Fortsätt till huvudinnehåll

Iakttagelseförmåga

Sitter på Ebbas café och njuter av en caffe latte. Tittar på folk som strosar fram längs gågatan. För det gör de. De strosar. Så här strax före lunch är det inga problem med att få ett bord närmast gatan. Det går inte att skynda här. Inga motorfordon som jagar upp tempot. Inte ens några cyklar. Tonåringarna är i skolan.

Tjuvlyssnar på de som går förbi. Där var det en kinesisk familj. Det är mycket utländska turister så här i slutet av augusti. Ser ett medelålders par närma sig. Konstaterar att de inte kan vara svenska. Nej, just det. Hör att de pratar holländska.
Varför såg jag det? De såg uppenbarligen långa och blonda, nordiska ut. Hade de gått nakna hade de kunnat var från både Umeå och Trosa. Var det kläderna. På något sätt går det oftast att känna igen det som köpts på den svenska marknaden. Eller, är det verkligen så? Kan inte tänka mig att jag har sån koll? Men ändå. Sitt och titta ut över ett myllrande torg några timmar.

Kan det vara sammansättningen? Man mixar rutigt och blommigt på ett annat sätt om man bor i Holland? Svenskar har inte längre pösjeans eller overall? I Frankrike har man sin klädkod, sin franska kod. Här har vi vår. Kanske är det frisyrerna? Det där lilla, lilla extra eller brist på en detalj?

VAD såg jag? Något fick mig att instinktivt förstå att det är paret var utifrån! Kanske var det så att de promenerade extra långsamt? De är från Holland. De har fortfarande semester.
Kanske jag/vi är programmerade att förstå undertexter, detaljer för att snabbt göra oss en bild av de vi möter. Ibland går det inte att sätta fingret på vad det är, men det är rätt det vi iakttar, det vi först reagerar på.

Tänker att det säkert lika ofta blir fel. I dag är ingenting riktigt vad det ser ut att vara. Jag hade säkert bara tillfälligt flyt. Och nu har jag fått orera en stund.

Kommentarer

Anonym sa…
Minns när vi var i Berlin för många år sedan. Då fick jag syn på en ung tjej som stod ensam utanför en affär och jag sade genast till Roland att hon måste vara svenska. Och det var hon!! Vi hörde henne prata strax efteråt. Jag har precis som Du grunnat på varför jag kunde veta det bland alla människor på en av de stora affärsgatorna! Det måste vara något mer än det blonda håret.
TrickyTricky sa…
Jag tror att det är en samlad bli xtsnabb bild vi har av vad vi känner igen, det gäller nog i ganska hög grad kläderna men även hår, färger, kroppsspråk, minspel ja allt.
Särskilt när man ser svenskar utomlands tycker jag man oftast har rätt.
Nike sa…
Ja, visst är det så. Igenkännande, trots att vi också är så uppenbart olika. Funderar också på om det är något i blicken?
Anonym sa…
Jag gissar att de gick handihand och tittade i skyltfönster. Sånt gör alla par på semester men bara då.
Nike sa…
Ja, du har nog rätt. Här är en som varit med hör jag ;)

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...