Går igenom lite bilder från sensommaren och hösten. Hittar den här på sonen. Enda gången i år som jag fick med mig 15-åringen på en naturupplevelse var för ett par månader sedan. Vi åkte, på hans önskan, till Kyrkhult. Också han fascineras av den märkliga stämningen i området. I går passerade jag där igen. Samma känsla varje gång. Första gången jag kom dit slogs jag av den sällsynta skönheten i området strax före Kyrkhult. Långhårig boskap betade på ljungheden. Tjuren hade långa svängda horn och var helt svart. Naturens färger var dämpade, ljudet dovt och svaga dimslingor smög förbi enbuskar och märkliga stenformationer. Det var något speciellt. Jag blev upprymd och lite skrämd samtidigt. Som att bli tillbakaflyttad ett par hundra år. Lite senare tog jag med mig min dotter dit för en kvällspromenad. Hon han inte mer än stiga ur bilen förrän hon kved att hon mådde illa. Vi gick längs vägen bort mot de gamla stenrösena som för länge sen utgjorde gräns, både mellan olika bönder och mella...
Stundtals med glasögonen på, andra gånger med fel glasögon, ofta med inga alls. Ibland med vidvinkelperspektiv, andra gånger ett smalt tunnelseende. Vissa dagar bara för min skrivklådas skull.