Fortsätt till huvudinnehåll

Tung högerdojja Per Gessle?

Jag hade inte gnällt om det varit lite för fort. Men det var dramatiskt. Därför får han på nöten av Nike i dag. Så här var det:

Når krönet på Hallandsåsen. Motorvägen smalnar av från trefiligt till tvåfiligt.

Kollar i backspegeln, ser bussen jag körde om för några hundra metrar sedan. I övrigt är vägen tom. Tittar framåt och närmar mig en långtradare. Jag håller 120 och hinner tänka att nu kör jag om.

Då....kommer en stor mörk skugga vinande förbi mig i ytterfilen. Jag överdriver inte men jag har nog aldrig blivit så överraskad i trafiken. Aldrig omkörd av någon som kört så in i helvete fort!! För om jag körde i 120 måste han ha kört runt 200.

Det är en svart, fet Mercedes med tonade rutor. Jag hinner se registreringsnumret bara för att det är så löjligt enkelt och ser speciellt och utvalt ut. Min dotter knappar in numret och skickar snabbt iväg det till "Hitta bil". Svaret kommer när vi fortfarande ser skymten av mercedeshäcken långt där nere vid åsens fot.

Min dotter vrålar: PER GESSLE!! Mamma, det är Per Gessle! Tjejerna studsar upp och ner.

Jag hade två 12,5:åriga flickor i min lilla Toyota.
Per Gessle, jag hoppas inte att du hade din son med dig?

Vi frågade oss:
Körde du verkligen själv eller hade du lånat ut bilen till en idiot?
Om det var du som körde...Hur kan man vara så dum att man, när man är så känd, skaffar sig ett så löjligt registreringsnummer om man tänker sig att man skall ut och köra i 200 knyck längs de svenska vägarna.

Din bil var tre gånger så stor som min. Jag hade satt mig som en insekt på din vindruta om du hade brakat in i mig.

Vad tänkte du på?

Så här tänkte du redan 2003. Läs intervjudelen längst ner på sidan. (Är 200 okej hastighet alltså? Åker alla i tyngsta mercedesmodellen?)

Jag förstår att du känner dig som en kung i musiksvängen. Det är du!
Men tror du verkligen att du står över andra, att du är kung också på våra vägar??

En händig man, möjligen. Smart affärsman och duktig musiker, ja visst. Men det saknas uppenbarligen något. Omdöme och hänsynsfullhet i trafiken.

Fast tänk om det var Per Gessles fru som körde??

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Brukar medelålders kvinnor dra på i 200 på motorvägen ?

Nej just det, vi kan slå fast att det INTE var hans fru, vi hoppas på nån idiot till kompis men tyvärr är nog sanningen den att den som vet sig vara kung i ett sammanhang väldigt lätt blir det i andra också.
Anonym sa…
Bra rutet! Bra sångröst borgar ju inte med automatik för ett gott omdöme i trafiken!
Nike sa…
Direkt när det hände (innan jag fick veta vem det var) vrålade jag "jävla idiot" för att han skrämde mig verkligen. Det kvittar vem det är, finns inget försvar alls.

Nej, självklart var det inte hans fru....

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot