Ytterligare ett exempel på att bara kunna göra en sak åt gången. Var ute och mörkeråkte med väninna B i går. Eftersom hon är pratglad pratades det. Men varje gång hon skulle växla blev det tyst. Då stannade samtalet upp. Det blev ett ryckigt samtal med flera återkommande pauser vid alla rondeller och vägkorsningar. Ibland mitt i ett ord. Att både prata och växla blev för mycket. Eftersom hon själv roade sig med insikten vågar jag skriva om det. Men i övrigt gled vi mjukt fram över Bjäre i hennes mans stora grå ögonsten. Varför vi gjorde det kanske jag återkommer till...
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...
Kommentarer