Fortsätt till huvudinnehåll

Jag minimaliserar mig

Ibland kan jag inte blogga. I andra perioder kan jag inte sluta. Nu skyller jag på att jag varit alldeles för praktisk, fysisk för att ha ork över till hjärnan, varken till det autonoma eller det medvetna skrivandet i bloggen...

Vad har jag då gjort? Jo, en rokad som pågått i 3 veckor! Mitt arbetsrum flyttades till vardagsrummet. Sonens rum utrymdes och flyttade en trappa ner till mitt gamla arbetsrum. Min ateljé flyttade in i sonens rum från rummet bredvid. Mitt kontor/arbetsrum flyttade upp en trappa till rummet bredvid sonens gamla. Garderober tömdes, massor slängdes. Klädkammaren som jag inte kunde gå in i rensades.

Jag har fyllt bilen 3 gånger och kört till tippen. Bort, bort... Nästa vecka kommer en idrottsförening hit och hämtar massor med gamla leksaker, böcker, väskor och möbler.

För, när jag var i gång märkte jag att mitt behov efter ordning, kontroll och så lite som möjligt att hålla reda på var så starkt så det ena gav det andra. Dessutom har jag tagit bilder på diverse, diverse och nu skall skiten ut på Tradera, blocket och Lauritz....

Vill någon till exempel ha en trasig gammal gungstol? Ett ovalt pelarbord? Carl Malmstenbordet "Ovalen" från 40-talet? En tallrikshylla från Gästrikland? 2 pinnstolar till barn? 500 plastbitar: trasig miniskidor, cykeldelar, brutna hockeyklubbor eller ett Barbieben kanske?

Märker hur sinnet lättar för varje liten pryl jag blir av med. Snart har jag bara ett helt vanligt, enkelt hem att hålla ordning på. Plus ett schizofrent och veligt företag med några olika ben där diverse mer eller mindre viktiga pinaler ingår.

Jag är värd två glas vin i dag! Och den där Mariabullen på Maxi i eftermiddags, som jag allt sedan dess haft dåligt samvete för.

Det blir nästa projekt i mitt nya ordningssamma och minimalistiska tänk. Att själv bli några kilo mindre!

Kommentarer

Peter Midas sa…
Visst är det härligt att slänga! Jag har några meter stenkakor, 500 LP-skivor, 8000 diabilder, 200 tallrikar.... Nä, här slutar jag. Det mesta har jag försökt att slänga men 1850-talsporslin har jag inte lust att slänga. /0 m böcker... varav Strindbers samlade verk i 55 stora band är ett huvudnummer. Nej, det är inte friskt att ha så mycket saker. Så lycka till med dina rokader, det låter som hela huset dansar tango!
Nike sa…
Yes. Jag har faktiskt lyckats göra mig av med gammalt arvegods också. Orkar inte ha det stående längre. Men en sak gör jag mig inte av med....förklaring kommer i min blogg senare.
Peter Midas sa…
Du är alltid värd 2 glas vin! Ett bra Cabernet Sauvignon från Chile, t ex En ostbricka med kex och päron! Schkål!
Anonym sa…
Jag minns än hur gott jag mådde av att röja upp i källaren för ett par år sedan och slänga. Brukar aldrig slänga men då tog jag mig samman och det funkar. Jag fick ingen ångest och ingen ånger efteråt. Minns inte prylarna ens!
eviedee sa…
Vad skönt det måste vara att det lättar. Jag känner ofta att jag inte har nån bindning till saker, men själva rotandet och sorterandet gör mig ledsen och deprimerad.
Vad har jag sysslat med egentligen? Varför struntade jag i egna intressen? Varför höll jag reda på så mycket?

Tidsuppskattningen är två veckor att rensa förrådet och få folk att ta hand om egna saker och fatta sina egna släng-beslut.

Att få ordning på bilder är en och en halv månads heltidsjobb. Anteckningar och dagböcker och sånt känner jag inte att jag måste ordna i. Den ordningen har jag gett upp..

Men om andra kan lätta sina packningar borde väl jag också kunna dra igång.
Nike sa…
Det gäller att komma i gång. Storsorterandet först. Sedan i mindre och mindre enheter. Just nu har jag kommit av mig. Hela golvet är fullt av ramar!!! och kartongerna med gamla brev, foton, minnen och barnens saker tar upp många kvadratmeter av mitt arbetsrum. Det tar jag när nästa ryck infinner sig. Har så smått vant mig vid att parera mellan ramarna på golvet....dessvärre.

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...