Fortsätt till huvudinnehåll

Spyfärdig

Varit i Köpenhamn hela dagen. Kommer hem med en skalle som är tredubbel sin vanliga storlek. Huvudet spränger och kroppen värker. Hjärnan la av på färjan. 45 minuters bilresa, svänger in på gårdsplanen och undviker med ett nödrop att köra på en cykel som slängts på gruset för att någon inte orkar ta ner stödet.

Släpar mig in och trampar genast på dagens posthög. Räkningar! Bara räkningar. Ställer skorna ovanpå och går in i köket. Snubblar över köksmattan som korvat ihop sig vid tröskeln. Det luktar kattlåda. Bänkens svämmar över av morgonens disk och resterna efter någon som stekt bröd och ägg. Smöret står kvar på bänken. En tröja ligger på golvet bredvid mattan. Spisen är flottig. Jag går in i vardagsrummet. Där står mer disk från morgonen. Kläder överallt. En morgonrock på golvet.
Ropar hej och de kommer från varsitt håll. Krockar på väg mot mig och någon skriker högt och någon annan svär så det osar.

Varför hör jag inte:
Men hej och välkommen hem! Sätt dig ner så skall du få middag! Hur har din dag varit? Vad behöver du?

Tja...inte behövde jag höra att dotterns nya mobiltelefon fått tre stora sprickor rakt över skärmen. Inte heller att hennes dator är svart och inte startar. Sonens dator kraschade redan för två månader sedan. När sonen sedan visar revan i nya 1000-kronorsjeansen som han tjatade till sig för ett par veckor sedan, då.........la jag mig i badet och låste dörren!


Kommentarer

Judith sa…
Åh Gud vad jag är glad jag inga barn har när jag läser sånt här. Det är tack vare sån här läsning som sorgen inte blir så stor. Tack snälla. ;-)

Kram
Nike sa…
Det var så lite så Judith! :P

Men egentligen handlade mitt gnäll mest om att alltid behöva rådda allt själv.....Jobb, betala räkningar, handla, middag, hemmet, tonåringarna, kattlådan...........
Anonym sa…
ja fy vad det är tradigt att aldrig känna att man kan bli omhändertagen... bara för en kväll...
Anonym sa…
När det är som värst kan det bara bli bättre!

Räkningarna är betalda, maten handlad och lagad, tonåringarna söta och omtänksamma, kattlådan tömd...

Jag har aldrig varit ensamförälder men jag kan förstå att det måste kännas slitigt att inte kunna dela jobbet och ansvaret med någon annan. Det var mycket nog även om man var två tyckte jag. Det borde finnas ett särskilt bidrag för hushållsnära tjänster till ensamföräldrar!
Nike sa…
Singel: Ja, tänk att få komma hem och bara få sätta sig med fötterna högt. Huset renstädat, middagen på bordet och idel soliga leenden. Lite kli på ryggen är inte heller fel!

Inga: God idé. Sänkt skatt också kanske? Eller att inte behöva jobba mer än 75% med full lön.

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...