Fortsätt till huvudinnehåll

Naturupplevelse

Rundade hörnet vid ån och sköt fart ut mot havet. Det regnade inte längre. Åmynningen kokade. Kråkor och måsar tampades mot vinden vid högarna av tång. Gråtoner och vitt, havet petroleumblått och vilt. Drog in havet och vinden, ökade farten och vek av, ut på sanddynerna. Det hade bara varit jag i 3 kilometer.

Krockade nästan med ett par i ullrockar. Han i marint och cowboyhatt. Hon i beige med skärpet hårt knutet runt midjan. Hatt i beige och beige stövletter med klack och spetsiga tår. Röda läppar till ett smalt streck när hon upptäckte den svartklädda och långbenta som i galopp kom farande från ingenstans. Jag fick ta ett extra skutt åt sidan och hade väl inte ägnat paret i ull en tanke extra om det inte var för att jag flög rätt in i ett osynligt draperi av tung, söt parfym! Den kväljande doften släpade sig kvar i luften efter damen i beige. Som en tung och kletig men osynlig giftmolnsdimma svepte den sig runt mig. Kände hur bronkerna vred sig och stängde till och då är jag inte allergisk ett dugg. Men varför? Hon måste ha hällt på sig ett par deciliter före adventspromenaden på stranden. Gjorde hon det för sin mans skull, för måsarnas skull eller för att hålla joggare på avstånd tro??

Jävla naturmarodör! Och hur kan man sätta på sig en cowboyhatt när man skall ut och gå på en blåsig strand? Den täcker ju inte ens öronen men möjligen flinten då!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot