tisdag, mars 07, 2017

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden.

Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag.

Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans.

Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är det oftast stopp. Jag är en utanförskapsmänniska som lever på sjukersättning och jag skäms. Jag skäms för att jag inte är frisk och stark, för att jag har en havererad ekonomi, för att jag inte kan jobba, för att jag inte är social längre, för att jag inte är en stark och modig förebild för mina, nu vuxna, barn.

Ingen vet egentligen och kanske inte jag själv heller. Hur kunde det gå så här? Varför läkte jag aldrig? Vad har jag gjort för fel? Hur tar jag mig vidare? Jag vet inte ens om jag vill längre, om jag orkar kämpa men någonstans vet jag att jag aldrig ändå kommer att ge upp. Men inte för min egen del så mycket som för mina barns skull.

Ett steg ut är att öppna upp mitt Rum igen och våga berätta. Jag måste få det ur mig och sluta skämmas. Jag har gjort det bästa jag har kunnat men utan stöd utifrån. Utan kärlek, närhet och ekonomi stannar livet. Mitt gjorde det. Min kropp frös och stelnade och mitt innersta Nike är nog där någonstans men hon har blivit så rädd och feg att hon har glömt hur hon var och i stället gömmer sig där under trädkronorna i sitt trygga rum där hon slipper visa att hon finns.


söndag, mars 30, 2014

Frukost på djungelkanten

Utanför mitt sovrumsfönster finns djungeln. På riktigt.

Åsen klättrar uppåt, över hustaket och vidare upp mot himlen. Bokar och björkar närmast stjärnorna. Marssolen strilar genom bladlöst grenverk ända ner och fram till min fotända. Värmer.

Lite längre ner hasseldungen, körsbärsträdet, stenröset, den felplacerade rododendronbusken, det krypande lärkträdet, hägg, kaprifol, buskhortensior och pioner blandat med kirskål och daggkåpa. Klätterhortensian. Murgrönan.

Helhetsintrycket -  är snart grönt grönt. Grön djungel. Det knakar i knoppar och grenar. Snart slår allt ut. Fåglarna dansar, kurtiserar och sjunger.  Bara den här morgonen har jag hört koltrasten, göken, bofinkar och min favorit näktergalen!

Ibland passerar ett rovdjuret Ester, långsamt långsamt längs kanten på betongfundamentet som hindrar grönskan att ramla in över mig där jag tar långfrukost i sängen.

Fatta!!

tisdag, mars 25, 2014

Förändring

Plötsligt hände något. Fåglarna tystnade och färgerna försvann. Grå slöjor drog in med fast beslutsamhet och ramlade ner som ett tjockt vaddtäcke över min gröna boforsoverall. Den jag använder när jag sågar ner träd, bär stenblock, bilar i betong eller river upp idegransrötter.

Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekretären. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen!

Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling.

Jag är inte på något vis helt under isen. Men jag har varit. Sedan jag la bloggen på hyllan för några år sedan har mycket hänt. Fast egentligen ingenting alls. Jag står still. Både rent fysiskt här i mitt hus men också med min hälsa, med mina drömmar och jag väntar fortfarande på att det skall bli min tur att släppa loss den där människan jag bär inom mig. Hon med en längtan efter ett helt annat liv någon  helt annanstans.

Skall du fly nu igen, suckar väninnan som känt mig sedan jag var 13. Vad då fly? Jag har väl aldrig flytt! Jag blir så trött när hon inte förstår eller när jag inte får medhåll! Men hur skall hon kunna förstå vad varje cell i min kropp, i min hjärna och i min själ tänker och längtar efter. Hur skall någon, när jag knappt förstår själv?

Ibland får man nöja sig med att stanna upp och avvakta. Det är väl det jag gör. Det är väl det jag har gjort i snart 8 år. Fast å andra sidan har min största och viktigaste mission i livet handlat om att bärga mina barn till vuxen självständig ålder. Jag har haft en uppgift större än mig själv.

Nu är vi nästan där! Hur gick det till? Hur blev de båda så bra, kreativa, tänkande och fina människor. Min största glädje i livet ligger i att få följa dem på deras fortsatta väg och jag ångrar inte en dag. Love!

Samtidigt kan jag förändra. Det är snart bara jag igen. Möjligheterna är både hisnande och oroväckande. Vad vill jag då, egentligen? Är jag helt säker på att jag vill flytta till Italien, börja måla och varför skulle jag bli hel i Toscana. Är det när det kommer till kritan närmare till helheten här där jag står i dag. Eller är jag bara feg. Nu när jag snart kan.

söndag, september 29, 2013

Klok Florence



" Nursing is to put the patient in the best condition for nature to act upon him "
Florence Nightingale

söndag, februari 12, 2012

Whitney

Whitney Houston. Väntan är över. Hon kom aldrig tillbaka. Hon gick bort.

Det är alltid oerhört tragiskt när en människa dör innan hon hunnit bli gammal. Det är extra sorgligt att en så fantastiskt begåvad och vacker människa inte klarade av att leva, vårda både sig själv och sin begåvning.

MTV på 80-talet. Whitney var överallt. Hennes starka och magnetiska röst gick inte att ta miste på. Vi gick på disco i overaller. På min ena kragsnibb blinkade en liten röd discolampa. Cowboyboots. Singapore sling eller Gröna hissen. Och alltid Whitney Houston!

söndag, februari 05, 2012

Kapat konto?

Trodde att jag skulle få hjärnblödning. Bloggen var borta. Raderad! Det stod att den var raderad! Men inte av mig. Var mitt konto kapat? Kan ett konto kapas? Men efter lite research, fixande och sms-ande efter en verifieringskod så kom jag in. Och där var den! Inte raderad, bara gömd. Som tur är. Kanske det var ett tecken på att jag borde gå hit lite oftare. Vi får se...

söndag, maj 22, 2011

Fem år sedan


Har inte varit här på ett halvår. Läser i bloggen. Har roligt. Inser att det här har ett värde. För mig, ett stort värde. Det är inte bara en slags dagbok online. Det är också något som beskriver mig, min värld, mina känslor och mitt liv. Och, nu är vi där igen. Jag f å r ta plats. Jag som alltid ställt mig bakom, inte velat visa, helst inte synas.

Det är okej. Hela registret jag visat upp är okej. Om jag tar upp bloggandet, det får vi se. Jag älskar ju att skriva. Tänker bättre då än när jag måste prata samtidigt. Det flyter bättre.

Fem år har gått. Så oerhört mycket som har hänt. Samtidigt står jag fortfarande här. Jag har flyttat tvärs över dalen. Huset är mitt eget. Barnen är 182 respektive 193 cm långa. På väg ut, bort, fram i sina egna liv. Inga småungar längre. Härliga, kreativa, roliga blivande vuxna människor.

Jag har möjligen ME. Kanske en dold borrelios. Läkarna tvistar fortfarande. Men jag har jobbat. Jag har tagit mig fram. Det har gått. Nu äntligen får jag gå ner i tjänst. Jag vill verkligen inte jobba ihjäl mig. Jag vill ha ett liv vid sidan av. Kunna vara vaken och njuta. Jag vill fortfarande så mycket. Har så många idéer. Hela tiden. De kommer, flyter fram i en jämn ström. Pockar på. Det är något mer som skall göras.

Vi får se vad det blir.

lördag, oktober 23, 2010

Njuttid

Underbara höst! Det är som att alla känslor blir starkare med åren. De är mer lättåtkomliga, hela registret. Det går inte att lura sig själv längre eller att bli distraherad av tankar, omgivning, andras reaktioner. Det är skönt. Jag njuter av hösten och av att stå allt stadigare förankrad med mylla ända upp till vaderna.

lördag, oktober 09, 2010

By the way - life is rather good

Eftersom jag alltid varit en jäkel på att bry mig om vad andra tycker om mig....ja, ni vet..."Duktiga Annika-syndromet"+ "Storasystersyndromet" + + + + så har det också följt mig in i mitt bloggliv.

Nog nu. Det räcker faktiskt. Jag behöver inte förklara mig för någon....inte heller försvara mig.

Ändå kommer här en förklaring.....OM jag nu skulle uppfattas som en gnällig jäkel...för det är jag inte...bara lite ...ibland. Men det har jag rätt till, vill du inte lyssna så tryck på knappen...

Ja, jag har fått en diagnos.
Nej, jag är inte psykiskt instabil
Nej, inte heller deprimerad
Nej, jag går inte och känner efter varje dag
Jo, jag tycker om att vara frisk
Ja, jag har alltid, fram till jag blev sjuk, varit frisk
Jo, jag har alltid tränat
Ja, jag har alltid varit mån om vad jag ätit m.m. och skött mig tämligen hyfsat bra
Nej, jag har inte någon ärftlig belastning så vitt jag vet
Jo, jag tycker om att orka
Ja, jag tycker om att jobba
Ja, jag är van vid att orka, att kunna hålla i gång
Nej, jag har inte vant mig än
Nej, jag har ingen bra plan
Men JO, jag är optimistisk
Och JA, jag skall bli bättre och bra....

Även om jag inte blir precis som innan. Men vad då, så är livet. Livet är föränderligt, det är aldrig statiskt och står still.

Om jag inte orkar lika mycket som tidigare så får jag väl helt enkelt lära mig hur mycket jag orkar och anpassa mig till det.

Jag skall härmed sluta slita så...

Om jag nu inte får lika mycket uträttat som tidigare så är det också okej. Det får ta tid helt enkelt...

Jag skall härmed sluta ställa stora krav på mig själv....

Jag har (troligen eftersom riktigt alla alternativa diagnoser ännu inte är uteslutna) ME

För den som vill veta vad Myalgisk encephalomyelit är, läs på www.rme.nu

Jag har haft symptom i 7 år, från och till. Det finns mycket att säga. Efter att ha blivit utredd på Gottfrieskliniken i Mölndal har jag alltså fått diagnosen ME/CFS. Det är en kronisk, immunologisk sjukdom. I mitt fall troligen utlöst av en borreliainfektion parallellt med en stressreaktion för några år sedan.

Så är det. Bättre att veta än att leva i förvirrad ovisshet. Skönt att få en förklaring till varför jag bara kan göra en sak om dagen. Varför jag inte ens kan åka till Malmö över en dag utan att bli sjuk. Varför jag inte har något liv efter jobbet. Varför mina helger är så dimmiga, värkande och trötta, trötta. Nu har jag åtminstone något att förhålla mig till. Det är bra.


söndag, oktober 03, 2010

Sörj inte den du var

Längtar efter flow. Flow i blodet som strömmar i min kropp, flow i håret, flow i känslan, i dagarna som går, i livet.

Just nu styltar jag fram som på en stenig strand. Halkar lite snett, tar mig upp, gör några jättekliv framåt för att snart snubbla till. Ibland faller jag.

Hör nu här. Jag! Bah...en superstark, stolt, långbent, självständig kvinna som klarar allt! Eller? Nja....klarade allt. Tiden är en annan nu.

Han såg mig strängt i ögonen, sa "Du..lyssna på mig. Sörj inte den du var utan lär dig i stället att uppskatta den du blivit, den du är i dag. Anpassa dig till henne och lev så bra du kan. Ge inte upp"

tisdag, september 21, 2010

Så här tänker jag i dag.....

Att SD kom in i riksdagen är ett tecken på att våra tidigare regeringar har misslyckats med flyktingpolitiken. Att de kommit så långt och rönt sådan framgång är ingenting annat än ett tecken på just detta. Så sluta jamsa och dalta med människor. Ibland får jag känslan av att man smörar och är så in i helvetes tillmötesgående bara för att få lite fler politikerpoäng. Människor skall självklart bemötas med respekt och värme och Sverige skall vara ett tillåtande och öppet land. Men i dag är mycket rent larv och hyckleri. Man förstår inte hur utanförskap egentligen uppstår. Man förstår inte och har inte kunskap att möta de kulturkrockar som uppstår i våra skolor. Man vägrar se och höra något som ens närmar sig kritik trots att signalerna har funnits där i många år. Så, släng skygglapparna, inse att något är fel och lyssna på människor. Skapa tydlighet i flyktingpolitiken. Det finns en anledning till att SD finns och den anledningen stavas m i s s l y c k a n d e. Det finns självklart mycket att göra, så gör någonting bra av detta och se till att det i framtiden inte finns plats för ett parti som Sverigedemokraterna.

torsdag, september 16, 2010

Känner mig som en som svikit något....eller någon. Inte bloggen men möjligen mig själv. Att skriva har alltid varit min ventil, det är här det kommer ur mig....Jag brukar säga att jag pratar sämre än jag skriver. Vad jag egentligen menar är nog att när jag skriver får jag vara i fred. När jag pratar finns där alltid någon som lyssnar. För en person med långa antenner är det mycket jobbigare. Samtidigt som jag pratar speglar jag....känner av mottagaren, var hon/han befinner sig. Närvarande? Intresserad? Vill gå...., vecklar lätt in mig och tänker ofta att den jag pratar med tycker att jag tar för lång tid på mig, använder för många ord.

måndag, juli 12, 2010

Vem hon är

Nu hittade jag hit igen. Kan inte bestämma mig för om bloggen är en kär gammal vän, bara en bekant eller någon jag inte tycker om. Kanske det speglar mitt förhållande till mig själv. Jag inbillar mig att jag gillar henne, men hon övertygar mig inte....Ibland blir jag så trött på henne, den där människan jag måste dras med vareviga dag. Visst, hon är bra. På ett intellektuellt, praktiskt plan. Men sen då? Hon säger att hon inte vill gå in i en relation igen men det är inte sant, hon är bara feg.. Hon gömmer sig. Ofta. Hon får inte fram den hon är. Men jag gillar klangen...För i dag kan jag höra hennes innersta klanger, den hon är. Jag förstår henne, känner henne väldigt väl i dag och det gör mig lugn.

Det är 35 grader varmt i skuggan......

fredag, februari 05, 2010

Tungmodig

Nu är vi där. Januari har passerat och årets segaste, kallaste, mest svartvita månad är här. Jag sjönk som en sten, så som jag visste att jag skulle göra. Övervägde att ta dubbla dosen av mitt serotoninpiller, men gjorde inte det. Det går nog ändå. Men var är energin? Varför är jag trött, trött som ett helt ålderdomshem, hjärnan jobbar segt och trögt som avsvalnad lava, huvudet är tungt och jag åldras plötsligt 3 år på några veckor.

Längtar, längtar efter ljuset. I morgon får jag vara hemma och se horisonten bortom hav och land, på morgonen, då när det vinterbleka försiktiga ljuset kämpar sig igenom det grå och gnistrar till där långt borta. En liten stund. Lågt och silver. Förhoppning... Och varmt kaffe vid köksbordet. Och DN och en stor nyttig brödbit med brunost och äpple. Lite lycka att inmundiga en långsam lördagsmorgon. Jag sveper duntäcket om mig.

2009. Jag slutade plötsligt blogga. Jag köpte ett hus. Jag accepterade allt som var och mig själv och jag började jobba heltid igen. Jag slutade med eget företagande, jag resignerade. Vem orkar? Socialt är jag en katastrof. Men vad gör det. Vad spelar det för roll. Det är som det är. Jag kan njuta trots allt. Jag kan gråta och svära, jag har hela registret igen. Det är lugnt.....