Fortsätt till huvudinnehåll

Dan före dan....

Fick julklappen från mamma i förskott. En städfirma kom och blåste hela hemmet. Jag fick klappen muntligen ett par dagar i förväg och med den följde inte något rim men väl en instruktion:

"Nu måste du städa undan innan städerskorna kommer för sånt gör de inte. Du måste plocka undan och bort från golv, bänkar och bord. Bädda sängarna och plocka undan i tvättstugan. Se till att barnen tar sina rum och glöm inte kökslådorna. Bjud dem på kaffe efter någon timme. Se till att du köpt hem rengöringsmedel och trasor"

Basta. Städa för att städerskan skulle komma. Herre Gud...var det en present jag fick??

Men rent blev det och i ett dygna skred jag fram i en slags overklighetsrus..Så skönt!

Så länge det varar. Nu har mina youngsters bakat pepparkakor och gjort julgodis, slagit in paket, rimmat och ritat ekivoka och hädande julkort. Just nu har stöket övergått i något slags hysteriskt raveparty på nedervåningen. Bestämmer mig för att låta det blåsa över av sig själv men inom mig morrar någon: Gärna jul men aldrig, aldrig, aldrig mer ensam vuxen att rådda allt! Det hjälper inte att mamma kommer hit 2 timmar på julafton. Hon förväntar sig att bli uppassad. Det enda jag bryr mig om är att det blir en bra jul för mina ungar. Att det skulle bli det för mig också, den tanken har inte ens fallit mig in... Nä, jag är julens martyr jag, med glorian svävande ovan mitt huvud på julafton men jag håller god min som alltid. Träder in som änglalik kock, superfixare och skånsk tomte och gör vad jag skall.

Ingen vet att jag mellan varven smyger ut i vedbon med mitt lilla glas. Fick köpa ny ask med mentolcigg. Den från förra året var lite väl fnösktorr.

Nu är barnen så stora att snart får något hända. Inte en enda jävla jul till!

Kommentarer

Anonym sa…
Lägg cigarettpaketet i en plastpåse i kylskåpet så håller de sig bättre. Du, man vänjer sig... Betänk att alternativet kan vara att den andre inte gör nåt i alla fall.

"Det svåra är inte att vänta. Det svåra är att inte förvänta sig något."
Nike sa…
Tack Rut, både för konkret tips och visa ord. God Jul.
Anonym sa…
Man kan ju drömma om andra jular t.ex. Min värdshus-på-landet-jul har hållit mig vid liv ibland när hyckleriet har stått mig så långt upp i halsen att det hotat kväva mig. Den där julen utan förpliktelser, bara med en god bok och allt serverat.

Det är det svåraste med julen, när det måste till hyckleri. Jag är glad att den tiden nästan är över.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot