Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är
Nya inlägg

Frukost på djungelkanten

Utanför mitt sovrumsfönster finns djungeln. På riktigt. Åsen klättrar uppåt, över hustaket och vidare upp mot himlen. Bokar och björkar närmast stjärnorna. Marssolen strilar genom ett ännu bladlöst grenverk ända ner och fram till min fotända. Värmer. Lite längre ner hasseldungen, körsbärsträdet, stenröset, den felplacerade rododendronbusken, det krypande lärkträdet, hägg, kaprifol, buskhortensior och pioner blandat med kirskål och daggkåpa. Klätterhortensian. Murgrönan. Helhetsintrycket är snårigt och stilla. vetskapen om att allt snart kommer att vara grönt och fullt av liv igen. Min djungel. Det knakar i knoppar och grenar. Snart slår allt ut. Fåglarna dansar, kurtiserar och sjunger.  Bara den här morgonen har jag hört koltrasten, göken, bofinkar och min favorit näktergalen! Ibland passerar rovdjuret Ester. Långsamt långsamt sträcker hon ut ett ben i taget där hon smyger fram längs kanten på betongfundamentet som hindrar grönskan att ramla in över mig där jag tar långfrukost

Förändring

Plötsligt hände något. Fåglarna tystnade och färgerna försvann. Grå slöjor drog in med fast beslutsamhet och ramlade ner som ett tjockt vaddtäcke över min gröna boforsoverall. Den jag använder när jag sågar ner träd, bär stenblock, bilar i betong eller river upp idegransrötter. Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor som jag klarade i går. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekretären. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen. Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling. Sedan jag la blog

Whitney

Whitney Houston. Väntan är över. Hon kom aldrig tillbaka. Hon gick bort. Det är alltid oerhört tragiskt när en människa dör innan hon hunnit bli gammal. Det är extra sorgligt att en så fantastiskt begåvad och vacker människa inte klarade av att leva, vårda både sig själv och sin begåvning. MTV på 80-talet. Whitney var överallt. Hennes starka och magnetiska röst gick inte att ta miste på. Vi gick på disco i overaller. På min ena kragsnibb blinkade en liten röd discolampa. Cowboyboots. Singapore sling eller Gröna hissen. Och alltid Whitney Houston!

Kapat konto?

Trodde att jag skulle få hjärnblödning. Bloggen var borta. Raderad! Det stod att den var raderad! Men inte av mig. Var mitt konto kapat? Kan ett konto kapas? Men efter lite research, fixande och sms-ande efter en verifieringskod så kom jag in. Och där var den! Inte raderad, bara gömd. Som tur är. Kanske det var ett tecken på att jag borde gå hit lite oftare. Vi får se...

Fem år sedan

Har inte varit här på ett halvår. Läser i bloggen. Har roligt. Inser att det här har ett värde. För mig, ett stort värde. Det är inte bara en slags dagbok online. Det är också något som beskriver mig, min värld, mina känslor och mitt liv. Och, nu är vi där igen. Jag f å r ta plats. Jag som alltid ställt mig bakom, inte velat visa, helst inte synas. Det är okej. Hela registret jag visat upp är okej. Om jag tar upp bloggandet, det får vi se. Jag älskar ju att skriva. Tänker bättre då än när jag måste prata samtidigt. Det flyter bättre. Fem år har gått. Så oerhört mycket som har hänt. Samtidigt står jag fortfarande här. Jag har flyttat tvärs över dalen. Huset är mitt eget. Barnen är 182 respektive 193 cm långa. På väg ut, bort, fram i sina egna liv. Inga småungar längre. Härliga, kreativa, roliga blivande vuxna människor. Jag har möjligen ME. Kanske en dold borrelios. Läkarna tvistar fortfarande. Men jag har jobbat. Jag har tagit mig fram. Det har gått. Nu äntligen får jag gå ner i tjäns