Kaga hette egentligen Karin. Hon var min morfar Åkes lillasyster. Kaga. Ser henne framför mig i sitt stålullspermanentade olagda grå hår, som en gloria runt ansiktet. Pillemarisk blick och alltid ett leende, pratandes som en fors, fort och hela tiden. Bjöd på mat och kakor men kunde aldrig sitta still. Sprang omkring som en yr höna och öste upp mer mat, mer igen och två till trots att vi protesterade. Det hörde hon inte. Hon hörde som en kratta precis som alla andra på den släktsidan. Mot slutet knappt någonting alls. Eller rättare sagt, hon bestämde sig för vad det var hon hörde och svarade sedan på det.
Några barn blev det aldrig men väl två äkta män. Hon var glad i karlar men höll sig alltid till en. Sa hon.
Hon sa mycket. En gång, när jag som barn varit och badat med Kaga i en sjö intill sommarstugan ute i Lännersta såg jag att Kaga bara hade ett hängbröst. Jag stirrade så klart, jag var väl 6-7 år kanske. Då berättade Kaga att hon var den första i hela Sverige som opererat bort ett bröst på grund av bröstcancer. När vi kom hem skulle hon visa mig sitt nya lösbröst.
Hemma i stan på Åsögatan. I den mörka våningen med högt, högt i taket. I en byrålåda, bland mammelucker och korsetter, plockade Kaga fram sitt lösbröst. Jag minns de stela, toppiga tuttarna i rosa hårdplast. Röda bröstvårtor. Mina pinuppbröst tjoade Kaga glatt, men hon hade dem bara när hon skulle vara riktigt fin för de skavde. Brösten använde hon därför till förvaring av sina mest värdefulla juveler. Hon var säker på att säkrare ställe inte fanns.
Sån var hon faster Kaga. I golvuret hade hon sin favoritsherry. Och ett glas. Alltid redo.
När hon dog tömde min mamma och moster hennes bokhyllor. Här trillade det ut en hundring, så en till. En tusing här och en där. Sammanlagt över 15000 kr hade gamla faster gömt undan bland sina böcker, vilket hon troligen inte hade en aning om.
Hon var förmögen. Alla visste det och alla visste att den dagen hon gick bort skulle vi alla bli rika! Trodde vi. Vad hände?
Jo, hennes avdöde förste make, apotekare Emil som så tragiskt gick bort 1932, var från Österlen i Skåne. Just när Kaga och Emil fått beviljat en adoption av ett tvillingpar gick Emil alltså och dog. Kaga blev ung änka och som sådan fick man inte adoptera. Hon sålde apoteket, tog bohaget, aktierna, pengarna och flyttade hem till Stockholm. Så småningom gifte hon sig med Harald. Harald dog före Kaga. Kaga hade fortfarande inga barn.
Men, mitt i bouppdelningen dyker det upp en glad lantbrevbärare från Skåne som, visar det sig, är brorsbarn till den gode Emil. Han hävdar att han har rätt till Kagas arv därför att Kaga aldrig, efter Emils död, gjort upp med Emils familj och släkt om kvarlåtenskapen.
Äsch då. Juridiskt hade han på fötterna, den där Bengtsson från Brösarps backar. Brevbäraren från Österlen gjorde sig en rejäl hacka och resten av Kagas familj och släkt fick dela på resten. Det blev liksom inte riktigt som man tänkt sig.
Men spegeln, den har jag. Den berättar jag om en annan gång....
Några barn blev det aldrig men väl två äkta män. Hon var glad i karlar men höll sig alltid till en. Sa hon.
Hon sa mycket. En gång, när jag som barn varit och badat med Kaga i en sjö intill sommarstugan ute i Lännersta såg jag att Kaga bara hade ett hängbröst. Jag stirrade så klart, jag var väl 6-7 år kanske. Då berättade Kaga att hon var den första i hela Sverige som opererat bort ett bröst på grund av bröstcancer. När vi kom hem skulle hon visa mig sitt nya lösbröst.
Hemma i stan på Åsögatan. I den mörka våningen med högt, högt i taket. I en byrålåda, bland mammelucker och korsetter, plockade Kaga fram sitt lösbröst. Jag minns de stela, toppiga tuttarna i rosa hårdplast. Röda bröstvårtor. Mina pinuppbröst tjoade Kaga glatt, men hon hade dem bara när hon skulle vara riktigt fin för de skavde. Brösten använde hon därför till förvaring av sina mest värdefulla juveler. Hon var säker på att säkrare ställe inte fanns.
Sån var hon faster Kaga. I golvuret hade hon sin favoritsherry. Och ett glas. Alltid redo.
När hon dog tömde min mamma och moster hennes bokhyllor. Här trillade det ut en hundring, så en till. En tusing här och en där. Sammanlagt över 15000 kr hade gamla faster gömt undan bland sina böcker, vilket hon troligen inte hade en aning om.
Hon var förmögen. Alla visste det och alla visste att den dagen hon gick bort skulle vi alla bli rika! Trodde vi. Vad hände?
Jo, hennes avdöde förste make, apotekare Emil som så tragiskt gick bort 1932, var från Österlen i Skåne. Just när Kaga och Emil fått beviljat en adoption av ett tvillingpar gick Emil alltså och dog. Kaga blev ung änka och som sådan fick man inte adoptera. Hon sålde apoteket, tog bohaget, aktierna, pengarna och flyttade hem till Stockholm. Så småningom gifte hon sig med Harald. Harald dog före Kaga. Kaga hade fortfarande inga barn.
Men, mitt i bouppdelningen dyker det upp en glad lantbrevbärare från Skåne som, visar det sig, är brorsbarn till den gode Emil. Han hävdar att han har rätt till Kagas arv därför att Kaga aldrig, efter Emils död, gjort upp med Emils familj och släkt om kvarlåtenskapen.
Äsch då. Juridiskt hade han på fötterna, den där Bengtsson från Brösarps backar. Brevbäraren från Österlen gjorde sig en rejäl hacka och resten av Kagas familj och släkt fick dela på resten. Det blev liksom inte riktigt som man tänkt sig.
Men spegeln, den har jag. Den berättar jag om en annan gång....
Kommentarer