Många olika kommentarer och känslor är i omlopp efter att Sverige fått veta vad som hände flickan Engla. Det är som med sorg och andra starka känslor på närmare håll. Den kan se olika ut och ta sig olika uttryck. Vi har alla olika behov, eller inte behov, av att uttrycka vad vi upplever och känner.
Jag kan i och för sig hålla med om att det är irriterande när man uppmanas att gå med i någon slags sorgeförening, till exempel genom att markera med en viss symbol i sin blogg, för att på så sätt visa hur man ställer sig till det som hänt. Som i fallet med Engla.
Många kritiserar också dessa mail och sms som i går uppmanade alla att klockan 21 tända ett ljus för Engla. Det kan vara jobbigt att bli bombarderad med uppmaningar, men tanken är faktiskt god. Gemenskapen vi kan känna när vi blickar ut och ser att det också lyser hos kända och okända grannar, kan faktiskt trösta en smula. Åtminstone kan det skapa en samhörighetskänsla, som vi ofta är så dåliga på att skapa och känna i det här landet.
Så, jag tycker inte att man skall förkasta värdet av ett kollektivt ljuständande. Det som hände Engla berör som värsta naturkatastrofen eller terrorattacken. Det finns inte ord. Om vi, genom att tända ett ljus, kan lindra vår frustration en smula och om det om så bara det allra, allra minsta kan bidra till en känsla av att vi närmar oss varandra lite mer och på så sätt upplever en större trygghet.....då är det bra.
Det är ju inte Engla personligen vi sörjer om vi inte kände henne eller hennes familj. Det är det hemska i sig. Att det kan hända. Att ondskan faktiskt kan dyka upp i varje liten skogsdunge. Att vår grundlägggande trygghet skakas om. Att vi blir räddare.
Och att vi då får ett större behov av att känna gemenskap med människor i vår omgivning. Om det dessutom kan kännas som att vi sprider ljus och frid till Engla där uppe på sin molnkant, då är det bra. Det kan lindra vanmaktskänslan och dämpa ångesten som säkert många känner i dag. Speciellt för alla barn och unga som följt Englas försvinnande. Men också för alla oss andra.
Jag kan i och för sig hålla med om att det är irriterande när man uppmanas att gå med i någon slags sorgeförening, till exempel genom att markera med en viss symbol i sin blogg, för att på så sätt visa hur man ställer sig till det som hänt. Som i fallet med Engla.
Många kritiserar också dessa mail och sms som i går uppmanade alla att klockan 21 tända ett ljus för Engla. Det kan vara jobbigt att bli bombarderad med uppmaningar, men tanken är faktiskt god. Gemenskapen vi kan känna när vi blickar ut och ser att det också lyser hos kända och okända grannar, kan faktiskt trösta en smula. Åtminstone kan det skapa en samhörighetskänsla, som vi ofta är så dåliga på att skapa och känna i det här landet.
Så, jag tycker inte att man skall förkasta värdet av ett kollektivt ljuständande. Det som hände Engla berör som värsta naturkatastrofen eller terrorattacken. Det finns inte ord. Om vi, genom att tända ett ljus, kan lindra vår frustration en smula och om det om så bara det allra, allra minsta kan bidra till en känsla av att vi närmar oss varandra lite mer och på så sätt upplever en större trygghet.....då är det bra.
Det är ju inte Engla personligen vi sörjer om vi inte kände henne eller hennes familj. Det är det hemska i sig. Att det kan hända. Att ondskan faktiskt kan dyka upp i varje liten skogsdunge. Att vår grundlägggande trygghet skakas om. Att vi blir räddare.
Och att vi då får ett större behov av att känna gemenskap med människor i vår omgivning. Om det dessutom kan kännas som att vi sprider ljus och frid till Engla där uppe på sin molnkant, då är det bra. Det kan lindra vanmaktskänslan och dämpa ångesten som säkert många känner i dag. Speciellt för alla barn och unga som följt Englas försvinnande. Men också för alla oss andra.
Kommentarer