Pappa

När jag var ungefär 12 år skiljde sig mina föräldrar. Min mamma träffade raskt en ny man. Det höll i något år, i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle ta honom för given och tro på honom när han lovade mig en häst, ett flipperspel till mitt rum och en egen segelbåt. Jag fick faktiskt en segelbåt, sedan var han borta.

Mamma var lättad och ville från stan. Det blev Skåne och "hålan" i nordvästra delarna. Här bodde moster och kusinerna redan. Andra terminen i sjuan knackade jag på dörren till ett nytt klassrum och en ny klass. Bakom mig hade jag lämnat pappa, mormor och farmor.

Ett av mina hemskaste minnen är när pappa följde mig och min syster till Centralstationen för att sätta oss på tåget ner till Skåne. Han sa ingenting i bilen. Jag var 13, min syster 10. Vi hade en stor hund med oss och en jätteresväska. Mamma hade med bil kört i förväg och nu skulle vi komma efter. Det var strax efter jul, himlen var mörkgrå och det snöade lätt.
Jag minns att jag var förväntansfull och tyckte att resan och flytten skulle bli ett spännande äventyr. Ungefär som när man åker på semester. Tror inte att jag fullt ut och på allvar kunde ta till mig att jag faktiskt flyttade på allvar. Från Stockholm och från pappa.

Det var som det brukar vara när vuxna följer sina barn till tåget och sedan vinkar av dem. Vi hade tagit plats i vår kupé och pappa stod där utanför på perrongen. Vi tryckte näsorna mot glasrutan och gjorde grimaser. Det blev konstigt för pappa gjorde inga tillbaka. I stället såg jag plötsligt någonting annat i hans ansikte. Jag såg hans sorg och jag såg min pappa gråta. Tyst och behärskat, men ändå.

Den bilden grep tag i mig och ristade för all framtid ett sår i mitt hjärta. Ett sår som aldrig läkt helt. Ett sår som inte bara skapade sorg och förundran över att min pappa var ledsen. Också skuld. Jag har alltid tänkt på det som att det var mitt fel att pappa var ledsen. Det var jag som var äldst och jag lät det ske. Vi flyttade, bort från honom.

För att glömma, och det var jag tvungen till, tänkte jag inte på den här händelsen på många år, förträngde bilden av pappa på perrongen. Jag började skolan, fick nya kompisar och livet rullade på. Ibland hälsade vi på i Stockholm men inte så ofta. Pappa var oftare i Libyen, Vietnam, i Spanien eller Portugal än hemma i radhuset. När vi sågs hade han alltid en ny kvinna vid sin sida. Några fanns kvar en längre tid. Som hon den mörka från Madrid som gav mig spanska hästsaker och kläder. Apotekaren, hon var trevligast och dessutom farmors favorit! Med tiden blev det mer stadigt med U, barndomsförälskelsen som efter en del år blev hans änka.

Min pappa var aldrig ledsen igen. Inte inför mig. Han hade två sinnen, det ilskna eller det humoristiska. Han var arg eller rolig. Han hörde sällan av sig, glömde våra riktiga födelsedagar men köpte ändå presenter från jordens alla hörn som vi fick ett halvår senare. Ibland kom han förbi vår "håla". Han körde alltid nya volvobilar och han körde fort. Han trivdes i Skåne. Här gick han promenader med hundarna över ljunghedar och vid havet, bastade med ortens gubbar och så klagade han över att vi inte var hemma när han kom för att träffa oss! Men han kunde aldrig visa eller säga vad vi betydde för honom. Han sa aldrig att han älskade mig, aldrig att han tyckte att jag var bra eller att han var stolt över mig. Han frågade inte hur jag mådde, hur jag hade det med kompisar, med pengar eller i skolan. Om något var svårt?

Vi var tonåringar. Värsta åldrarna, speciellt jag som varken trivdes med mig själv eller med att vara hemma. Att sitta hemma bara för att min pappa var på besök var inte att tänka på. När mamma gifte om sig slutade pappa helt att komma förbi. Jag var inte särskilt ofta i Stockholm. Pappa gjorde ingenting för att locka dit mig eller för att få mig att känna att han saknade mig. När jag åkte hade jag alltid en kompis med mig. Det var enklast så.

Så blev jag vuxen och mitt förhållande till pappa blev lite annorlunda i och med att jag flyttade tillbaka till Stockholm. Vi sågs då och då. Men någonstans höll han alltid sin distans. Han hade en förmåga att alltid få mig att känna mig dålig, åtminstone inte tillräckligt bra. Det var fel på mitt yrkesval och han klagade över hur jag använde mina pengar. Även om jag ibland kunde se en strimma av värme och hopp i hans ögon, visade han mig aldrig någon riktig uppskattning eller kärlek. Han kunde helt enkelt inte.

Jag tror också att han hade svårt att förhålla sig till en vuxen dotter som han knappt sett växa upp. Han hade intagit sin postition, rustat sig med ett känslomässigt försvar som inte så lätt lät sig ruckas. Det var som det var. Jag sörjde honom alltid. Sörjde att han, min pappa, inte fanns där för mig. Hela hans liv längtade jag efter honom men han kom aldrig. Det kändes som ett straff för att jag hade lämnat honom, då den där gången på Centralstationen.

Det fanns undantag, små guldkorn. En gång om året bjöd han mig på lunch i Östermalmshallen. De minnena vårdar jag ömt. Det var bara jag och pappa. Samtalet flöt förvisso aldrig helt avspänt och ledigt men kunde ändå vara trevligt och ibland riktigt roligt. Hans vapen var fortfarande humorn. Men tyvärr kände jag mig aldrig riktigt bekväm och så där självklar, önskad och välkommen som jag alltid velat känna mig, men ändå. Alternativet var omöjligt för det var att inte träffa honom alls. Och han gjorde faktiskt något för mig och jag fick ha honom för mig själv ett par timmar. Det var hans sätt tror jag, vad man än kan tycka om det.

Han lyste upp när han fick välja matställe och vad vi skulle äta. Vi pratade aldrig om det som varit eller om hur vi mådde. Det blev oftast skaldjur, ibland fisk. Alltid bakelse och kaffe hemma hos farmor efteråt.

Min pappa var en rolig, kreativ, intelligent och snäll person. Egentligen. Men i hans hjärta fanns så mycket sorg och bitterhet. Tyvärr. Mellan oss skedde inga under och jag försvarar inte hans papparoll. Han borde ha varit mer vuxen, han borde tagit bördan från mina axlar och han borde sagt till mig vad han kände och tänkte, att han älskade mig och att han alltid fanns där för mig. För någonstans tror jag att han gjorde det, jag måste tro det. Alternativet är outhärdligt för det är viktigt att en människas ursprung, anledning till att finnas till här på jorden bekräftas, framför allt av de som gjorde livet möjligt, av föräldrarna. Det gjorde inte min pappa. Det kunde han inte. Född 1921 var nog en av förklaringarna. Man visade inte känslor på det sättet, framför allt inte om man var man. Hans sätt blev att distansera sig, säkert för att mildra smärtan och saknaden, men det ursäktar honom ändå inte. Han var min pappa.

Pappa dog för 14 år sedan. Från att ha varit en rätt spänstig, frisk 72-åring rasade han ihop efter en stroke och dog en månad senare. Det var en fruktansvärd månad. Min son var 7-8 månader när pappa blev sjuk. Med honom på armen satt jag hos pappa någon timme varannan dag. Först på akutsjukhuset, senare på rehabiliteringen. Pappa kunde inte prata. Inte resa sig då halva hans kropp slutade att fungera. Hade han varit arg tidigare var det ingenting jämfört med den ilska och frustration som nu genomsyrade honom.

Han ville inte längre. Jag vet det. Han skulle aldrig stått ut med förödmjukelsen att bli omhändertagen, att inte kunna sköta sig själv och sin hygien. Att inte kunna äta själv eller gå sina promenader med hunden.

Så han dog.

Det var alldeles stilla i rummet. Pappa låg på rygg och såg plötsligt så liten ut. Min långa, stora pappa.....Jag satt bredvid honom, omtumlad av upplevelsen och chockad över att han var borta. Jag hade ångest över att jag inte hunnit få hem honom, att han inte hade fått somna in hemma. Åter tog jag på mig ansvaret och gjorde det i flera år. Men det var inte mitt fel.

Det var inte mitt fel att mina föräldrar skiljdes. Inte mitt fel att pappa var ledsen och att han vände oss ryggen. Det var inte på grund av mig som han allt mer sällan hörde av sig, att han inte kunde visa mig vad jag betydde, stärka mig eller säga att han älskade mig.

1
Man kan aldig någonsin lämna över ansvaret på sina barn. Inte ens på sina större barn. Det är alltid föräldern som har ansvaret, som måste ta initiativen i första hand. Det är inte lätt men man har en skyldighet att försöka förstå sina barn och de olika faser en växande ung människa går igenom. Barnet vill alltid ha sina föräldrar men hon eller han prioriterar inte alltid kontakten. Föräldraskap skall vara självklart och inte på något sätt egoistiskt. Sårade känslor och snarstuckenhet får inte plats här. Bara storsinthet och kärlek, förståelse och värme. Ibland kommer inte belöningar på en gång, men är man en sådan förälder får man tillbaka, inom sinom tid.

2
Efter en skilsmässa måste de vuxna vara och uppföra sig vuxet. Alltid inför barnen och så långt det är möjligt mot sin f.d. partner också. Man måste vilja gott och försöka. Självklart inte alltid så lätt men man har en skyldighet att försöka och att göra sitt allra bästa för att bibehålla en god och öppen kontakt. För barnens skull. Samtidigt tror jag att man mår bättre i längden om man lyckas vara generös och empatisk och stå över småsinthet, snålhet och bitterhet.

Att man ibland tappar humöret, känner uppgivenhet och blir förbannad. Att man måste få vara trött och ledsen ibland.....Det är en annan sak. Det kan man få känna och ge utlopp för. Utan att blanda in barnen. Det måste vara förståeligt.

Man kan också glömma och göra fel. Sånt händer, det är okej. Man kan reparera det mesta om viljan finns där. Om man väljer att ha en överseende inställning och en generös, altruistisk attityd till sin omgivning.

----------------------------------------------------------------------------------

I dag har jag förlåtit min pappa. Han kunde inte, visste inte bättre. Tyvärr är han borta så jag får säga det till havet som hans aska på något sätt blivit en del av. Han älskade havet. Kanske älskade han mig också. Men havet och hunden, säkert också en del kvinnor, fick hans kärlek när han levde.

Han var speciell. Han ville säkert att det skulle bli bra. Ingen ville att vi skulle tappa kontakten och glömma bort att visa att vi var viktiga för varandra. Så, jag väljer att minnas det goda och det är endast det bästa som jag för vidare till mina egna barn. Jag vill att de skall få en ljus bild av sin morfar. Min son är så lik honom. Samma humor, samma raka hår som växer rakt ner i ansiktet. Han går likadant. Pappa var ingenjör. Han konstruerade broar och husfundament. Senare utrymmen för kärnreaktoravfall. Ett av hans stoltaste projekt var bygget av DN-huset. Jag minns hur han tog oss med och stolt visade det jättelika hålet i marken där senare skrapan växte sig högst av alla andra hus.

Han var sportig och spelade handboll, en tid på elitnivå. Han tecknade. Humoristiska blyertsteckningar. Under studietiden drygade han ut sin ekonomi genom att teckna för olika tidningar. Mest sportkarikatyrer. Härifrån har nog både syrran och jag fått en släng av sleven, i alla fall vad det gäller det konstnärliga. Speciellt syster U.

Och jag vet att jag var ett önskat och älskat barn när jag kom. Det betyder mycket. Pappa var 36 när jag föddes. Jag vet någonstans djupt inom mig att jag fick så mycket då i början. Självklart och ovillkorligt. Jag fick allt det bästa i några år och det är jag tacksam för. Det betyder egentligen mer än sveket och bristen på självklar kärlek senare.

Det är alltid sorgligt och svårt när någon närstående dör. Men ibland kan det också föra med sig goda saker. I dag har jag ett betydligt bättre och närmare förhållande till min pappa, något som var omöjligt när han levde. I dag kan jag skapa det förhållande jag vill och jag inbillar mig åtminstone att han är med på noterna, att han bidrar med det han kan från sitt hörn av horisonten....

Jag skulle så gärna ha känt dig då när du var yngre. Tänk om jag hade kunnat möta och prata med dig innan allt det där trassliga började? Innan det började bli fel. På många sätt är jag så lik dig. Det är en spännande tanke. Jag har några otroligt fina fotografier och jag har en hög med skisser, teckningar som du gjort. Jag visar dem för barnen. Det är så jag vill att de skall se dig. Det hade du säkert också velat.