Fortsätt till huvudinnehåll

Faster Kaga

Kaga hette egentligen Karin. Hon var min morfar Åkes lillasyster. Kaga. Ser henne framför mig i sitt stålullspermanentade olagda grå hår, som en gloria runt ansiktet. Pillemarisk blick och alltid ett leende, pratandes som en fors, fort och hela tiden. Bjöd på mat och kakor men kunde aldrig sitta still. Sprang omkring som en yr höna och öste upp mer mat, mer igen och två till trots att vi protesterade. Det hörde hon inte. Hon hörde som en kratta precis som alla andra på den släktsidan. Mot slutet knappt någonting alls. Eller rättare sagt, hon bestämde sig för vad det var hon hörde och svarade sedan på det.

Några barn blev det aldrig men väl två äkta män. Hon var glad i karlar men höll sig alltid till en. Sa hon.

Hon sa mycket. En gång, när jag som barn varit och badat med Kaga i en sjö intill sommarstugan ute i Lännersta såg jag att Kaga bara hade ett hängbröst. Jag stirrade så klart, jag var väl 6-7 år kanske. Då berättade Kaga att hon var den första i hela Sverige som opererat bort ett bröst på grund av bröstcancer. När vi kom hem skulle hon visa mig sitt nya lösbröst.

Hemma i stan på Åsögatan. I den mörka våningen med högt, högt i taket. I en byrålåda, bland mammelucker och korsetter, plockade Kaga fram sitt lösbröst. Jag minns de stela, toppiga tuttarna i rosa hårdplast. Röda bröstvårtor. Mina pinuppbröst tjoade Kaga glatt, men hon hade dem bara när hon skulle vara riktigt fin för de skavde. Brösten använde hon därför till förvaring av sina mest värdefulla juveler. Hon var säker på att säkrare ställe inte fanns.

Sån var hon faster Kaga. I golvuret hade hon sin favoritsherry. Och ett glas. Alltid redo.

När hon dog tömde min mamma och moster hennes bokhyllor. Här trillade det ut en hundring, så en till. En tusing här och en där. Sammanlagt över 15000 kr hade gamla faster gömt undan bland sina böcker, vilket hon troligen inte hade en aning om.

Hon var förmögen. Alla visste det och alla visste att den dagen hon gick bort skulle vi alla bli rika! Trodde vi. Vad hände?

Jo, hennes avdöde förste make, apotekare Emil som så tragiskt gick bort 1932, var från Österlen i Skåne. Just när Kaga och Emil fått beviljat en adoption av ett tvillingpar gick Emil alltså och dog. Kaga blev ung änka och som sådan fick man inte adoptera. Hon sålde apoteket, tog bohaget, aktierna, pengarna och flyttade hem till Stockholm. Så småningom gifte hon sig med Harald. Harald dog före Kaga. Kaga hade fortfarande inga barn.

Men, mitt i bouppdelningen dyker det upp en glad lantbrevbärare från Skåne som, visar det sig, är brorsbarn till den gode Emil. Han hävdar att han har rätt till Kagas arv därför att Kaga aldrig, efter Emils död, gjort upp med Emils familj och släkt om kvarlåtenskapen.

Äsch då. Juridiskt hade han på fötterna, den där Bengtsson från Brösarps backar. Brevbäraren från Österlen gjorde sig en rejäl hacka och resten av Kagas familj och släkt fick dela på resten. Det blev liksom inte riktigt som man tänkt sig.

Men spegeln, den har jag. Den berättar jag om en annan gång....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot