Fortsätt till huvudinnehåll

Drömmar

Vaknar bryskt av gnisslet från klor mot min garderobsdörr. Hon gör så där, älskar att klänga in bland mina kläder, röra till det och håra ner. Ester!

Jag var långt borta. Det var så verkligt men ajaj så dumt!! Drömde att jag var på besök hos Titti, Gert och Roger från Rix morgonzoo. Dumheter, eftersom jag i stort sett aldrig lyssnar till dem nu för tiden. Tidigare gjorde jag ibland det på väg till jobbet. Vi var i allafall hemma hos Gert som bodde högst upp i en skyskrapa som stod på ett högt berg strax utanför Stockholm. Huset/skrapan var nedsänkbart så att man ena stunden befann sig i markplan för att i nästa vara så högt upp att det var skrämmande. Därifrån var utsikten oerhörd så klart och hela Stockholm låg i sin helhet bortom den glittrande fjärden. Lite rymdperspektiv och jag hann tänka att HUR kan man bo här med barn, innan ljudet från kattans skärande klor mot dörren nådde in och väckte mig. Jag hann också tänka att om någon terrorgrupp ville slå till mot Sverige skulle de sannolikt ta den här byggnaden. Jag förundrades av att man hade balkong för tänk om någon snubblade till där ute, som jag till exempel.

Fattar ingenting. Vad ville den här drömmen? Jag är höjdrädd jaja, men har absolut inte något förhållande alls till dessa kända radiopratare.

Om jag minns en dröm är det ofta en dröm där jag flyger. Ibland är det fantastiskt. Solen skiner och jag flyger verkligen, känner pirret i magen. Men oftast flyger/flyr jag bort från någonting. En gång från en skenande länsbuss. En annan gång flög jag i mörkret och hade svårt att navigera, flög fel hela tiden, hittade inte. Eller så flyr jag. Virrar bort mig i ett stort hus, som en labyrint. Hittar inte ut. Panik!

Flyga och flykt! Höjder och ramla ner? Komma fel....tja, det kanske inte är så svårt att tolka ändå?

Vad drömmer ni?

Kommentarer

Anonym sa…
En drömtydningsbok jag läste en gång innehöll en sak jag lade på minnet: byggnaderna i drömmen motsvarar en själv och hur man mår. Så visst är väl ett höghus som stolt sträcker sig mot skyn bra?
Systeryster
Nike sa…
Men tack för den....hm, rätt intressant då. Den här byggnaden sänkte sig ju ner i mörkret, i berggrunden, av och till....Fast den kom upp igen!
Anonym sa…
Det är mina hemska drömmar som handlar om höjder. Jag är grymt höjdrädd. Men det kan vara ormar också. Isch!

Men jag kommer sällan ihåg några drömmar. Vet inte hur man bär sig åt för att minnas sånt. Antar att det gäller att snabbt skriva ner när man vaknar.
Nike sa…
Ja, det är konstigt med minnet efter drömmar. Varar oftast bara en liten stund. Men ibland, fast sällan, kan de hänga kvar en hel dag!
Anonym sa…
Haha! Häromnatten drömde jag om Lennart som är bensinmacksföreståndare på lilla macken i byn. Och nej, han är inte min typ. Långt ifrån.

TACK snällaste för ditt mail till mig på 1318-adressen :) Så roligt att du också hittade dit.
Nike sa…
Christina, jag återkommer absolut till din tonårssida. Super för en singelmorsa med två stycken på en gång!!

Kanske den här Lennart ändå står för någonting du längtar efter? Inte honom då men....tja, en bensinmack? Trygghet? Hemlängtan??

...orerar hon som inte kan ett dyft om drömtydning!!!
Anonym sa…
Ja hus anses ju symbolisera det egna jaget, eller i lite vidare bemärkelse själva livet. Högt upp och långt ned i ett hus, det känns som rätt tydliga symboler för hur man kan må ibland eller ofta; lite upp och ned. De allra flesta drömmar kan ju härledas till dagsrester om man verkligen rannsakar dem. Nästan allt har sin förklaring, inte framåt utan bakåt, eller i nuet.
Nike sa…
Det är onekligen rätt intressant att försöka förstå vad som rör sig i ens innersta under sömnen...

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot