Fortsätt till huvudinnehåll

Spyfärdig

Varit i Köpenhamn hela dagen. Kommer hem med en skalle som är tredubbel sin vanliga storlek. Huvudet spränger och kroppen värker. Hjärnan la av på färjan redan. 45 minuters bilresa, svänger in på gårdsplanen och undviker med ett nödrop att köra på en cykel som slängts på gruset för att någon inte orkar ta ner stödet.

Släpar mig in och trampar genast på dagens posthög. Räkningar! Bara räkningar. Ställer skorna ovanpå och går in i köket. Snubblar över köksmattan som korvat ihop sig vid tröskeln. Det luktar kattlåda. Bänkens svämmar över av morgonens disk och resterna efter någon som stekt bröd och ägg. Smöret står kvar på bänken. En tröja ligger på golvet bredvid mattan. Spisen är flottig. Jag går in i vardagsrummet. Där står mer disk från morgonen. Kläder överallt. En morgonrock på golvet.
Ropar hej och de kommer från varsitt håll. Krockar på väg mot mig och någon skriker högt och någon annan svär så det osar.

Varför hör jag inte:
Men hej och välkommen hem! Sätt dig ner så skall du få middag! Hur har din dag varit? Vad behöver du?

Tja...inte behövde jag höra att dotterns nya mobiltelefon fått tre stora sprickor rakt över skärmen. Inte heller att hennes dator är svart och inte startar. Sonens dator kraschade redan för två månader sedan. När sonen sedan visar revan i nya 1000-kronorsjeansen som han tjatade till sig för ett par veckor sedan, då.........la jag mig i badet och låste dörren!

Jag spyr snart

Kommentarer

Judith sa…
Åh Gud vad jag är glad jag inga barn har när jag läser sånt här. Det är tack vare sån här läsning som sorgen inte blir så stor. Tack snälla. ;-)

Kram
Nike sa…
Det var så lite så Judith! :P

Men egentligen handlade mitt gnäll mest om att alltid behöva rådda allt själv.....Jobb, betala räkningar, handla, middag, hemmet, tonåringarna, kattlådan...........
Anonym sa…
ja fy vad det är tradigt att aldrig känna att man kan bli omhändertagen... bara för en kväll...
Anonym sa…
När det är som värst kan det bara bli bättre!

Räkningarna är betalda, maten handlad och lagad, tonåringarna söta och omtänksamma, kattlådan tömd...

Jag har aldrig varit ensamförälder men jag kan förstå att det måste kännas slitigt att inte kunna dela jobbet och ansvaret med någon annan. Det var mycket nog även om man var två tyckte jag. Det borde finnas ett särskilt bidrag för hushållsnära tjänster till ensamföräldrar!
Nike sa…
Singel: Ja, tänk att få komma hem och bara få sätta sig med fötterna högt. Huset renstädat, middagen på bordet och idel soliga leenden. Lite kli på ryggen är inte heller fel!

Inga: God idé. Sänkt skatt också kanske? Eller att inte behöva jobba mer än 75% med full lön.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot