Fortsätt till huvudinnehåll

Hänt i veckan

Tre tonårstjejer tältar inne i boden och fnittrar sig igenom en hel natt och några regnskurar. Tonårskillen fyller 15 och får äntligen börja köra moppe. Frihet för honom. Oro för modern. Dottern vill också men får vänta. Dagen efter hojturen i ljuvligt väder drar tidernas regnstorm in och den stora björken lutar underligt och viner så konstigt i vindbyarnar att jag tar täcket, lämnar mitt sovrum och lägger mig i vardagsrummet i stället. För säkerhets skull. Så fick jag mer radioaktivitiet insprutad i armvecket. Och lite nitroglycerin under tungan. Mycket styr för kanske ingenting. Sätter på lurarna vid laptopen. Lyssnar på James Blunt och Pink Floyds "The great gig in the sky" och dricker ett glas rött, föreställer mig att jag tar en cigg som jag längtar efter men inser att jag antagligen skulle spy av.... och inser att molnen faktiskt har skingrats en hel del och att jag kan njuta igen!

Kommentarer

Anonym sa…
Motorcykel är egentligen skönt! En ovanlig känsla. När man åker med någon annan så känner man sig väldigt utelämnad känns det som. Måste vara någon man litar på.

Ha det gott!
Nike sa…
Du har rätt.. Ibland gick det nog lite väl fort, som när vi drog om 2 bilar och 2 andra motorcyklar i uppförsbacke. Men, det var häftigt också!
Peter Midas sa…
Hörru Nike, nu är du i lataste laget. Förra veckan?? näää förrförrförra veckan minst!

Vi hörs....

P

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot