Nikes Rum

Underbara höst! Det är som att alla känslor blir starkare med åren. De är mer lättåtkomliga, hela registret. Det går inte att lura sig själv längre eller att bli distraherad av tankar, omgivning, andras reaktioner. Det är skönt. Jag njuter av hösten och av att stå allt stadigare förankrad med mylla ända upp till vaderna.

Längtar efter flow. Flow i blodet som strömmar genom hela min kropp. Flow i håret, flow i känslan, i dagarna som går, i livet. Just nu styltar jag fram som på en stenig strand. Halkar lite snett, tar mig upp, gör några jättekliv framåt för att snart snubbla till. Ibland faller jag. Hör nu här. Jag! Bah...en superstark, stolt, långbent, självständig kvinna som klarar allt! Eller? Nja....klarade allt. Tiden är en annan nu. Han såg mig strängt i ögonen. Sa "Du..lyssna på mig. Sörj inte den du var utan lär dig i stället att uppskatta den du blivit, den du är i dag. Anpassa dig till henne och lev så bra du kan. Ge inte upp"

Att SD kom in i riksdagen är ett tecken på att våra tidigare regeringar har misslyckats med flyktingpolitiken. Att de kommit så långt och rönt sådan framgång är ingenting annat än ett tecken på just detta. Så sluta jamsa och dalta med människor. Ibland får jag känslan av att man smörar och är så in i helvetes tillmötesgående bara för att få lite fler politikerpoäng. Människor skall självklart bemötas med respekt och värme och Sverige skall vara ett tillåtande och öppet land. Men i dag är mycket rent larv och hyckleri. Man förstår inte hur utanförskap egentligen uppstår. Man förstår inte och har inte kunskap att möta de kulturkrockar som uppstår i våra skolor. Man vägrar se och höra något som ens närmar sig kritik trots att signalerna har funnits där i många år. Så, släng skygglapparna, inse att något är fel och lyssna på människor. Skapa tydlighet i flyktingpolitiken. Det finns en anledning till att SD finns och den anledningen stavas m i s s l y c k a n d e. Det finns självklart myc

Känner mig som en som svikit något....eller någon. Inte bloggen men möjligen mig själv. Att skriva har alltid varit min ventil, det är här det kommer ur mig....Jag brukar säga att jag pratar sämre än jag skriver. Vad jag egentligen menar är nog att när jag skriver får jag vara i fred. När jag pratar finns där alltid någon som lyssnar. För en person med långa antenner är det mycket jobbigare. Samtidigt som jag pratar speglar jag....känner av mottagaren, var hon/han befinner sig. Närvarande? Intresserad? Vill gå...., vecklar lätt in mig och tänker ofta att den jag pratar med tycker att jag tar för lång tid på mig, använder för många ord.

Nu hittade jag hit igen. Kan inte bestämma mig för om bloggen är en kär gammal vän, bara en bekant eller någon jag inte tycker om. Kanske det speglar mitt förhållande till mig själv. Jag inbillar mig att jag gillar henne, men hon övertygar mig inte....Ibland blir jag så trött på henne, den där människan jag måste dras med vareviga dag. Visst, hon är bra. På ett intellektuellt, praktiskt plan. Men sen då? Hon säger att hon inte vill gå in i en relation igen men det är inte sant, hon är bara feg.. Hon gömmer sig. Ofta. Hon får inte fram den hon är. Men jag gillar klangen...För i dag kan jag höra hennes innersta klanger, den hon är. Jag förstår henne, känner henne väldigt väl i dag och det gör mig lugn. Det är 35 grader varmt i skuggan......

Nu är vi där. Januari har passerat och årets segaste, kallaste, mest svartvita månad är här. Jag sjönk som en sten, så som jag visste att jag skulle göra. Övervägde att ta dubbla dosen av mitt serotoninpiller, men gjorde inte det. Det går nog ändå. Men var är energin? Varför är jag trött, trött som ett helt ålderdomshem, hjärnan jobbar segt och trögt som avsvalnad lava, huvudet är tungt och jag åldras plötsligt 3 år på några veckor. Längtar, längtar efter ljuset. I morgon får jag vara hemma och se horisonten bortom hav och land, på morgonen, då när det vinterbleka försiktiga ljuset kämpar sig igenom det grå och gnistrar till där långt borta. En liten stund. Lågt och silver. Förhoppning... Och varmt kaffe vid köksbordet. Och DN och en stor nyttig brödbit med brunost och äpple. Lite lycka att inmundiga en långsam lördagsmorgon. Jag sveper duntäcket om mig. 2009. Jag slutade plötsligt blogga. Jag köpte ett hus. Jag accepterade allt som var och mig själv och jag började jobba heltid igen.