Kvinnor är mycket sämre på att vara varandras trappsteg än vad männen är. Men något händer. Hörde i går talas om ännu ett nytt nätverk för kvinnor. Det heter ju så, nätverk. Egentligen handlar det om samma sak som männen länge sysslat med. Men de kallar det inte för nätverk. Då heter det Rotary, Lions etcetra.
Det finns några föreningar och nätverk i det lite mindre formatet som uppstått i syfte att stötta kvinnor. Det handlar om "kvinnokraft" och att också kvinnor i yrkeslivet har ett behov av bekräftelse, att utbyta tankar och att dra nytta av varandras kunnande och erfarenheter. Det är en bra grej. Dessutom socialt och trevligt. Man slipper spänningen som alltid uppstår i en blandad grupp, man håller sig klar i knoppen och kan förena nytta med lättsamt nöje. Man knyter kontakter precis som i de manliga "sällskapen".
Det slår mig att det (bortsett från i nära relationer) är sällan, för att säga aldrig, som någon man lagt krokben för mig, tagit andan eller lusten ur mig, fått mig att tveka på min förmåga eller givit mig mentala örfilar för att de tycker att jag sträckt ut mig lite väl mycket. Har det hänt är det oftast, om inte alltid, andra kvinnor som varit värst. (En förlaring kan ju vara att jag jobbat i en kvinnodominerad värld, självklart vet jag att det finns män som kan vara riktiga arsel där ute. )
Vad handlar det egentligen om? Varför är kvinnor ofta så erbarmligt usla på att stötta varandra, glädjas åt varandras framgångar, vara positiva till den som inte går i lämmeltåg, är lite för mycket individualist eller heja på den som vill ett steg längre. Avundsjuka? (att inte själva räcka till, ha förmågan eller orka), Rädsla? (när någon "syster" vill bryta sig ur syjuntepakten), förvirring? (HUR skall vi nu hantera DIG, nu när du inte gör precis som VI?) Det skapar otrygghet att rubba cirklar.
Dessutom blir de här kvinnorna i sammanhanget kanske också osäkra i förhållandet till sina män. Hur skulle det se ut om de kom hem och närmade sig sin egen man i värde?? Sug på den!
Det här lever faktiskt kvar....till och med i ganska stor utsträckning!
I själva verket är det nog så att det är kvinnorna själva som är kvinnornas största hinder, mesta kritiker och dem som är snabbast på att hugga, att kritisera. Där ute i vardagen är det minsann inte så självklart att vi kvinnor stöttar och lyfter varandra, det är snarare tvärtom.
Nu säger jag inte mer i dag..........
Det finns några föreningar och nätverk i det lite mindre formatet som uppstått i syfte att stötta kvinnor. Det handlar om "kvinnokraft" och att också kvinnor i yrkeslivet har ett behov av bekräftelse, att utbyta tankar och att dra nytta av varandras kunnande och erfarenheter. Det är en bra grej. Dessutom socialt och trevligt. Man slipper spänningen som alltid uppstår i en blandad grupp, man håller sig klar i knoppen och kan förena nytta med lättsamt nöje. Man knyter kontakter precis som i de manliga "sällskapen".
Det slår mig att det (bortsett från i nära relationer) är sällan, för att säga aldrig, som någon man lagt krokben för mig, tagit andan eller lusten ur mig, fått mig att tveka på min förmåga eller givit mig mentala örfilar för att de tycker att jag sträckt ut mig lite väl mycket. Har det hänt är det oftast, om inte alltid, andra kvinnor som varit värst. (En förlaring kan ju vara att jag jobbat i en kvinnodominerad värld, självklart vet jag att det finns män som kan vara riktiga arsel där ute. )
Vad handlar det egentligen om? Varför är kvinnor ofta så erbarmligt usla på att stötta varandra, glädjas åt varandras framgångar, vara positiva till den som inte går i lämmeltåg, är lite för mycket individualist eller heja på den som vill ett steg längre. Avundsjuka? (att inte själva räcka till, ha förmågan eller orka), Rädsla? (när någon "syster" vill bryta sig ur syjuntepakten), förvirring? (HUR skall vi nu hantera DIG, nu när du inte gör precis som VI?) Det skapar otrygghet att rubba cirklar.
Dessutom blir de här kvinnorna i sammanhanget kanske också osäkra i förhållandet till sina män. Hur skulle det se ut om de kom hem och närmade sig sin egen man i värde?? Sug på den!
Det här lever faktiskt kvar....till och med i ganska stor utsträckning!
I själva verket är det nog så att det är kvinnorna själva som är kvinnornas största hinder, mesta kritiker och dem som är snabbast på att hugga, att kritisera. Där ute i vardagen är det minsann inte så självklart att vi kvinnor stöttar och lyfter varandra, det är snarare tvärtom.
Nu säger jag inte mer i dag..........
Kommentarer
Naturligtvis oerhört provocerande, det du skriver om, men det går att förstå hans rädsla. Hönsen är sällan nådiga. Men så där är det..Vems fel som sagt?
Men de här lokalt förankrade kvinnliga nätverken är det något bra med...Alla får plats, man skapar kontakter, hittar samarbetpartner mm, speciellt bra för egna företagare.