Fortsätt till huvudinnehåll

Fredlig och tom

Inser att jag varken kan vara eller är så fientlig som jag ibland skulle vilja vara. Att komma över exexet, d.v.s. barnens pappa, var ett intensivt men kort jobb. Allt väl och gladast är nog jag som slipper leva med "den stora oroshärden"!

Det är som det är. Han är som han är. Han har varit taskig och elak, MEN han är pappa till mina barn. Det ÄR en förmildrande omständighet, onekligen...För DERAS skull måste jag hålla ihop och fortsätta att vara stark, positiv och tillåtande. Även när deras pappa beter sig som om han vore guds son, den enda med rättigheter och inga skyldigheter.

Middagen blev förhållandevis lyckad. I går var han sitt bättre jag. Satt åtminstone still och åt, var inte vrång och trist, fick också mig att skratta. Tog vara på det och han fick lite mer öl till fisken. Sen gick jag ut i en och en halv timme. Under den tiden hade fadern lärt sonen att planera nästa dags flygrutt, kolla flygväder (vad sa jag??) och lasta planet. Sen tittade sonen på House och pappan satt kvar vid datorn. Vad dottern gjorde under tiden vet jag inte. Men i morse var hon ledsen när han drog i taxin klockan 7. "Varför har pappa aldrig tid att följa med mig till skolan?" Suck...Vad valde jag med när jag "valde" far till mina barn?

Vad jag gjorde i en och en halv timme. Tja, inget särskilt. Ställde en fråga och fick ett svar. Tom på känsor åt alla håll i dag. Det finns ingen man i mitt liv, ingen alls. Just nu är det på gränsen att jag lovar mig själv att aldrig mer låta någon komma närmare än 3 meter.

Kommentarer

Anonym sa…
nej...sorgligt låter det, tror jag förstår, sitter på jobbet, har ingen kontakt med min mail på ett par dagar.
Starkt av dig att hantera barnens pappa trots allt annat också.
kram
Tricky

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...