Läser Helena von Sweighbergks (himmel, hur stavar människan sitt namn??) Schveighberks..hahaha. Helena vonschweiss-sveiss-nånting. Hm..Zweigbergk måste det vara!
Ja, jag läser hennes böcker just nu. Är inne på nummer 3. Tänkte efter första, att nu räcker det, men i brist på annan litteratur började jag på nummer 4 ändå och drogs med. Nu läser jag nummer två.
I början blev jag bara trött på fängelseprästen Ingrid. Tyckte inte riktigt om henne. Förstod inte hennes fulhet, hennes simpla liv. Men nu! Jag fnittrar och förfasar mig över Ingrids handfallna sätt och osäkra beteende när hon blivit kär i prästkollegan Anders.
Det här är riktigt bra. Helena von Zw. fångar Ingrids karaktär ovanligt träffsäkert. Eller är det för att jag till dels känner igen känslan av att bli helt dum i huvudet när jag blir kär. Hur lätt det är att tömma hjärnan på både klokskap och glädje för att i stället fylla den med ångest, otillräcklighetskänsla och med någon substans som i alla fall kan göra mig så tafflig att jag både snubblar och spiller mer än vanligt. Eller pratar i nattmössan, ibland inte alls.
Rädsla. Ingenting annat än rädsla.
Så onödigt.
Blir nyfiken på hur Helena v. Zw. kan ha sådan känsla. Hon har sannoligt varit med om ett och annat. Jag fascineras över hennes förmåga att med ord beskriva en människas inre liv, tankar och känslor.
Ja, jag läser hennes böcker just nu. Är inne på nummer 3. Tänkte efter första, att nu räcker det, men i brist på annan litteratur började jag på nummer 4 ändå och drogs med. Nu läser jag nummer två.
I början blev jag bara trött på fängelseprästen Ingrid. Tyckte inte riktigt om henne. Förstod inte hennes fulhet, hennes simpla liv. Men nu! Jag fnittrar och förfasar mig över Ingrids handfallna sätt och osäkra beteende när hon blivit kär i prästkollegan Anders.
Det här är riktigt bra. Helena von Zw. fångar Ingrids karaktär ovanligt träffsäkert. Eller är det för att jag till dels känner igen känslan av att bli helt dum i huvudet när jag blir kär. Hur lätt det är att tömma hjärnan på både klokskap och glädje för att i stället fylla den med ångest, otillräcklighetskänsla och med någon substans som i alla fall kan göra mig så tafflig att jag både snubblar och spiller mer än vanligt. Eller pratar i nattmössan, ibland inte alls.
Rädsla. Ingenting annat än rädsla.
Så onödigt.
Blir nyfiken på hur Helena v. Zw. kan ha sådan känsla. Hon har sannoligt varit med om ett och annat. Jag fascineras över hennes förmåga att med ord beskriva en människas inre liv, tankar och känslor.
Kommentarer
Systeryster