Fortsätt till huvudinnehåll

Skönt slut och spretig fortsättning

Tillbaka på "jobbet". Det ordentliga jobbet. Anställningen som jag har tjänstledigt från och just sagt upp mig från.

Jag har sagt upp mig! Behöver inte längre vara en del av det där infekterade, skitpratande bygget. Jag går kanske dit ibland, gör mitt jobb och åker sen hem. Aldrig någonsin mer att jag går in i det där tantjiddret!

Min namnskylt fanns inte längre kvar utanför dörren till mitt rum. Någon hade möblerat om och hängt upp träpersienner. Jaha, det är till att ha bråttom hann jag lite surmulet tänka innan jag märkte att jag bryr mig faktiskt inte. Fast jag kunde inte låta bli att ställa datorskärmen där jag alltid brukar ha den. Liksom markera lite barnsligt att än, än är rummet faktiskt MITT!!!

Ingen annan var där. Samtliga kollegor var på konferens vilket passade mig bra. Vi hade det bra, jag och mina patienter.

Gravida och klimakteriefrustrerade byts nu ut till det yngre gardet. Det var några år sedan. Men jag älskar att jobba med tonåringar. Så tuffa men ack så sköra. Så det blir tonårsproblem både på jobbet och på fritiden i sommar. Kanske det ena kan vara bra för det andra?

Så skriva informationsmaterial för en större blöj- och bind-tillverkare.

Har jag sagt att jag ibland är gardindekoratör också. Så är det.

Och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor...

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Nike

Ska du börja jobba heltid till sommaren eller.............

Mvh

Lena
Anonym sa…
Grattis, tror jag! Lycka till! Det måste kännas ungefär som när man röjt källarförrådet och kan röra sig fritt utan bråte.
Nike sa…
Tja, ungefär så.....eller som när man lämnat in nästan hela garderoben till seconhandaffären, är nöjd med röjet men inser smått förskräckt att man knappt har några kläder kvar men vet att det ordnar sig och att man i alla fall inte behöver gå naken.....tja.
Anonym sa…
Måste vara skönt att komma fram till ett beslut. Och göra en omstart! Det är alltid värt att försöka, livet är för kort för att slösa bort på trista vänner och dåliga jobb.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot