När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem.
För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver!
Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskrapade knän och jag blev inlåst i ett mörkt rum i flera timmar. .
Vad hände? När kom rädslan in i bilden?? Och varför?
Sen blev jag rädd för allt. Egentligen. Jag visade det inte men allt var läskigt på något sätt. Människor. Företeelser. Stora maskiner. Flygresor, mat, bilresor. Möten. För att inte tala om alla dessa beslut. Vilken elleverantör skall jag välja? Vem skall jag ringa med? Vad är billigast? Vad är bäst? Vilken färg på bilen står jag inte ut med? Vad förväntas av mig? Har jag gjort rätt nu? När kommer kritiken?
För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver!
Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskrapade knän och jag blev inlåst i ett mörkt rum i flera timmar. .
Vad hände? När kom rädslan in i bilden?? Och varför?
Jag var ett friskt barn men jag slog mig ofta. Trampade på glas och skar upp halva foten, stukade armar och ben. Blev häst- och hundbiten och så småningom fällde jag en stor ask över hela mig och krossade foten. Naturligtvis gick det inget vidare att hoppa hopptävling på den stora fuxen med knyckande nacke. Jag ramlade av mitt över ett hinder och slog mig gul och blå.
Lärde jag mig av mina misstag? Sannolikt.
Lärde jag mig av mina misstag? Sannolikt.
Sen blev jag rädd för allt. Egentligen. Jag visade det inte men allt var läskigt på något sätt. Människor. Företeelser. Stora maskiner. Flygresor, mat, bilresor. Möten. För att inte tala om alla dessa beslut. Vilken elleverantör skall jag välja? Vem skall jag ringa med? Vad är billigast? Vad är bäst? Vilken färg på bilen står jag inte ut med? Vad förväntas av mig? Har jag gjort rätt nu? När kommer kritiken?
Jag tror att mitt mod och ibland min dristighet i unga år var ett sätt för mig att se om jag kanske kunde lyckas så att jag fick beröm och uppskattande blickar från framför allt min mamma, mina föräldrar. Därför tog jag i från tårna ibland. Jag ser mig själv på ett svartvitt fotograf. Jag var 5 år och fotografen bad oss le. Jag grimaserar leende. Min mamma suckade uppgivet, kan du aldrig se normal ut?
När slutade jag försöka? När blev allt så där oroande?
Häller upp ett stort glas Marquies de Grinon och stjälper det i mig. Skönt. Jag blir åtminstone mer nöjd. Fredagsnöjd. Min favoritdag. I dag skall jag inte dejta. Inte ens nätdejta. Bara äta kaloristinna livsmedel och kanske ta ett glas vin till.
Sen kunde jag nog kasta mig ut från 10-meterstrampolinen igen, utan att få magplask som jag fick den gången jag hoppade och glömde tänka på att HAN stod där vid bassängkanten och tittade på mig.
Mitt mål är inte att bli som jag var när jag var barn. Mitt mål är snarare att bli av med all onödig oro. Den har hängt över mina axlar som en tjärliknande sörja i alldeles för många år nu. Sällan har jag visat den för någon. Men den har varit min ständige följeslagare. Men inte länge till. Nu är det krig. Nu slår jag med kvasten, vilt. Den skall bort, bort.
Så dumt. Så mycket onödig energi den tagit. Så mycket jag missunnat mig. Så många möten jag sumpat. Så onödigt! Fast kanske inte. Kanske har jag lärt mig något bra? Undrar om någon sett det på mig? Tror inte det. Gissar att de flesta trott annat om mig. Jag har inte visat. Aldrig i livet!!
Paradoxen. Den beskriver mig bäst. Å ena sidan, men å andra sidan. Rädd men modig. Stark men svag. Åt alla håll. Spretig. En höbal i en Porsche Carrera. Eller, en Pimpad Magnolia i en rostig Ford Fiesta.
Vad menar jag??
Ha en trevlig och riktigt modig helg!
När slutade jag försöka? När blev allt så där oroande?
Häller upp ett stort glas Marquies de Grinon och stjälper det i mig. Skönt. Jag blir åtminstone mer nöjd. Fredagsnöjd. Min favoritdag. I dag skall jag inte dejta. Inte ens nätdejta. Bara äta kaloristinna livsmedel och kanske ta ett glas vin till.
Sen kunde jag nog kasta mig ut från 10-meterstrampolinen igen, utan att få magplask som jag fick den gången jag hoppade och glömde tänka på att HAN stod där vid bassängkanten och tittade på mig.
Mitt mål är inte att bli som jag var när jag var barn. Mitt mål är snarare att bli av med all onödig oro. Den har hängt över mina axlar som en tjärliknande sörja i alldeles för många år nu. Sällan har jag visat den för någon. Men den har varit min ständige följeslagare. Men inte länge till. Nu är det krig. Nu slår jag med kvasten, vilt. Den skall bort, bort.
Så dumt. Så mycket onödig energi den tagit. Så mycket jag missunnat mig. Så många möten jag sumpat. Så onödigt! Fast kanske inte. Kanske har jag lärt mig något bra? Undrar om någon sett det på mig? Tror inte det. Gissar att de flesta trott annat om mig. Jag har inte visat. Aldrig i livet!!
Paradoxen. Den beskriver mig bäst. Å ena sidan, men å andra sidan. Rädd men modig. Stark men svag. Åt alla håll. Spretig. En höbal i en Porsche Carrera. Eller, en Pimpad Magnolia i en rostig Ford Fiesta.
Vad menar jag??
Ha en trevlig och riktigt modig helg!
Kommentarer
Vad jag käner igen Mig i alla dessa rädslor som du bekriver.
Jag har aldrig tidigare känt Mig som en rädd person. Helt plötsligt kom all rädslor in i Mitt liv, Vad kommer det ifrån har du någon teori.
Var tar du Din kamplusta ifrån????
ha det bra Lena
Ilska är bättre än rädsla. Den ger kraft. Men inte alltid bättre ork... : )
Det är en överlevnadsinstinkt helt enkelt fast jag har ju kompisar som blivit dressyrtanter trots att de inte fått barn så...kanske är det åldern bara, man blir mer rädd om det liv man har.
Fast jag går åt andra hållet, blir mindre och mindre rädd faktiskt.
Inte alls länge sen jag brakade rakt in i ett hinder och slog mig gul och blå, precis som förr.
Och Spjuver, jag minns honom från ridlägret tror jag, inte så hög, lite fläckig har jag för mig, kan det vara han ?
Din äldsta är lite äldre än min äldsta. Kanske därför du ligger lite före i modighetsutvecklingen??
Spjuver var brun och hade svart man och svans. Inte så hög. Men det fanns en fläckig häst där också som inte heller var så hög. Vad nu den hette....något indianskt kanske???
Vad sägs om Rödskinn ?
Och jag minns Spjuver nu när jag ser vem som hade honom på lägret.
Hon hette Siv och kallades Sivan och var en härlig tjej som jag brevväxlade med ett tag efteråt.
Tänk om hon läser här ?
Erika hette hon som hade Rödskinn och hon var den sötaste tjejen på hela ridlägret minns jag att jag tyckte.
Men vet du "dressyrtanter" är faktiskt ett helt vedertaget begrepp, googla på det så ska du se.
Åhh vilka minnen.
Jag har ingen adressbok men minns bäst "Helena" från lägret i östhammar. Hon var något år äldre och betydligt mer erfaren. Hon rökte och lärde mig dra halsbloss!
Vilket år kan detta ha varit? 1969 kanske??
Den fläckiga hästen....hette den inte Jocke (Pinoccio) ?
Själv minns jag Parad, Uncas, Charmör, Colombine, Humanist och några till..
Ha det gott
/M-L
Jo, jag känner namnen! Pinoccio är nog rätt, han var kanske fläckig han... Något säger mig att han var lite stökig..
Har vi trampat runt i manegen samtidigt tro?