Började kommentera på Rutans blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att skriva ett eget inlägg i ämnet i stället. Det handlar om singellivet. Livet som ensamstående utan man närmare bestämt. Att inte leva i en parrelation blir ofta betraktat som suspekt. Varför lever hon ensam? Vad är det för fel när hon inte har någon man? För de som lever i tvåsamhet förfasar sig oftare över kvinnorna än om de ensamlevande männen. Man blir svårplacerad och ofta ratad i det sociala sällskapslivet. Det är inte komfortabelt att bjuda in en ensamstående "ledig" kvinna till sina partillställningar. Så är det bara. Det går an att stå där och kasta ur sig att man är så jäkla storsint och inte bryr sig. Men i själva verket är parmiddagarna så bekväma! Det är mycket lättare, jämnare...
"Theholygoat" undrar i en kommentar efter Rutans inlägg om inte singlarna också ratar barnfamiljerna? Tja, i viss mån. Som ensamstående tonårsmorsa, d.v.s "singel", stämmer det att jag kan känna mig i otakt med barnfamiljerna. För många är det en lättnad att slippa umgås med småbarn när man själv passerat det livet, wait and see. Man njuter av att slippa springa och kolla småbarnen hela tiden, avbryta middagen för att natta bebben, kunna dricka vad man vill utan att behöva ta hänsyn till graviditeter eller amning. Olika slags liv bara, olika faser i livet..
Det jobbiga med att umgås med "par" eller "hela" familjer är att man ofta blir betraktad som den det är synd om, alternativt den som avviker. Man vet liksom inte riktigt vad man skall göra med dem!! Jag generaliserar och hänvisar till präktighetssverige. Det finns alternativ. Det finns människor som är tillräckligt avspända, trygga och okonventionella för att inte bry sig. Det märker man, då känns det och till och med en "singel" kan trivas alldeles utmärkt i sådana sällskap, även om övriga deltagare är jämna par. Jag har sådana vänner men de är inte många....Det har med inställning, självkänsla och trygghet att göra.
De yngre singlarna har ännu inte fått partänket. Inga barn själva och därför känns det nog bara besvärligt och störande. Det är också en speciell fas i livet.
Eftersom jag inte vet vad jag vill komma fram till avslutar jag här. Det som fick igång mig var Rutans inlägg om att känna sig utanför och avvikande bara för att man inte har en man vid sin sida. Lever det där parlivet, det stabila familjelivet längre. Vem man är och hur blir man betraktad? Jag skulle vilja säga och verkligen mena det jag säger, nämligen att jag aldrig mer tänker identifiera mig med den mannen jag eventuellt har vid min sida. Jag hoppas och tror att jag står av egen kraft hela vägen in i framtiden. Att jag sedan också hoppas på att finna den där någon, kärleken helt enkelt, och gärna leva med honom för resten av mitt liv. Det är en helt annan sak.
"Theholygoat" undrar i en kommentar efter Rutans inlägg om inte singlarna också ratar barnfamiljerna? Tja, i viss mån. Som ensamstående tonårsmorsa, d.v.s "singel", stämmer det att jag kan känna mig i otakt med barnfamiljerna. För många är det en lättnad att slippa umgås med småbarn när man själv passerat det livet, wait and see. Man njuter av att slippa springa och kolla småbarnen hela tiden, avbryta middagen för att natta bebben, kunna dricka vad man vill utan att behöva ta hänsyn till graviditeter eller amning. Olika slags liv bara, olika faser i livet..
Det jobbiga med att umgås med "par" eller "hela" familjer är att man ofta blir betraktad som den det är synd om, alternativt den som avviker. Man vet liksom inte riktigt vad man skall göra med dem!! Jag generaliserar och hänvisar till präktighetssverige. Det finns alternativ. Det finns människor som är tillräckligt avspända, trygga och okonventionella för att inte bry sig. Det märker man, då känns det och till och med en "singel" kan trivas alldeles utmärkt i sådana sällskap, även om övriga deltagare är jämna par. Jag har sådana vänner men de är inte många....Det har med inställning, självkänsla och trygghet att göra.
De yngre singlarna har ännu inte fått partänket. Inga barn själva och därför känns det nog bara besvärligt och störande. Det är också en speciell fas i livet.
Eftersom jag inte vet vad jag vill komma fram till avslutar jag här. Det som fick igång mig var Rutans inlägg om att känna sig utanför och avvikande bara för att man inte har en man vid sin sida. Lever det där parlivet, det stabila familjelivet längre. Vem man är och hur blir man betraktad? Jag skulle vilja säga och verkligen mena det jag säger, nämligen att jag aldrig mer tänker identifiera mig med den mannen jag eventuellt har vid min sida. Jag hoppas och tror att jag står av egen kraft hela vägen in i framtiden. Att jag sedan också hoppas på att finna den där någon, kärleken helt enkelt, och gärna leva med honom för resten av mitt liv. Det är en helt annan sak.
Kommentarer
Inte så mycket att tillägga egentligen.
Utom en tanke kring det där "när man umgås med par". Det gör jag så sällan numera, som sagt. Par umgås med varandra och möjligen med mannens singelvänner. Blev djupt sårad när en kollega som jag verkligen hängt som ler och långhalm med under åratals pendlande och gemensamt jobb inte kunde tänka sig att gå och ta en öl med mig i våras när han var i stan. Anledning? Hans hustru var med! Obs att jag naturligtvis föreslog att vi skulle gå ut alla tre men det var något som inte ingick i hans föreställningsvärld.
Jag tror att det finns en rädsla hos många att det liksom "smittar" detta med singelskapet. Kvinnorna är rädda för att vi ska attrahera deras män och männen är rädda för att vi ska inspirera deras kvinnor.
Däremot är ju aldrig män rädda för singelmän på samma sätt och för kvinnor tycks "tahandomgenen" slå till då för ensamma män blir ju oftare bjudna till par.
För att inte tala om ensamma PAPPOR, guuuuud så dj-a behjärtansvärt det tycks vara då.
Tricky - Det här med heliga ensamstående pappor med gloria, vingar och allt, det är konstigt att det inte heller går att bli jämställd som ensamstående!
Och nu när jag lever i den heliga kärnfamiljen är det inte heller enkelt. Man ska nämligen ha känt varandra parvis sedan gymnsietiden, typ, och då ha bildat vissa gäng som sedan dess träffas alla aftnar och födelsedagar etc. Faller man utanför den ramen blir man inte bjuden och kan heller inte bjuda andra att fira påsk eller nyår utan att bli oerhört obekväm. Och singelvännerna vet ju inte hur de ska bete sig heller, eftersom man inte passar in i den ramen heller.
I den märkliga parvärld där vi befinner oss är det noga med att bjuda och bjuda igen, det blir stelt och konstigt om man avviker från rytmen. Och vem törs titta in hos någon när man har vägarna förbi, utan att vara bjuden?
Jag får spader, dessa oskrivna regler och konventioner strider mot det som är jag och jag vill helst bara fly från alltihop.
systeryster