Fortsätt till huvudinnehåll

Iakttagelseförmåga

Sitter på Ebbas café och njuter av en caffe latte. Tittar på folk som strosar fram längs gågatan. För det gör de. De strosar. Så här strax före lunch är det inga problem med att få ett bord närmast gatan. Det går inte att skynda här. Inga motorfordon som jagar upp tempot. Inte ens några cyklar. Tonåringarna är i skolan.

Tjuvlyssnar på de som går förbi. Där var det en kinesisk familj. Det är mycket utländska turister så här i slutet av augusti. Ser ett medelålders par närma sig. Konstaterar att de inte kan vara svenska. Nej, just det. Hör att de pratar holländska.
Varför såg jag det? De såg uppenbarligen långa och blonda, nordiska ut. Hade de gått nakna hade de kunnat var från både Umeå och Trosa. Var det kläderna. På något sätt går det oftast att känna igen det som köpts på den svenska marknaden. Eller, är det verkligen så? Kan inte tänka mig att jag har sån koll? Men ändå. Sitt och titta ut över ett myllrande torg några timmar.

Kan det vara sammansättningen? Man mixar rutigt och blommigt på ett annat sätt om man bor i Holland? Svenskar har inte längre pösjeans eller overall? I Frankrike har man sin klädkod, sin franska kod. Här har vi vår. Kanske är det frisyrerna? Det där lilla, lilla extra eller brist på en detalj?

VAD såg jag? Något fick mig att instinktivt förstå att det är paret var utifrån! Kanske var det så att de promenerade extra långsamt? De är från Holland. De har fortfarande semester.
Kanske jag/vi är programmerade att förstå undertexter, detaljer för att snabbt göra oss en bild av de vi möter. Ibland går det inte att sätta fingret på vad det är, men det är rätt det vi iakttar, det vi först reagerar på.

Tänker att det säkert lika ofta blir fel. I dag är ingenting riktigt vad det ser ut att vara. Jag hade säkert bara tillfälligt flyt. Och nu har jag fått orera en stund.

Kommentarer

Anonym sa…
Minns när vi var i Berlin för många år sedan. Då fick jag syn på en ung tjej som stod ensam utanför en affär och jag sade genast till Roland att hon måste vara svenska. Och det var hon!! Vi hörde henne prata strax efteråt. Jag har precis som Du grunnat på varför jag kunde veta det bland alla människor på en av de stora affärsgatorna! Det måste vara något mer än det blonda håret.
TrickyTricky sa…
Jag tror att det är en samlad bli xtsnabb bild vi har av vad vi känner igen, det gäller nog i ganska hög grad kläderna men även hår, färger, kroppsspråk, minspel ja allt.
Särskilt när man ser svenskar utomlands tycker jag man oftast har rätt.
Nike sa…
Ja, visst är det så. Igenkännande, trots att vi också är så uppenbart olika. Funderar också på om det är något i blicken?
Anonym sa…
Jag gissar att de gick handihand och tittade i skyltfönster. Sånt gör alla par på semester men bara då.
Nike sa…
Ja, du har nog rätt. Här är en som varit med hör jag ;)

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot