Fortsätt till huvudinnehåll

Båstad minns inte Rhodesia

Det är irriterande präktigt. Inte med en stavelse i vår lokala tidning NST går det att läsa att dagen i dag den tredje maj är en speciell dag i Båstads historia. För exakt 40 år sedan genomfördes en mindre revolution här. Så skriver åtminstone DN och så var det nog. Åtminstone gav demonstrationen mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia eko över hela världen. Demonstranterna vann, matchen ställdes in och spelarna från Rhodesia fick åka hem igen.

Jag var visserligen inte själv med den 3 maj 1968, men i min köping pratades det naturligtvis länge, länge om händelsen och framför allt om konsekvenserna efteråt. Efterdyningarna kändes under lång tid och drabbade vissa lokala bybor hårdare än andra oavsett om man visat sin symptati för de svarta i Rhodesia eller gjort uppror mot de som demonstrerade.

Visst chockades många bybor av anstormningen och kravallerna. Det blev smutsigt av alla tomater som kastades. Det var otäckt med alla poliser och alla sammandrabbningar. Säkert ekar fortfarande protestropen i många Båstadbors huvuden.

Men i dag, 40 år senare går det med perspektivets tydlighet se att det var stort det som då hände. Säkert kan de flesta se bakom tomatkastningens kletiga sörja.

En ny era inleds. Det blir härifrån tydligt att idrott och politik faktiskt hör ihop, som allt annat på denna jord. Riksidrottssyrelsen beslutar samma år att Sverige inte skall delta i sportevenemang som bedriver rasåtskillnadspolitik.

Kravallerna i Båstad gick alltså rätt in i den svenska historien. Men i dag är det tyst på de gator demonstranterna stretade sig fram på för 40 år sedan. Det är tyst i tidningen. Vad som helst hade faktiskt varit okej. Ett undantag finns dock. Så tack herr biografägare för din insats, den enda insatsen, för att uppmärksamma händelsen vars konsekvenser faktiskt nådde långt utanför Sveriges gränser med sitt budskap. Bio Scala visar filmen "Den vita sporten" som gjordes av en grupp filmare vilka alla var och en för sig dokumenterade denna vårdag 1968. (bl.a. Bo Widerberg och Roy Anderson) Men det är alltså biografägarna som själva tagit initiativet till det här.

Från Båstad Kommuns håll är det tyst. Känner hur en irritation smyger sig på. Bekväma, trygga Båstad. Så det här är ingenting att minnas, att Båstadborna tillsammans med hitresta demonstranter från när och fjärran faktiskt skapade historia och fick igång debatter och samtal som kom att resultera i en ny syn på hur idrott och politik faktiskt hör ihop. Tror de att man inte behöver bry sig? Är det för jobbigt?

Nej, här sitter nog våra styrande hemma och äter nypäror och sill denna soliga dag. Låter magen pösa ut ovanför läderskärpet. Tänker att det där är passé, det var då. Den här dagen går snart över och vi går snart i pension. Man rapar och tänker i stället på hur bra det är när det går bra för Båstad. När man får in mer pengar på turister, tennissporten och golfarna! De är säkert mer än nöjda med sitt nyligen tagna beslut att låta rik och bördig Bjäremark läggas under ännu en gräsmatta för sommarturistande golfare.

För det är sådant man bryr sig om i den här välbärgade och bekväma kommunen som alltmer liknar en tummelplats för rika och något åldersstigna pensionärer. Sveriges största pensionärspark! Färgen är silver, både på håret och den blänkande bilen. Inte orkar man i den livsfasen minnas en kladdig och jobbig demonstration för människor som inte hade det lika bra på en annan plats långt bort i världen! Nya BMW:n, den rejäla fallskärmen och omtöcknad av det goda livets behagligheter får de flesta att bara tänka på sig själva och på sitt.

Nej, inte orkar man uppmärksamma något som helst som inte har med turism, fest, golf, tennis, märkesbutiker, restauranger och andra kommersiella jippon att göra.

Kommentarer

Peter Midas sa…
Håller med! Båstad är rätt brackigt och segregerat. Det är fint överallt, men man tänker förmycket påalla jäkla golfare. Pinsamt helt enkelt. Nu har ju många golfbanor kris eftersom folk inte spelarlika mycket nu som tidigare. Ha! Jag är med i VVG, Våga Vägra Golf! Säkert kulom man är lagd åt det hållet, vilket jag inte är. Nåja, det kan komma en dag då även jag...., nej förresten det kan det nog inte. Kommunen är stenkonservativ och befolkad av aktiva eller f.d. bönder. Samma med Bjäre Kraft m.fl. Bara miljöchefen Wendt har varit lite uppkäftig. Så han har nog inte haft så lätt. Gymnasiet/biblioteket har väl bara varit halvlyckad kombination.
Nike sa…
Du kan kommunen här! Trögkonservativ kan man säga. När jag kom tillbaka för 7 år sedan, efter mer än 20 år härifrån, hade egentligen ingenting hänt. Man tjäbblade fortfarande om hamnområdet, om en simhalls vara eller icke vara och fortfarande är det egentligen Peab och inte kommunen som bestämmer här! Wendt är en tråkmåns men jag hejar på honom ändå. Fast pengarna, de styr.....med Peab i spetsen, som alltid!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot