Fortsätt till huvudinnehåll

Efter 35 år

Helgen är över och med det årets jubileum. Vi kom, 12-13 stycken från vår gamla 9:a. Somliga sig väldigt lika, andra sig själva i kubik eller kanske något mindre, absolut hade de flesta mindre hår. Det fanns de som hade mer pondus som 50:åringar än de hade som 15-åringar, men också någon som falnat, där pondusen krympt till ett invant försök att hålla den gamla tonåringen vid liv. Vissa överraskade, andra framstod som direkta främlingar.

Så här lät det några gånger:

Hon: Men HEEEEJ..(säger mitt fullständiga namn)

Jag: Heej.....(har aldrig sett människan i hela mitt liv) Åh.....vad var det nu du hette? Få se.....hmmm

Hon: Ser förväntansfullt på mig.....

Jag: Nej, så dåligt av mig men jag kommer inte ihåg ditt namn.

Hon: Tar mig förlåtande på armen. - Men det är ju jag! Karin!!! Karin Johansson!!!!!

Jag: -Ja men visst (Har aldrig hört namnet i hela mitt liv) -Att jag inte kom på det direkt?? - Gud va kul!! Hur ÄR det med dig??



Det här var riktigt kul!! Mycket roligare än jag kunnat tänka mig. Stämningen var på topp. Maten usel men vad gjorde väl det i så gott sällskap. Somliga var speedade från hårfästet ner till tårna. Kamrat C. gapskrattade med tårar i ögonen hela kvällen. Fick hålla i sig för att inte ramla omkull men så gick hon dagen efter inte heller att få kontakt med.

Någon gång vid midnatt drog vi oss upp på loftet på Pepes Bodega, ni vet där de brukar spruta champagne! Redan i trappan kände jag hur tarmar, lever och hjärta började vibrera. Men vi vande oss vid baspåslaget och släppte loss ben, armar och hjärna i rytmisk, gungande dans. Ljud och ljus letade sig snabbt långt in i hjärnvindlingarna, bedövade efter en stund skönt och allt bara flöt på. Dunkadunk...flow, flow.....Inte har det här med ålder att göra i alla fall!!

Hade kunnat hålla på i flera dagar!

Ja jädrar. Länge sen jag dansade så där! Tyckte först att alla andra såg så unga ut men då visade det sig att det trots allt var 30+ just den här kvällen. Tur, tur...

Skitkul! Gärna en gång till!!!

Kommentarer

Peter Midas sa…
Jag har samma upplevelse av studentklassen. Störtkul och alla roller sitter som en smäck, Gurkan som var "naggy" redan då är det ännu mera idag, Lena som var lite von oben är det fortfarande och en del är bara som förut på ett trevligt sätt. Men enormt inspirerande!

Nu vet jag exakt var du var på partyt, ca 4 km från mitt sommarhus... Pepes Bodega, hm, där har man ju varit!
Nike sa…
Just där ja.....

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot