Cyklat över åsen i 3 timmar. Fick med mig min 14-åring, kors i taket! Det var det roligaste och mysigaste vi gjort på länge! Alla dessa små vägar! Vi slet oss uppåt, slingrade oss runt för att så susa nedåt, länge nedåt. Sonen var på ett strålande humör. Uppe på toppen var vi tvungna att unna oss kladdig chokladkaka med hallonsås och grädde, vad kunde vi annat göra? Nära himmelen åt vi himmelskt god kaka! Tack solen och värmen och sonen för dagen!
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...
Kommentarer