Fortsätt till huvudinnehåll

Fredlig och tom

Inser att jag varken kan vara eller är så fientlig som jag ibland skulle vilja vara. Att komma över exexet, d.v.s. barnens pappa, var ett intensivt men kort jobb. Allt väl och gladast är nog jag som slipper leva med "den stora oroshärden"!

Det är som det är. Han är som han är. Han har varit taskig och elak, MEN han är pappa till mina barn. Det ÄR en förmildrande omständighet, onekligen...För DERAS skull måste jag hålla ihop och fortsätta att vara stark, positiv och tillåtande. Även när deras pappa beter sig som om han vore guds son, den enda med rättigheter och inga skyldigheter.

Middagen blev förhållandevis lyckad. I går var han sitt bättre jag. Satt åtminstone still och åt, var inte vrång och trist, fick också mig att skratta. Tog vara på det och han fick lite mer öl till fisken. Sen gick jag ut i en och en halv timme. Under den tiden hade fadern lärt sonen att planera nästa dags flygrutt, kolla flygväder (vad sa jag??) och lasta planet. Sen tittade sonen på House och pappan satt kvar vid datorn. Vad dottern gjorde under tiden vet jag inte. Men i morse var hon ledsen när han drog i taxin klockan 7. "Varför har pappa aldrig tid att följa med mig till skolan?" Suck...Vad valde jag med när jag "valde" far till mina barn?

Vad jag gjorde i en och en halv timme. Tja, inget särskilt. Ställde en fråga och fick ett svar. Tom på känsor åt alla håll i dag. Det finns ingen man i mitt liv, ingen alls. Just nu är det på gränsen att jag lovar mig själv att aldrig mer låta någon komma närmare än 3 meter.

Kommentarer

Anonym sa…
nej...sorgligt låter det, tror jag förstår, sitter på jobbet, har ingen kontakt med min mail på ett par dagar.
Starkt av dig att hantera barnens pappa trots allt annat också.
kram
Tricky

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot