Det var järngrått. Blåsigt. Första advent. Åkte ner till ett brusande, jagande hav. Sprang på lätta fötter genom skogen, ut på stranden och framåt, mot vinden. Slet, men det bar. Inte bara benen utan alltihop. Hela jag; kropp, ben, andning, själ. Varför hade jag glömt hur bra det här är? Varför slutade jag?
Jag slutade springa ett tag. Varför? Jag glömde hur det var, i dag påminde mig. 3 kilometer räckte. Jag fick igång andningen, svettades och lugnet spred sig för varje steg. Som en snäll gammal vän. Där var den ju igen. Känslan. Efteråt. Stående mot havet i ösregnet. Det slog ner i hela min kropp. Insikten. Endorfiberusad gjorde jag några välbekanta solhälsningar mellan ett par störtskurar. Heureka!
(Plötsligt fungerar inte överföringen av bilder från mobilen till datorn. What? Skrotreflektionerna får vänta...)
Jag slutade springa ett tag. Varför? Jag glömde hur det var, i dag påminde mig. 3 kilometer räckte. Jag fick igång andningen, svettades och lugnet spred sig för varje steg. Som en snäll gammal vän. Där var den ju igen. Känslan. Efteråt. Stående mot havet i ösregnet. Det slog ner i hela min kropp. Insikten. Endorfiberusad gjorde jag några välbekanta solhälsningar mellan ett par störtskurar. Heureka!
(Plötsligt fungerar inte överföringen av bilder från mobilen till datorn. What? Skrotreflektionerna får vänta...)
Kommentarer