Fortsätt till huvudinnehåll

Kvinnors största svaghet är andra kvinnor

Kvinnor är mycket sämre på att vara varandras trappsteg än vad männen är. Men något händer. Hörde i går talas om ännu ett nytt nätverk för kvinnor. Det heter ju så, nätverk. Egentligen handlar det om samma sak som männen länge sysslat med. Men de kallar det inte för nätverk. Då heter det Rotary, Lions etcetra.


Det finns några föreningar och nätverk i det lite mindre formatet som uppstått i syfte att stötta kvinnor. Det handlar om "kvinnokraft" och att också kvinnor i yrkeslivet har ett behov av bekräftelse, att utbyta tankar och att dra nytta av varandras kunnande och erfarenheter. Det är en bra grej. Dessutom socialt och trevligt. Man slipper spänningen som alltid uppstår i en blandad grupp, man håller sig klar i knoppen och kan förena nytta med lättsamt nöje. Man knyter kontakter precis som i de manliga "sällskapen".

Det slår mig att det (bortsett från i nära relationer) är sällan, för att säga aldrig, som någon man lagt krokben för mig, tagit andan eller lusten ur mig, fått mig att tveka på min förmåga eller givit mig mentala örfilar för att de tycker att jag sträckt ut mig lite väl mycket. Har det hänt är det oftast, om inte alltid, andra kvinnor som varit värst. (En förlaring kan ju vara att jag jobbat i en kvinnodominerad värld, självklart vet jag att det finns män som kan vara riktiga arsel där ute. )

Vad handlar det egentligen om? Varför är kvinnor ofta så erbarmligt usla på att stötta varandra, glädjas åt varandras framgångar, vara positiva till den som inte går i lämmeltåg, är lite för mycket individualist eller heja på den som vill ett steg längre. Avundsjuka? (att inte själva räcka till, ha förmågan eller orka), Rädsla? (när någon "syster" vill bryta sig ur syjuntepakten), förvirring? (HUR skall vi nu hantera DIG, nu när du inte gör precis som VI?) Det skapar otrygghet att rubba cirklar.
Dessutom blir de här kvinnorna i sammanhanget kanske också osäkra i förhållandet till sina män. Hur skulle det se ut om de kom hem och närmade sig sin egen man i värde?? Sug på den!

Det här lever faktiskt kvar....till och med i ganska stor utsträckning!

I själva verket är det nog så att det är kvinnorna själva som är kvinnornas största hinder, mesta kritiker och dem som är snabbast på att hugga, att kritisera. Där ute i vardagen är det minsann inte så självklart att vi kvinnor stöttar och lyfter varandra, det är snarare tvärtom.

Nu säger jag inte mer i dag..........

Kommentarer

Anonym sa…
Jag håller med dig. Dessutom är ett hinder det att män i ledande ställning ofta ser på kvinnor i klump. En kvinna urskiljs sällan och ges en högre befattning eller andra uppgifter, för han är rädd för den väntade konflikten. Kacklet, som de gärna kallar det när kvinnor blir upprörda och höjer rösterna. I stället kan en man komma in snett från vänster och gå förbi hela gruppen. De förstår sig på varandra.
Nike sa…
Det där är ju så intressant, hur vi hanterar varandra och ev. problem i en större grupp.

Naturligtvis oerhört provocerande, det du skriver om, men det går att förstå hans rädsla. Hönsen är sällan nådiga. Men så där är det..Vems fel som sagt?
Anonym sa…
Nä du har rätt, jag har aldrig fattat vad de där kvinnliga nätverken går ut på. Kanske består de i själva verket av kvinnor som redan är så framgångsrika att de inte behöver stöttas av andra? Så de lugnt kan bilda nätverk med likasinnade utan att känna av konkurrensen.
Nike sa…
Annaa: Ja det var ju också en tanke... Den typen av nätverk finns antagligen, där man måste platsa in, som inte är för alla.

Men de här lokalt förankrade kvinnliga nätverken är det något bra med...Alla får plats, man skapar kontakter, hittar samarbetpartner mm, speciellt bra för egna företagare.
Anonym sa…
Karin Alfredssons krönika i senaste numret av Medievärlden tangerar ämnet. http://www.medievarlden.se/Articletemplate.aspx?VersionId=82273#
Anonym sa…
Det vore intressant att veta om konstruerade kvinnliga nätverk har fungerat någonstans och blivit kvar, eller om de är tillfälligt uppblossande projekt som strax försvinner. Nätverken kan väl inte sudda ut den manliga benägenheten att exempelvis via informellt mentorskap lyfta fram andra män runt sig till erfarenheter / positioner som sedan gör det omöjligt att förbigå dem vid tjänstetillsättningar / löneförhöjningar. Men nätverk kanske kan bli en motvikt, en ventil.

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus