Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch!
Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....?
Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!!
Däremot storgillade jag Humle & Dumle, Familjen Flinta och Kalle Anka på jularna. Jag älskade sagorna i ur "Bland tomtar och troll", helst illustrerade av John Bauer!! Det var min värld. Kunde inte passera en sten i skogen utan att se vad det egentligen var........Sen fanns det också en saga om madam M, eller vad hette hon nu? En liten häxa, lite läskig men snäll. Ingen ångest där inte. Madamme Mim hette hon! Var har hon tagit vägen??
Varför kom jag att tänka på det? Jo, min dotter utbrast vid middagsbordet : "eske teske tää"...och vi fick fundera en stund varifrån det kom. Också hon rös vid minnet av sagostunderna på dagis där personalen envisades med att läsa om Plupp och lämmlarna.
Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....?
Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!!
Däremot storgillade jag Humle & Dumle, Familjen Flinta och Kalle Anka på jularna. Jag älskade sagorna i ur "Bland tomtar och troll", helst illustrerade av John Bauer!! Det var min värld. Kunde inte passera en sten i skogen utan att se vad det egentligen var........Sen fanns det också en saga om madam M, eller vad hette hon nu? En liten häxa, lite läskig men snäll. Ingen ångest där inte. Madamme Mim hette hon! Var har hon tagit vägen??
Varför kom jag att tänka på det? Jo, min dotter utbrast vid middagsbordet : "eske teske tää"...och vi fick fundera en stund varifrån det kom. Också hon rös vid minnet av sagostunderna på dagis där personalen envisades med att läsa om Plupp och lämmlarna.
Kommentarer
Jag tyckte Flinta var värst. Dels förstod jag inte varför alltid var värst, och speciellt slutvinjetten där han står och skriker (och jag tror bankar på stendörren) och skriker och skriker för att han inte kan komma in, fastän man så tydligt ser att huset har fönsteröppningar, till och med utan glas. Det är ju bara att hoppa in. Man blev sååå frustrerad över idioten, och dessutom skulle man direkt i säng efter.
Irs. Mycket från barndomen är ångestminnesdrabbande. Barn skulle plötsligt vara så barniga, vilket de inte riktigt fått vara tidigare. Mammorna hjälp från rAdion med sin barnuppfostran till "munnen den ska skratta och va fin".
Jag tyckte Flinta var värst. Speciellt slutvinjetten där han står och skriker--
Är det allt lekande som skapat ångest alltså? Var det inte där saker skulle bearbetas och sinnet förberedas? Har man lyckats?
Rutan, för mig var Bullerbyn i periferin. Vet inte varför. Visades första gången 1961, då var jag för liten. Andra gången känns det som att jag var lite för stor, kan det vara därför??