Kära håla

Jag är kär i min "by". Den har sina brister, visst finns det nackdelar med att leva i ett litet samhälle. Men fördelarna väger över. Det som verkligen är påtagligt nytt är en stark känsla av att det här verkligen är hemma. Jag har alltid haft så svårt för att hitta det där, den självklara tillhörigheten till en plats eller en person, till vad som helst. Nu har jag två saker som ger mig tillhörighet, hemkänsla. Mina barn och min lilla plats på jorden. Är så tacksam. Allt är lugnare.

På sistone har jag känt det ända ner i tårna. Jag tycker så mycket om den här förtjusande hålan! Vågar jag påstå att jag lever i ett av Sveriges vackraste hörn? Dessutom består bygden av en mångfalld av allt. Även om inte golfare, arkeologer, grisbönder, turistnäringen och konstnärer alltid håller om varandra och kommer överens så tar sig trakten framåt.

Jag är glad över alla dessa krafter som värnar om känslan, naturen, skönheten och tillgängligheten för alla.

Här kommer en av mina käpphästar (märk väl, inte min hobby!) Även om jag förstår att det finns ekonomiska fördelar, så är det för mig helt obegripligt att man t.ex vill bygga ännu fler golfbanor än vad som redan finns! Har folk blivit tossiga? Hur kan man tycka att det är ett bra alternativ att förstöra Sveriges bördigaste och känsligaste jordar med golfmattegräs? Det måste väl ändå finnas andra lönsamma sätt att ta hand om marken på, att få den lönsam och till glädje för många fler än för säsongshitresta golfande turister i rutiga shorts och matchande kepsar! Tror golfare att alla människor spelar golf eller ens bryr sig om allt vad sving, birdie och peg är för något?

Jag blir bara arg när jag går längs en väg jag alltid gått och plötsligt motas bort av en skylt som förkunnar: Varning. Golfbana. Tillträde sker på egen risk.

VA? Så om någon virrig och närsynt turistande golfare drar iväg en golfboll rakt i skallen på mig så får jag skylla mig själv...för att jag råkar gå på allmän väg??? Fattar inte. Dessutom "får man inte" rida på golfbanor. Inte heller gå med hunden eller ha picknick!

Vad jag försöker säga är att det finns så mycket annat än golf och tennis här. Det finns människor med andra intressen och ett annat tankesätt.

Den här viljan att få höra till har smugit sig på mig under de senaste åren. Förr var jag nöjd med ett lätt utanförskap, eftersom jag kände mig trygg i det på något sätt. Jag inbillade mig att jag var den där som man inte kunde placera riktigt, ingen visste var hon kom från, vems dotter hon var.... vad hon egentligen stod för. Så känns det inte längre. Det här är min by, mitt hem, flera kära vänner finns här och jag hör hit. Här har jag mitt liv. Här finns människor jag tycker så mycket om, jag älskar havet, åsen, frodigheten.... Jag gillar småpratet åt höger och vänster på ICA och längs promenaden över trädgårdshäckarna. Här växer mina barn upp, här skall jag alltid bo (på ett eller annat sätt i alla fall säger jag för säkerhets skull..) Jag tycker om tryggheten. Känner mig lugn med att barnen hela tiden ser eller går förbi någon de känner. Ibland väl, ibland lite på håll men ändå tillräcklig för att man skall ha koll på varandra...på ett positivt sätt.

Baksidan är allt prat. Alla ser, tänker och sprider vidare det man tror sig veta. Men jag har inte varit drabbad sedan jag var 18 och hade ett förhållande med någon jag inte borde haft ett förhållande med.... Det som då hände fick mig att lägga benen på ryggen och springa härifrån. Jag lärde mig vad nedriga vissa människor kan vara och vilken kraft skitprat i värsta fall kan ha. I dag skulle jag kunna hantera det. Kan bara inte låta bli att småmysa varje gång jag med näsan i vädret och ett litet snett hånleende på läpparna spatserar förbi den värsta skitpraterskans fula och dyra klädbutik. Det betyder ingenting längre men jag brukar titta i skylten och så visar jag med all tydlighet att jag inte tycker om det jag ser... Glömmer aldrig hur hon hånade mig inför en massa kunder. Jag är inte långsint men det roar mig att påminna henne om hennes påhopp. Hon vet. Har aldrig varit innanför hennes dörrar efter det. Hon känns mest tragisk, är blonderad och betydligt skrynkligare i dag än för 30 år sedan. Förhoppningsvis har hon tystnat och taggat ner.

Visst blir Båstad en tummelplats för bortskämda rikemansbarn och andra bratz som drar hit droger och sprutar champagen på varandra under några veckor. Tennisveckan är en välsignelse för företagarna men ett ont måste för flertalet ortsbor. Mina allt större barn gillar naturligtvis uppståndelsen och aktiviteterna här under de två mest hektiska veckorna. De spinner runt hamnkiosken med polarna medans jag hellre kör 3 mil extra för att slippa köa på ICA.

Ett aber till är att bostadsmarknaden är så överhettad att det för en vanlig barnfamilj är stört omöjligt att köpa sig ett eget hem. Två tredjedelar av villorna på Malen står tomma vintertid. De ägs av människor med andra vinterhem, människor som inte betalar skatt här. När de de pensionerar sig säljer de villan i stan och flyttar hit. För livskvalitens skull. Nu får de pension här. Det är här de skall bli gamla.

Hur kan någon tycka att det är konstigt att sjukhemmet är överbelagt, hemsjukvården har problem och att barnaskarorna i skolorna minskar? Man vill få hit barnfamiljer och under 2006 byggdes det som aldrig förr. Men det räcker inte. Barnfamiljer i dag vill ha sitt eget hus. Det finns knappt några tomter om man inte kan betala runt 1700000 för en tomt på höjden 2 km från kyrkan. Hur många har råd med det? Frågan är om det är värt det, för att inom en snar framtid få ynnesten att bo i Sveriges största pensionärspark. Att bli en åldring här kommer nog inte att bli någon hit.... Långa köer på Apoteket, trång mellan rullatorerna på trottoaren och biografen, 8 månaders väntetid till läkare och förhoppningsvis 5 minuters beviljad hemtjänst i veckan. Så småningom tvångsinläggning på sjukhemmet, naturligtvis i 4- eller 6-sal. Utan personal...men med kameraövervakning som sköts av något huvudkontor i Stockholm kanske...eller Bryssel.