Fortsätt till huvudinnehåll

Ny ovana

Alltså. Någon har lindat mig kring sitt lillfinger. Jag menar kring sin lilla vita tass... Här sitter jag, barnfri och utslagen, i fåtöljen och äter middag. Fötterna på fotpallen. Tallriken under hakan. Slevar lojt i mig färsk bandspagetti med lammfärs, riven parmesan, ruccola och körsbärstomater. Duralexglaset med en rödvinsslatt står på glasbordet. Plötsligt är hon där. Tittar på mig över tallrikskanten. Neeej försöker jag men då är hennes tass där och hon fiskar elegant upp ett pastaband indränkt i köttfärssås! Neeeeeeej, hör jag mig själv säga och jag gör ett vagt försök att dra undan tallriken men hon kloar bestämt fast i tallrikskanten och jag ger upp. Låter henne hållas. Hon är ju så sööööt. Så där sitter vi mitt i mot varandra och äter ur samma skål. Hemskt!

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Och du pratar om svamp och bakterier....hmm och sen äter du ur samma skål som katten...uhhh...*S*
Jag menar, det vet vi alla HUR katter gör sig rena.
Nike sa…
JA, visst är det hemskt!!Fick någon slags hjärtsnurpspsykos, kanske för att det bara var lilla Ester och jag i kväll. Ensamma..snyft..

Men hon fick en egen kant, den rörde jag inte...Dessutom är nog min lilla söta katt helt befriad från svampar och bakterier!!!
Anonym sa…
Nej där går gränsen! Räkorna jag hade i pastasåsen ville jag ha för mig själv, så min kisse fick sina i egen skål i köket.

Så synd om mig blir det aldrig! Men det skulle inte förvåna mig om han snart är under täcket, han är redan ovanpå, - jag som absolut inte ville ha katt i sängen.
Nike sa…
Ja Rut, du ser...gränserna tänjs hela tiden. Snart sitter ni där, du och "randig", och snaskar godis ur samma påse!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot