Nikes Rum

Jag älskar faktiskt hösten. Det är min bästa icke-ångest-tid. Kanske för att den är så kravlös. Naturen går in i sin viloperiod, troligen något det är meningen att vi levande väsen på denna jord också borde göra. Åtminstone dra ner på tempot. Det är en tid när det är okej att bara orka lite grann, bara göra det mest nödvändiga. Det är bra. Dessutom så vackert och vilsamt. Fram till att alla löv knäppts av från sina grenar är det magiskt. Sen återstår några veckor innan det gyllene på marken påbörjat sin förmultning och när det endast kvarstår en brunsvart sörja längs skogens stigar, då måste advent komma fort fort så jag får tända alla ljusslingor runt mig. December är uthärdligt trots mörkret och trots julens oundvikliga krav på något glatt, snyggt och perfekt! Januari däremot. Då brukar min energi vara slut. Min dvala infinner sig någongång mellan nyår och tjugonda knut. Jag kan bara se dimma, gråtunga dagar och väta. Men trots allt. Det blir snart vår igen. När de första soliga hel

Och....vad hände SEN? Jo, hon lullar fortfarande omkring i sin gröna boforsoverall på all ledig tid vill säga. Det fula huset har fått nytt snyggt tak. Det kostar en förmögenhet och syns knappt men ändå är jag så nöjd. Har haft dagar när jag snöat in på hängrännor, andra dagar på vindskivor eller kanske....skorstensplåten! Kollat andra hus, jämfört, bytt och härjat med hantverkare som stundom säkert kliat sig i pallet. - Måste människan ha silverrännor? - Vad är det för fel på svart?? NICKE, svaart är snyyygt! Svart är snygggt till tegel!! Ja men jag vill inte ha teglet heller. Dess tid är räknad. MÅÅÅSTE allt vara gråttt, tjuter dottern. JA, nu är det så här, det är jag som är chefen. Säg vad ni tycker, önska er och kom med förslag men jag gör ändå som jag vill. Mamma suckar som vanligt och säger till sitt försvar när jag påminner henne om hennes ohejdade vana att alltid kritisera och vara negativ, att Nä, jag är bara realistisk. Precis som att jag inte skulle vara det. Jag har inte b

Jo, hon köpte det där huset som ingen annan ville ha. Hon packade, fejade, bar och speedflyttade och vips så satt hon där på altanen och kunde äntligen andas 5 minuter. Det blev plötsligt sommar. I en dal i Indien, på sluttningen av ett berg, ligger Shangri la. Någon tog nog fel på Indien och Bjäre. Här är faktiskt shangri la, på riktigt. När vinterdiset och de tunga grå molnen skingrat sig och solen och ljuset släpptes fram till Örnnästet förvandlades känslan och utsikten i ett slag! Vi sitter på altanen i eftermiddagssolen. Dalen öppnar sig nedåt, framför oss och når nästan ända ut i havet. Himmel och hav har samma färg. Där borta är Halland... När körsbärsträdet, som jag inte visste var ett körsbärsträd, slår ut faller jag nästan i trans av lycka! Så slår nästa körsbärsträd ut och ännu ett. Trädgården klättrar uppåt och ger utrymme för all fantasi jag har. Här skall det bli en frukostveranda, här en rund terass med gatsten. Där skall jag göra en liten hydda av murgröna, till min Bu

Laptopen står på sängbrickan fast på golvet. För att ha tillgång till internet har den ett tag varit tvungen att stå där, alldeles nära ingången för fiberoptiken, d.v.s. precis så att min 1 m sladd når fram till uttaget. Så där är det. Men jag fixar ingenting. Det får hänga och slänga just nu. Jag har dessutom inte tid att sitta här, jag är strängt upptagen med att låna miljonbelopp på banken.....ehh... Jag vill inte tänka på den biten..... Just det, miljonbelopp. Men inte för att fixa min internetkoppling. Nej, jag skall köpa ett HUS! Tänk vad livet vänder hit och dit. Det tog en vändning till och på fredag är det nästan mitt, åtminstone på pappret, det fula huset med den fula trädgården! Det fula huset med den fula trädgården behöver OÄNDLIGT med omsorg och vård! Nu, efter 8 års vila från husrenoveringar och fastighetsansvar är jag där igen. Det fula huset med den fula trädgården har en sån Potential. Och, Havsutsikt. Och, Bokskogen bakom knuten. Det är bara ett nytt badrum som behöv

Jag gillar de tysta kupéerna på Öresundståget. Efter en hektiskt dag på jobbet och en pulshöjande promenad från jobbet, för att hinna, kunde jag äntra tåget och smita in i den tysta kupén. Jag blir glad när de är tillgängliga. Har lite svårt att fixa ljudet från gymnasieungdomarnas earplugs när de spelar hardcore så högt att hela tågvagnen skakar. (Tinnitus måste bara vara en hållplats bort!!) Väl inne i den tysta kupén sjönk jag ner, sträckte ut benen och tog fram min bok. Tåget tuffade ut från stationen. Skönt... Det tog ett par minuter. Sedan hördes ett högljutt KRRRRÖÖÖÅÅÅÅ från platsen bakom min. Därefter ett ÖÖÖÖHHHHHKRRRRÅÅ.....KRRÅÅA SCHLRRRRTTTTTP Eeh. Gubben sover. Ser i spegeln från fönstret på andra sidan gången hur hans stora huvud lutar bakåt och hakan hänger ner över hela halsen. Underläppen sticker ut, utanför hans långa näsa. Det rycker irriterat i den. Kanske han drömmer? Fascinerad väntar jag på nästa stora snorkling. Kan inte låta bli att titta. Rycker till lika my

En av de mest ogenomträngliga dagarna på länge. Som en grå, fuktig ullfilt sveper eftermiddagsdimmorna runt oss då vi vädertrotsigt travar in i bokskogen. Otur kämpar fram genom tung mylla och gamla löv i olika förmultningsfaser. Vi väljer vägen förbi växthusen, passerar handelsträdgården som ligger öde så här i januari. Inte en människa, inte en bil, bara dimman, jag och hästen. Det är alldeles stilla... Sneddar genom en ny bokskogsdunge. Otur tar sig fram genom nya snår och jag får ducka för låga grenar. Ner för sluttningen, ner mot vägen igen. Då...i ögonvrån ser jag någon som står där nere bakom den röda längan. En levande själ till! En mansperson. Parerar undan ett par bokgrenar och sneglar nyfiket åt hans håll, ser att han är lång och har cykel med sig. Vi är nere nu och den svartklädde tar några steg mot oss. Han säger något och ler brett när jag tittar upp. - Som en sol mitt i de grå slöjorna! Han var..... alltså. Mitt uppe på åsen en öde, dimmig dag i januari står plötsligt en

Årets vinterdag?

Ett "skamligt" erkännande: Jag är en av de där veka varelserna som gått in i en vägg. Jag är en av de där snyltarna på samhället som lurar till sig pengar från Försäkringskassan. Jag är en av de man läst om i tidningarna de senaste åren, de som "bränt ut sig". Ju mer jag pratar om det, ju öppnare jag är, desto oftare möter jag människor som råkat ut för samma sak. Som vågar berätta när jag berättar. Det är fantastiskt. De man allra minst trodde. Hon i tygaffären, han på banken. Mäklaren, hovslagaren, läraren på skolan.... Det är inte klokt. Vad lever vi i för samhälle? Denna ständiga fråga.... Det är kanske bra att det är finanskris, att det är lite jobbigt ett tag. Att samhället krisar ihop och förstår att det hör till livet, det kan drabba vem som helst. Och att vi kanske gör fel, lever fel. Bygger vårt samhälle på fel premisser. För innerst inne är vi bara människor, av kött, blod och en själ med behov. Tär vi för mycket och får för lite tillbaka tar själen ett j

En blåsig januaridag. Vinden tjuter när vi går ur bilen i Torekovs hamn. Jag skall bryta mig in i ett hus. Moster med som "spanare"... om det skulle komma någon och undra vad vi håller på med. Så är det här. Tomma sommarhus där hantverkare och byggare avlöser varandra eller ibland trampar på varandra. Det här huset är igenspikat. Byggar´n har lämnade för alla helger och har inte återvänt. Det skall ju inte vara klart förrän i sommar. Har väntat sedan i september. I höstas var det ännu knepigare för då såg det ut som om någon svept in hela huset i gladpack. Men, nu får byggfirman ursäkta, jag skall också göra mitt jobb tack och tack. Vi har tur. En masonitskiva har släppt i ovankanten och sparkar vi undan lite byggsten går det att tränga sig in. Efteråt tog vi en repa in till "centrum". Hur kan Elbings ha öppet en iskall och blåsig tisdag i januari? Vi frågade om vi var de enda kunderna i dag? Svaret blev att vi var de enda kunderna som inte köpt medicin. (Not: Vint

Intressant det där när man klickar på "Nästa blogg" uppe i vänsterhörnet. Var hamnar man då? Jag provade och hamnade på en finsk inredningsblogg !! Varför just den? Vem väljer? Jag är f.ö. med i tidningen i dag. Men inte ensam och helt oplanerat eftersom jag bara är en sidobakgrundsfigur till det här projektet. Skall skriva deras hemsida men har inte ens börjat än! Vilken tidning tro?

Om medlemmar i missnöjespartiet som vägrar se sig i spegeln och som skyller sina tillkortakommanden och motgångar i livet på alla andra utom sig själv, har det just nu präntats några rader om på annan plats. Invigda vet att ulvarnas gömma kan berätta mer.

En av männen i mitt liv fyller år ! 80! Grattis och hipp hurra. Jag niger i min bruna sammetskjol med den vita spetskragen. Lackskorna och de vita knästrumporna är på. Blundar och kan fortfarande uppleva hur det kändes när den röda rymdraketen sköt fart uppåt och ut i rymden. Eller när vi åkte till Arabland och hur Dupontarna drack en dryck som gav dem lång och färgglad hårbeklädnad.... Hur lamorna spottade i Tibet! Och hur "alla" kineser rökte opium, hela tiden. Dit ville jag aldrig åka! Jag är nog töntig på fler sätt än som tonårsmorsa och tillika bloggare. Jag har gått med i Tintin-klubben. ...........Man kan köpa prylar till rabatterade priser...

Två fantastiska böcker har jag bläddrat i och njutit av i helgerna. Den ena är Brutus Östlings bok om örnar . Vilka bilder. Sedan en vinterdag ute på Sommaröya, 8 mil utanför Tromsö, när jag fick uppleva havsörnar för första gången, har örnen fascinerat mig. Vilka fåglar. Hur Brutus Östling har kunnat fånga dem så här är helt otroligt. Kan inte se mig mätt.. När jag blir stor skall jag bli ornitolog, rovfågelsornitolog! En annan bok som fascinerat är Jan Jörnmarks bok om övergivna platser . Mytisk, spännande och väcker så många frågor... Jag får lust att ge mig ut och leta. För visst finns de där, längs våra vanliga upptrampade stigar. De övergivna och lämnade platserna. Kolla hemsidan, här visas en del av Jörnmarks bilder. Tänninge hotell i Härjedalen och Chateau Miranda i Belgien är några exempel på extraordinära och lämnade platser. Bilden: Övergiven nöjespark i Japan

DFaktum är att jag avslutade 2008 med en liten dejt... Vi stämde träff i Hishult (!!) på grund av att det låg exakt mitt i mellan mig och "dejtens" bostad. (Det finns faktiskt en konsthall i Hishult . Reimers konditori finns också - en upplevelse bara det. Nuvarande ägaren berättade att hon drivit verksamheten i 40-50 år. Allt är som det alltid varit. interiören inte minst) Det började rätt så bra. Smålänningen verkade lika trevlig när han pratade som när han skrev. (Konsthallen visade något av någon som uppenbarligen fastnat i förskoleperioden. Urbota trist och intetsägande. Mina barn är bättre konstnärer än den här Joachim Karlsson..) Sen gick vi till kondiset och drack kaffe. Bakverken var det inget fel på heller. Killen jag hade med mig scorade alltjämt pluspoäng. Det var lättsamt och trevligt. (En vuxen man, far till 3 döttrar med mycket att berätta från ett spännande liv på olika platser jorden över och det kändes att han var lite mer än bara yta...) Det blev mörkt och

Nytt År. Nya förväntningar? Nya löften? Ny känsla? Nya kläder, pojkvän? Nya pengar? Inte här inte. Har insett att jag med tiden verkligen lyckats att lägga bort det där jobbiga och känslomässigt ångestladdade som tidigare så envetet klibbat sig fast vid dessa laddade högtider som vi nu lämnar bakom oss. Det händer i själva verket inte så mycket. Allt bär vi inom oss. Min känslan i dag är rätt och slätt - Guuud, så skönt att allt är över för den här gången det var trevligt men rätt slitigt och tack och lov att jag nu kan pusta ut lite och att allt snart blir som vanligt igen...... Möjligen kan ju nyårsinträdelsen användas som ett slags bot. Ett tillfälle att få bikta sig, få syndernas förlåtelse. Är man inte katolik kan man ju för sig själv stryka både ett och flera streck för att så kunna träda in i ett nytt årtal med en rensad, nyduschad och lättad själ! Lämna det gamla bakom sig. Så här sitter jag då med en själ, så lätt och vit som nyfallen snö. I Skåne har vi själva verket ingen sn