Fortsätt till huvudinnehåll

Hon tar de busiga töserna i örat

Vanja Lundby-Wedin tar Vårdförbundet, d.v.s. sjuksköterskorna, i örat, enligt DN:s nätupplaga i dag.

I örat!

Man undrar om hon också skulle kunna tänka sig att ta ingenjörerna, advokaterna, ekonomerna eller läkarna i örat? Näppe. Men Sveriges i särklass mest underbetalda akademiker, en stor kvinnogrupp, dem kan hon utan vidare ta i örat, Fru Lundby-Wedin. Shame on you....

Vidare menar hon att "det går inte att komma sist och kräva mest"

Det beror ju på hur man väljer att se på konflikten. Hon väljer naturligtvis den bland politiker så populära linjen att jämföra med tidigare överenskommelser i årets olika löneavtal med andra yrkesgrupper. Hon jämför med hur mycket andra fått.

Men den här konflikten handlar inte om det, om bara i år. Den handlar om en vilja att göra upp, helst en gång för alla, med synen och respekten för ett gammalt känt kvinnoyrke. Den handlar om att den här gruppen vill ha upprättelse och lön för det arbete man utför. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att lönesätta sjuksköterskorna rätt, inte att ge dem ett vanligt årligt litet lönelyft som brukar ligga på ett par hundralappar på sin höjd.

Det finns några andra yrkesgrupper som också är felavlönade. Lärarna inte minst!

Jag skulle vilja ta dig i örat Vanja Lunby-Wedin och banna dig rejält för din ovilja att tolka konflikten så som den bör och skall tolkas.

Kommentarer

Anonym sa…
Håller med om allt. Det blir ju mer och mer tydligt att det är mer än löner det handlar om. Det handlar om synen på kvinnors jobb. Det har alltid vädjats till vårt dåliga samvete att vi inte ska begära så mycket lön att nationalekonomin tar stryk. Vi ska alltså bidraga till statens inkomster dels med att betala skatt, dels med att avstå rimliga lönepåslag. Inte schysst!
Nike sa…
Precis så, och det har på något sätt ansetts okvinnligt att ryta till och vara obekväm. På tiden.
Peter Midas sa…
Det är ganska ruskigt. En del åkommor tas inte på allvar bara för att de är vanligare hos kvinnor än män. Fibromyalgi, borderline m.m. Det är orättvist och illa för hela samhället. VAd skall våra barn tycka om detta när dom växer upp. Att först är störst? Ja, ta damen i örat, det tål hon nog! Jag hejar på!
Nike sa…
Det är på något sätt värre när kvinnor beter sig nedlåtande mot andra kvinnogrupper.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot