Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska".
Det är nå´t visst...
Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög?
Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl.
Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade.
Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hustrun lämnat honom. Om hur jobbigt de haft det. Om hur yngsta dottern fortfarande var sängvätare och om hur kluven han var både till sitt jobb, sin nya hemstad, sin exhustru och sitt dejtande. Två gånger reste han sig, ursäktade och gick till herrummet.
Varför hade jag sagt ja till middag? Vi bytte lokal men samtalet fortskred på samma sätt. Han greppade min hand så fort han fick chansen. Till sist satt jag en halvmeter från bordet och släppte aldrig kniven eller gaffeln. Svettades illa till mods. Tre gånger till lämnade han bordet och gick till herrummet. Varje gång var jag på väg att smita men jag gjorde inte det väluppfostrad (läs:dum) som jag är.
Äntligen fick jag ursäkta mig. Tåget skulle snart gå. Han följde mig hela vägen till stationen trots mitt försök att säga att han absolut inte behövde göra sig besväret. Väl där fick jag en omfamning som höll på att kväva mig. Hann tänka tanken att han inte var helt frisk frisk. Jag hyperventilerade vid det här laget och såg antagligen stel och blek ut med flipprande ögon. Då förklarar han för mig att - ÅH, vad han tycker mycket om mig! ÅH, vad han ser fram mot nästa dejt! En underbar kväll!!
Jag flög upp på tåget. Åkte hem, rasade upp till datorn och skrev vänligt men bestämt ett kort mail där jag meddelade att jag trots allt nog inte var redo att träffa någon. Jag bad honom ta kontakt med sin exfru och prata igenom saker och ting med henne, åtminstone det som rörde barnen.
Herre Gud! Jäkla missdrag. Hur undviker man sånt där?
Det är nå´t visst...
Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög?
Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl.
Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade.
Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hustrun lämnat honom. Om hur jobbigt de haft det. Om hur yngsta dottern fortfarande var sängvätare och om hur kluven han var både till sitt jobb, sin nya hemstad, sin exhustru och sitt dejtande. Två gånger reste han sig, ursäktade och gick till herrummet.
Varför hade jag sagt ja till middag? Vi bytte lokal men samtalet fortskred på samma sätt. Han greppade min hand så fort han fick chansen. Till sist satt jag en halvmeter från bordet och släppte aldrig kniven eller gaffeln. Svettades illa till mods. Tre gånger till lämnade han bordet och gick till herrummet. Varje gång var jag på väg att smita men jag gjorde inte det väluppfostrad (läs:dum) som jag är.
Äntligen fick jag ursäkta mig. Tåget skulle snart gå. Han följde mig hela vägen till stationen trots mitt försök att säga att han absolut inte behövde göra sig besväret. Väl där fick jag en omfamning som höll på att kväva mig. Hann tänka tanken att han inte var helt frisk frisk. Jag hyperventilerade vid det här laget och såg antagligen stel och blek ut med flipprande ögon. Då förklarar han för mig att - ÅH, vad han tycker mycket om mig! ÅH, vad han ser fram mot nästa dejt! En underbar kväll!!
Jag flög upp på tåget. Åkte hem, rasade upp till datorn och skrev vänligt men bestämt ett kort mail där jag meddelade att jag trots allt nog inte var redo att träffa någon. Jag bad honom ta kontakt med sin exfru och prata igenom saker och ting med henne, åtminstone det som rörde barnen.
Herre Gud! Jäkla missdrag. Hur undviker man sånt där?
Kommentarer
Tina
Jag skrattar när jag läser Din beskrivning, mest av håret. SEr det och huvudet framför mig. Och den lilla krumma arkitektkroppen som suttit böjd över ett ritbord alldeles för länge. Fast nu är det datorer förstås.
Om jag vore i dejtinglustläge så skulle jag nog anlita speeddating. Då kan men i alla fall undvika värsta kalkonerna. Det skulle vara spännande. Men det får väl bli i nästa liv.
Man får inte ge upp
Jag har haft tur också.....fast otur samtidigt eftersom det inte blev något mer...Så där är det.
Håller definitivt med om att det kan var trevligt med bara ett möte och att de flesta männískor faktiskt är trevliga och roliga att umgås med. Det har väl med inställningen att göra..
De flesta har säkert också huvudet rejält påskruvat!
Match.com har en annons ute där en as-slibbig kille sitter framför datorn och smilar och småler, åmar sig på träningskillars vis och tuggar gummi. Annonsen får mig att rysa och absolut INTE vilja nätdejta. Det får mig att till och med tvivla på min läggning.
Det finns säkert riktig bra killar därute, men även att träffa folk live är ibland som att köpa grisen i säcken och personer kan förvandlas från roliga och intressanta till tråkiga, konventionella och svartsjuka. Man behöver inte ens ha flyttat ihop förrän det börjar.
Dejting är ju en otrolig skojiga-historier-källa, men nånstans är det så tragiskt, just att det nog ger många maktlösa en känsla av att kunna välja och vraka och kräva. I praktiken verkar få passa ihop.
Hur fasen ska två kunna passa ihop?
Hela mallen är fel för mig, och det finns inga andra att välja på..
Jag har också provat nät-dating med varierande framgång. Vissa kvinnor har varit helt OK medan andra varit lite "eljest" som dom säger i Norrland. Jag tror det är svårt att hitta rätt om man nu verkligen vill hitta rätt. Det finns ju dom som svarar på en enda kontaktannons och genast inleder ett förhållande. Livsfarligt på sikt. Det kan givetvis gå bra, jag har ett exempel på nära håll!
Nästa gång jag får lust och ork att dejta skulle jag gärna testa det här med speeddating. Låter rätt udda, men kul. 3-4 minuter/person kan inte gå fel.
Sen är det bara att smita....
PS)CM...jag tycker att det ser ut som att nästan alla uppger att de gillar att resa! Har du knappat in fel hårfärg eller ålder kanske??