Nikes Rum

Underbara höst! Det är som att alla känslor blir starkare med åren. De är mer lättåtkomliga, hela registret. Det går inte att lura sig själv längre eller att bli distraherad av tankar, omgivning, andras reaktioner. Det är skönt. Jag njuter av hösten och av att stå allt stadigare förankrad med mylla ända upp till vaderna.

Han  Inser att jag i flera dagar har gått och tänkt på en speciell person som jag träffade nyligen. Han dröjer sig kvar, igen. Min stora hemlighet. Vi har känt varandra sedan vi var 13 år och gick i samma klass. Då vågade jag knappt titta på honom, han kändes oåtkomlig och såg aldrig åt mitt håll. När vi som vuxna råkat på varandra har det varit så glatt, varmt och lätt. Nu var han där igen. Vad är det som händer varje gång jag träffar honom? Han är gift, väldigt upptagen och precis som i sjuan, oåtkomlig för mig. Värmen jag känner är djup och ovan för mig att känna. Men det spelar ingen roll, han vände och gick.  Det kan dröja år tills jag ser honom igen. Mer säger jag inte. Inte till någon.

Jag vet inte om det är åldern eller vad det är. Mer åren blir jag allt mer blödig! Kan gråta en skvätt bara för att cellon är så känslosamt vacker, för att de inte får varandra mot slutet av filmen, när jag ser en död koltrast på grusvägen. Tårarna kan komma plötsligt. Nyss stannade jag till framför TV:n. Där var de där kvinnorna från Pajala, de som fick åka till Kenya. En av dem gick hand i hand med en liten afrikansk flicka. Jag kan inte förklara vad som hände men jag blev så rörd och så kom tårarna.... Jag kan känna mig glad men gråter i alla fall. På ett sätt är det befriande och faktum är. Jag berörs mer på djupet i dag, jag är mer hudlös (citat Herrbjörg Vassmo) och alla känslor är liksom lättare att få tag på. Det är bra....tror jag.