Fortsätt till huvudinnehåll

Jag minimaliserar mig

Ibland kan jag inte blogga. I andra perioder kan jag inte sluta. Nu skyller jag på att jag varit alldeles för praktisk, fysisk för att ha ork över till hjärnan, varken till det autonoma eller det medvetna skrivandet i bloggen...

Vad har jag då gjort? Jo, en rokad som pågått i 3 veckor! Mitt arbetsrum flyttades till vardagsrummet. Sonens rum utrymdes och flyttade en trappa ner till mitt gamla arbetsrum. Min ateljé flyttade in i sonens rum från rummet bredvid. Mitt kontor/arbetsrum flyttade upp en trappa till rummet bredvid sonens gamla. Garderober tömdes, massor slängdes. Klädkammaren som jag inte kunde gå in i rensades.

Jag har fyllt bilen 3 gånger och kört till tippen. Bort, bort... Nästa vecka kommer en idrottsförening hit och hämtar massor med gamla leksaker, böcker, väskor och möbler.

För, när jag var i gång märkte jag att mitt behov efter ordning, kontroll och så lite som möjligt att hålla reda på var så starkt så det ena gav det andra. Dessutom har jag tagit bilder på diverse, diverse och nu skall skiten ut på Tradera, blocket och Lauritz....

Vill någon till exempel ha en trasig gammal gungstol? Ett ovalt pelarbord? Carl Malmstenbordet "Ovalen" från 40-talet? En tallrikshylla från Gästrikland? 2 pinnstolar till barn? 500 plastbitar: trasig miniskidor, cykeldelar, brutna hockeyklubbor eller ett Barbieben kanske?

Märker hur sinnet lättar för varje liten pryl jag blir av med. Snart har jag bara ett helt vanligt, enkelt hem att hålla ordning på. Plus ett schizofrent och veligt företag med några olika ben där diverse mer eller mindre viktiga pinaler ingår.

Jag är värd två glas vin i dag! Och den där Mariabullen på Maxi i eftermiddags, som jag allt sedan dess haft dåligt samvete för.

Det blir nästa projekt i mitt nya ordningssamma och minimalistiska tänk. Att själv bli några kilo mindre!

Kommentarer

Peter Midas sa…
Visst är det härligt att slänga! Jag har några meter stenkakor, 500 LP-skivor, 8000 diabilder, 200 tallrikar.... Nä, här slutar jag. Det mesta har jag försökt att slänga men 1850-talsporslin har jag inte lust att slänga. /0 m böcker... varav Strindbers samlade verk i 55 stora band är ett huvudnummer. Nej, det är inte friskt att ha så mycket saker. Så lycka till med dina rokader, det låter som hela huset dansar tango!
Nike sa…
Yes. Jag har faktiskt lyckats göra mig av med gammalt arvegods också. Orkar inte ha det stående längre. Men en sak gör jag mig inte av med....förklaring kommer i min blogg senare.
Peter Midas sa…
Du är alltid värd 2 glas vin! Ett bra Cabernet Sauvignon från Chile, t ex En ostbricka med kex och päron! Schkål!
Anonym sa…
Jag minns än hur gott jag mådde av att röja upp i källaren för ett par år sedan och slänga. Brukar aldrig slänga men då tog jag mig samman och det funkar. Jag fick ingen ångest och ingen ånger efteråt. Minns inte prylarna ens!
eviedee sa…
Vad skönt det måste vara att det lättar. Jag känner ofta att jag inte har nån bindning till saker, men själva rotandet och sorterandet gör mig ledsen och deprimerad.
Vad har jag sysslat med egentligen? Varför struntade jag i egna intressen? Varför höll jag reda på så mycket?

Tidsuppskattningen är två veckor att rensa förrådet och få folk att ta hand om egna saker och fatta sina egna släng-beslut.

Att få ordning på bilder är en och en halv månads heltidsjobb. Anteckningar och dagböcker och sånt känner jag inte att jag måste ordna i. Den ordningen har jag gett upp..

Men om andra kan lätta sina packningar borde väl jag också kunna dra igång.
Nike sa…
Det gäller att komma i gång. Storsorterandet först. Sedan i mindre och mindre enheter. Just nu har jag kommit av mig. Hela golvet är fullt av ramar!!! och kartongerna med gamla brev, foton, minnen och barnens saker tar upp många kvadratmeter av mitt arbetsrum. Det tar jag när nästa ryck infinner sig. Har så smått vant mig vid att parera mellan ramarna på golvet....dessvärre.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot