En gåva

Jag har ärvt en summa pengar. Min kanske största kärlek, åtminstone min mest passionerade, dramatiska kärlek dog för två år sedan. Han ramlade ner från ett hustak. Y var arkitekt. Från Tromsö i nordnorge. Dit kom jag i mitten på 80-talet. Planen var att jag skulle stanna 3, högst 6 månader. Men där var han. Efter första mötet på nattklubben Companiet sökte han följande kväll upp mig. Han klev med långa steg in i korridoren på sjukhusets lägenhetshotells andra våning. Vi var många i samlingsrummet den kvällen. Plötsligt stod han där i dörröppningen med ett ursäktande snett leende. Lång, blond och med de mest intensiva blå ögon jag någonsin skådat. Han hade nyfallen snö på den svarta baskern, på axlarna och i ögonbrynen.

- "Hej.....Jag ville bara se om du fanns på riktigt"- sa han.

Han skrev själv ner sina telefonnummer i min adressbok. Jag har den fortfarande kvar. Han bad mig ringa om jag fick lust att komma upp och ta en kopp thé någon kväll.

Jag fick lust redan nästa kväll. De kvällarna blev många. Tiden för hemresan sköts upp om och om igen. Till sist fanns den inte i min planering längre. I stället fanns Y där, hans dotter och hans mamma. En underbar familj. Aldrig har jag känt mig så älskad och välkommen.

Och ändå. Aldrig har jag känt mig så ledsen och frustrerad mitt i det goda.

Varför var han så svartsjuk? Så kontrollerande? Han kunde vara den mest varma, omtänksamma, kärleksfulla man. I nästa andetag svängde det och han blev misstänksam, avståndstagande, anklagande och ibland hotfull. Han var som de omkringliggande fjällen. Det var höga berg men också djupa dalar. Jag försvann nästan till slut. Var tvungen att använda all kraft jag hade för att bryta mig loss. Banden till honom var så starka. Jag älskade honom faktiskt. Han är, trots allt, min innerligaste kärlek.

Varför dog han? Alldeles för tidigt. Och hur han dog! Det förvånade mig trots allt inte. Han var lite av en akrobat. Atletisk och lite för dristig ibland. Helt vild mellan varven. Intensiv var bara förnamnet. Han blev 58. Skulle balansera ut på taket för att spänna för en presenning. Han hade god balans. Cyklade alltid enhjuling. Men han ramlade ner. 10 meter rätt ner på stenbeläggningen mellan de gamla husen.

B skrev till mig häromdagen. Äntligen kunde man avsluta dödsboet. Y hade lämnat en summa pengar till mig. Han lämnade dem tillsammans med några skrivna rader. Jag blev mer berörd än jag kunnat tro. Tänker mycket på honom och nu är allt runt honom ljust och gott. I dag är jag nostalgisk. Han ville att jag skulle använda pengarna på ett sätt så att de blev ett minne av honom. Köpa något? Resa? Jag började med att åka och köpa en vit blomma. En blomma jag vet att han tyckte mycket om.

Väninna B utropade glatt: Vad bra! Nu har du pengar så att du kan fixa dina tänder! Så har du honom i munnen sen för alltid!