Fortsätt till huvudinnehåll

Välja kamera

När jag var ung, ursäkta...yngre fotograferade jag mycket. Köpte min första systemkamera, en Canon AT 1 (har den kvar!) för en hel månadslön när jag var 17 år. Framkallade hemma i pannrummet. Räknade sekundrar a´la väninnan som jobbat på sjön: een pilsner, tvåå pilsner, tree pilsner o.s.v. (Tar fortfarande tiden i pilsner om jag behöver)

Jag fortsatte att fotografera men inte i samma utsträckning som tidigare. Har i alla år tänkt att NU är det snart dags! Nu skall jag köpa mig en vass kamera igen! Har köpt några exemplar men halvautomatiska, krångliga och dåliga saker. Dessutom låg fokus på annat under en hel del år.

NU, är tiden kommen. En digital systemkamera skall inhandlas innan året är till ända. Av "bokföringstekniska" skäl. Börjar förstå min pappa under mellandagarna när jag växte upp. Då inhandlades det nya TV-apparater, bord, stolar och en gång kom han hem med 8 mässingslampor av samma sort. Rea på Carneruds på Götgatan och pappa mådde som en prins. Han kunde vara rätt radikal i sitt handlande. Det var antingen eller.

Kamera. Men det är en jungel... Hjlp. Vad välja? Är Canon 400 D ett bra köp eller är den nästan 2000 kr billigare Nikonkameran väl så bra. Något proffs därute??

Kommentarer

Anonym sa…
Nämen hej igen...
kanske min blivande man kan hjälpa till i denna fråga.
Han är ju lite i det, liksom.
om du kommer hit i morgon kan vi ju se om han e inne.
En gonatt kram till
N
Nike sa…
Ja men ja visst, gärna! Så bra! Tänker mest film när jag tänker på E men såklart att han har koll!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot