Fortsätt till huvudinnehåll

Efter 35 år

Helgen är över och med det årets jubileum. Vi kom, 12-13 stycken från vår gamla 9:a. Somliga sig väldigt lika, andra sig själva i kubik eller kanske något mindre, absolut hade de flesta mindre hår. Det fanns de som hade mer pondus som 50:åringar än de hade som 15-åringar, men också någon som falnat, där pondusen krympt till ett invant försök att hålla den gamla tonåringen vid liv. Vissa överraskade, andra framstod som direkta främlingar.

Så här lät det några gånger:

Hon: Men HEEEEJ..(säger mitt fullständiga namn)

Jag: Heej.....(har aldrig sett människan i hela mitt liv) Åh.....vad var det nu du hette? Få se.....hmmm

Hon: Ser förväntansfullt på mig.....

Jag: Nej, så dåligt av mig men jag kommer inte ihåg ditt namn.

Hon: Tar mig förlåtande på armen. - Men det är ju jag! Karin!!! Karin Johansson!!!!!

Jag: -Ja men visst (Har aldrig hört namnet i hela mitt liv) -Att jag inte kom på det direkt?? - Gud va kul!! Hur ÄR det med dig??


Han kom också. Den långe killen som under högstadiet gäckade mig med sitt gulliga leende och sin oåtkomliga aura. Jag såg på honom i smyg. Han såg aldrig åt mitt håll. Men i kväll kom han och vi pratade. Det är något jag inte kan ta på riktigt, fortfarande efter alla år känner jag mig hemma med honom. Men han är gift och fortfarande oåtkomlig. Jag har aldrig berättat det här för någon. Det är min hemlighet. 

Kvällen blev mycket roligare än jag kunnat tänka mig. Stämningen var på topp. Maten usel men vad gjorde väl det i så gott sällskap. Somliga var speedade från hårfästet ner till tårna. Kamrat C. gapskrattade med tårar i ögonen hela kvällen. Fick hålla i sig för att inte ramla omkull men så gick hon dagen efter inte heller att få kontakt med.

Någon gång vid midnatt drog vi oss upp på loftet på Pepes Bodega, ni vet där de brukar spruta champagne! Redan i trappan kände jag hur tarmar, lever och hjärta började vibrera. Men vi vande oss vid baspåslaget och släppte loss ben, armar och hjärna i rytmisk, gungande dans. Ljud och ljus letade sig snabbt långt in i hjärnvindlingarna, bedövade efter en stund skönt och allt bara flöt på. Dunkadunk...flow, flow.....Inte har det här med ålder att göra i alla fall!!

Hade kunnat hålla på i flera dagar!

Ja jädrar. Länge sen jag dansade så där! Tyckte först att alla andra såg så unga ut men då visade det sig att det trots allt var 30+ just den här kvällen. Tur, tur...

Gärna en gång till!!!

Kommentarer

Peter Midas sa…
Jag har samma upplevelse av studentklassen. Störtkul och alla roller sitter som en smäck, Gurkan som var "naggy" redan då är det ännu mera idag, Lena som var lite von oben är det fortfarande och en del är bara som förut på ett trevligt sätt. Men enormt inspirerande!

Nu vet jag exakt var du var på partyt, ca 4 km från mitt sommarhus... Pepes Bodega, hm, där har man ju varit!
Nike sa…
Just där ja.....

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...