jag och barnen flyttade långt bort frå

Sonen är sen till bussen. Eftersom han har ont i sina revben och eftersom jag är glad att ändå få iväg honom till skolan säger jag okej till att skjutsa honom ner till hållplatsen. Hasar ut till bilen i morgonrock, koskinnstofflor och jacka. Låser upp bildörren, öppnar, sticker in huvudet först och försöker sedan dra in kroppen och benen efter mig. Det går inte. Som om jag aldrig klivit in i en bil tidigare dyker jag på något sätt in i bilen. Eftersom jag dessutom har vänster hand i jackfickan tappar jag så klart balansen och far in med fart och landar med näsan på passargerarsätet, rumpan och i vädret och benen sprattlandes utanför bilen. Någon fick sig ett gott skratt. Varsågod så mycket! Normalt sett öppnar man väl dörren, lyfter höger ben och glider ner på rumpan. Så drar man in huvudet sist. Gör inte alla så? Så har jag gjort i de 35 år jag haft körkort och bil! Varför gjorde jag nu så här? Försökte tänka efter om jag drömt att jag red eller planerade att rida, som att jag skulle

Jag växte upp i två ridhus. När jag med tiden klev in i nummer tre och fyra var jag så gammal och erfaren att jag vägrade ge mig in i spelets regler. Andra fick sköta hästarna och mocka. Jag gick dit en gång i veckan och red mitt pass. I det första ridhuset var jag för liten för att ens försöka tänka på det här med att bli det stora, SKÖTARE! Där fanns försteskötare, andraskötare och tredjeskötare. Sen alla wannabeeaskötare och så vi som, när ingen annan såg, låtsades att vi var skötare. Sköta om, det fick vi göra innan lektionen men annars var tiden med hästen vigd åt skötarna i nämnd rangordning. Hos vissa hästar var det bara försteskötaren som gällde för hon var alltid där. Övriga stalltjejer med vurm för samma pålle var hennes svans och sprang hennes ärenden i hopp om att vinna poäng och stiga i graderna och i brist på annat ändå nå "populär-hos-försteskötarenskötare-status". Jag hann precis börja förstå spelets regler när jag bytte ridhus. Här var det om möjligt ännu tuf

I dag har jag piskat mattor. Piskat mattor!! Hur länge sedan var det inte jag piskade en matta? Det slog mig när jag stod där med mattpiskaren i skyn, att det är sällan för att inte säga aldrig, som man i dag hör ljudet från mattor som piskas. Som barn minns jag att det allt som oftast sjöng om mattpiskningsslanorna i grannskapet. Städade man piskade man mattor. Jag piskade två mattor i dag. Nog för att jag har städat under de senaste åren men några mattor har jag aldrig piskat. När mattorna ibland åker ut har jag skakat dem i stället. Har det varit riktigt kall vinter, släpat runt dem i snön. Men piskat? Dottern hjälpte mig ut med åbäkena. Vi turades om. Drog fram alla oförätter det senaste året. Slog på orättvisor, osjyssta kompisar, onda väsen, sura arbetskamrater och illasinnade företeelser. Dåliga dagar, inneboende jävlighet i ting som hudbrännande strykjärn och vassa skåpshörn fick också på nöten. Till sist var vi ett par stora breda solar som inte klarade att vara varken ilskna

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus

Visst låter det spännande med hypnos, det har jag alltid tyckt. Lite lockande men samtidigt skrämmande. Något jag har respekt för. Skulle jag någongång själv bli hypnositerad skulle jag välja terapeut med omsorg och stor skepsism. Vara beredd att öppna de där innersta och låsta dörrarna. Lägga tid på att bearbeta och städa, vad som nu månne komma fram under hypnosen. Ibland talar man om hjärntvätt. Att människor måste vara hjärntvättade. En slags masshypnos, fast ännu hellre; masspsykos, som ibland har varit tillfälle när det gäller olika religiösa sekter till exempel. Den här annonsen reagerade jag på. Tjaha, nu tar vi tydligen mer lättvint på det här med hypnos. En fartfylld weekend bara, sen kan du springa ut och hypnotisera dina kunder så säljer du bättre! Kom igen alla krängare. Här har ni verktyget! En snabbkurs räcker. O fasa. Tänk att någon ringer på dörren. Där står "PETER" eller "LINDA" från "telecomvaddetnuvar". In person. För nu har man ändra

Sonen sjuk - igen! Det var bara ett par veckor sedan han låg till sängs med feber och ont i halsen. Han har mått illa i omgångar, haft långvarig jobbig hosta och därmed missat skolan alldeles för mycket under vårterminen. Går upp med frukost, ett par Alvedon och ett glas vatten. Hängig kille och jag tar chansen, han känns medgörlig och mottaglig. Ynklig och febrig. Som den noggranna modern jag är, tillika med en sjuksköterskeexamen i botten, tar jag tillfället i akt och frågar honom om han själv tänkt på vad han skulle kunna göra/ändra för att öka motståndskraften mot infektioner o.s.v. ? - Kanske äta mer apelsiner? - Ja, passar jag på. Och sova lite mer. Du kanske borde gå och lägga dig lite tidigare om kvällarna? Sen behöver du röra mer på dig, komma ut varje dag. Den där lilla promenaden till bussen räcker inte. Det finns C-vitaminer i köksskåpet. Ta en om dagen. Och drick mycket vatten. Ät inte så mycket godis, minska på läskintaget och tvätta händerna när du åkt buss eller tåg och

Jag erkänner att jag först kände ett litet obehag av att bli påmind. 35-årsjubileum!! Det kändes som vääääldigt länge sedan. Vissa saker blir värre när man uttalar det på ett speciellt sätt. Att sätta på det där årsprefixet bidrog till lätt obehag. Jäkligt länge sen!!! Nu har jag bearbetat obehaget. Telefonerna har gått varma och jag har pratat med flera från svunna tider. Vi var ju ändå så vääldigt unga då, när vi gick ut grundskolan. Alla kommer! Det skall bli skitkul helt enkelt! Har redan fått veta att en av de ordentligaste blev psykolog och värstingen i klassen, han är kycklingslaktare han! Det kommer folk från Uppsala i norr till Köpenhamn i söder. Läskigt. Tur vi får gå hem till B och stärka oss lite innan....

Fullständigt obegripligt. Pappan som är dömd för rättpsykiatrisk vård för att ha förgripit sig på sin dotter under flera år är nu tilldömd vårdnaden om henne. Hur är det möjligt?? Vad är det för fel med det här landet?? I det här fallet borde även mamman straffas. Hon har tidigare slängt ut dottern och har i dag ingen kontakt alls med henne. Hon har inte hört av sig sedan det kom fram hur dottern haft det hos sin pappa och hon har uteblivit från alla överenskomna möten med myndigheter. Att det är fel på flickans pappa är uppenbart. Men vad är det för fel med en sådan mamma?

Finnes: Attraktiv, charmig katthona utan riktigt koll på någonting. (Hon jobbar på den biten...) Sökes: Stilig, trevlig katthane. Gärna med mycket päls och definitivt okastrerad!! Location: Skåne

Appropå det här med Maud Olofssons idé om att slopa barnbidraget . Jag tror inte på det goda med det. Det spelar ingen roll hur trovärdig Maud Olofsson ser ut eller låter med sin hemtrevliga dialekt. Det är ett illasinnat förslag. Förslaget går ut på att de som tjänar mer än 240 000 kr/år inte skall få något barnbidrag alls. 240 000!!! 20000 kr/månad alltså. Är det en hög lön i dag?? Efter skatt blir det i bästa fall kvar 14000 kr. Om man har barn är det svårt att bo i en etta. Åtminstone om man har fler barn än ett. Säg att du har 3 barn. Hyran tar lätt halva beloppet. Återstår 7000 till ALLT det som en barnfamilj behöver. Mat och hushållsartiklar tar minst 2/3. Vad finns kvar? För en ensamstående förälder kan det här stjälpa ett redan starkt lutande lass. Det enda man vill är att minska statens utgifter. Alla andra förklaringsmodeller är bara för en snyggare ytas skull. Jag tror inte ett dugg på det goda med alla nedskärningar. Det är så lätt att se hur man jagar pengar till kassaskr

Hur sannolikt är det att det mitt i årets värsta snökaos börjar blixtra och åska? Inte alls skulle jag svara men efter dagens värstingväder är tydligen allt troligt. Ett rejält blixtnedslag och en knall som måste ha skakat om åtminstone hela halva Skåne, mitt i ett horisontellt snöande. Vädret passar bra till min röriga, spretiga person med ett ben i sängen, ett jagandes Ester på stora vägen och ett om nacken i ett tappert försök att komma igång med yogan igen!!

När jag var ungefär 12 år skiljde sig mina föräldrar. Min mamma träffade raskt en ny man. Det höll i något år, i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle ta honom för given och tro på honom när han lovade mig en häst, ett flipperspel till mitt rum och en egen segelbåt. Jag fick faktiskt en segelbåt, sedan var han borta. Mamma var lättad och ville från stan. Det blev Skåne och "hålan" i nordvästra delarna. Här bodde moster och kusinerna redan. Andra terminen i sjuan knackade jag på dörren till ett nytt klassrum och en ny klass. Bakom mig hade jag lämnat pappa, mormor och farmor. Ett av mina hemskaste minnen är när pappa följde mig och min syster till Centralstationen för att sätta oss på tåget ner till Skåne. Han sa ingenting i bilen. Jag var 13, min syster 10. Vi hade en stor hund med oss och en jätteresväska. Mamma hade med bil kört i förväg och nu skulle vi komma efter. Det var strax efter jul, himlen var mörkgrå och det snöade lätt. Jag minns att jag var förväntansf