Att vara hästtjej

Jag växte upp i två ridhus. När jag med tiden klev in i nummer tre och fyra var jag så gammal och erfaren att jag vägrade ge mig in i spelets regler. Andra fick sköta hästarna och mocka. Jag gick dit en gång i veckan och red mitt pass.

I det första ridhuset var jag för liten för att ens försöka tänka på det här med att bli det stora, SKÖTARE! Där fanns försteskötare, andraskötare och tredjeskötare. Sen alla wannabeeaskötare och så vi som, när ingen annan såg, låtsades att vi var skötare. Sköta om, det fick vi göra innan lektionen men annars var tiden med hästen vigd åt skötarna i nämnd rangordning. Hos vissa hästar var det bara försteskötaren som gällde för hon var alltid där. Övriga stalltjejer med vurm för samma pålle var hennes svans och sprang hennes ärenden i hopp om att vinna poäng och stiga i graderna och i brist på annat ändå nå "populär-hos-försteskötarenskötare-status".

Jag hann precis börja förstå spelets regler när jag bytte ridhus. Här var det om möjligt ännu tuffare. Jag fick börja om men kom aldrig någonstans i den strikta, tuffa skötarhierarkin.

"Min" häst Spjuver hade redan tre skötare så jag låg pyrt till. Jag blev kompis med tredjeskötaren Ulla och fick på så sätt ibland tillgång till ryktborstarna och kunde då och då njuta av att få pyssla om min älskling för vars skull jag flera gånger i veckan åkte tunnelbana till Rådmansgatans T-station och därifrån tog bussen ut till Danderyd. När försteskötaren vadhonnuhette var i stallet kom jag inte i närheten av hästen, då kunde jag lika gärna åka hem eller möjligen sopa i gångarna eller i sadelkammaren.

Så där var det. Jag skriver "hon" för att jag under min uppväxt i olika stall aldrig träffade en enda kille som var engagerad i häst eller i stallskötsel, förutom någon ridlärare då.

De oskrivna lagarna var många och höll man sig inte till sitt och smälte in i skötarhierarkin utan att synas eller höras var straffet många gånger hårt. Det utdelades vassa och råa kommentarer. Den som inte smälte in och var mottaglig nog mobbades lätt bort från stallet. Skulle tro att det finns rätt många unga flickor med häst- och ryttardrömmar som skrämts i väg från sina pållar av kaxiga, tuffa skötare och ibland stränga och egocentriska ridlärare.

Varför kommer jag att tänka på "lumpen"?

Livet som ung tjej i stallet var alltså rätt tufft. Jag smälte in någorlunda bra, men var inte tillräckligt tuff för att klättra vidare från "reservskötarrangen" Antagligen var jag för mesig också. Tog inte för mig i tillräckligt stor utsträckning men stod ändå ut eftersom jag någonstans ändå fick det jag behövde. Sen flyttade jag.

Jag älskar fortfarande hästar. Men jag ryser när jag åker förbi ridhus. Känner både iskylan från ridhusets plåttak och förnimmer stämningen där inne i värmen, runt hästarna.

Jag har faktiskt aldrig uppmuntrat min egen dotter att börja rida. Varit glad att hon aldrig riktigt velat. För stallivet är inte bara av godo för en ung, hästälskande tjej med osäkert självförtroende.

Jag slutade hänga i stall när jag blev tonåring men runt 20 var vi ett gäng som tillsammans bestämde oss för att börja rida i det lokala ridhuset i Hov. Hur det gick får jag berätta om en annan gång. Men det var en helt annan, smått galen och superkul tid.

Har något förändrats? Är det fortfarande så där som jag minns det??