Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden.
Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag.
Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt. Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans.
Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad. Jag går en timme med hunden, sen är det oftast stopp. Jag är en utanförskapsmänniska som lever på sjukersättning och jag skäms. Jag skäms för att jag inte är frisk och stark, för att jag har en havererad ekonomi, för att jag inte kan jobba, för att jag inte är social längre, för att jag inte är en stark och modig förebild för mina, nu vuxna, barn.
Ingen vet egentligen och kanske inte jag själv heller. Hur kunde det gå så här? Varför läkte jag aldrig? Vad har jag gjort för fel? Hur tar jag mig vidare? Jag vet inte ens om jag vill längre, om jag orkar kämpa men någonstans vet jag att jag aldrig ändå kommer att ge upp. Men inte för min egen del så mycket som för mina barns skull.
Ett steg ut är att öppna upp mitt Rum igen och våga berätta. Jag måste få det ur mig och sluta skämmas. Jag har gjort det bästa jag har kunnat men utan stöd utifrån. Utan kärlek, närhet och ekonomi stannar livet. Mitt gjorde det. Min kropp frös och stelnade och mitt innersta Nike är nog där någonstans men hon har blivit så rädd och feg att hon har glömt hur hon var och i stället gömmer sig där under trädkronorna i sitt trygga rum där hon slipper visa att hon finns.
Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag.
Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt. Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans.
Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad. Jag går en timme med hunden, sen är det oftast stopp. Jag är en utanförskapsmänniska som lever på sjukersättning och jag skäms. Jag skäms för att jag inte är frisk och stark, för att jag har en havererad ekonomi, för att jag inte kan jobba, för att jag inte är social längre, för att jag inte är en stark och modig förebild för mina, nu vuxna, barn.
Ingen vet egentligen och kanske inte jag själv heller. Hur kunde det gå så här? Varför läkte jag aldrig? Vad har jag gjort för fel? Hur tar jag mig vidare? Jag vet inte ens om jag vill längre, om jag orkar kämpa men någonstans vet jag att jag aldrig ändå kommer att ge upp. Men inte för min egen del så mycket som för mina barns skull.
Ett steg ut är att öppna upp mitt Rum igen och våga berätta. Jag måste få det ur mig och sluta skämmas. Jag har gjort det bästa jag har kunnat men utan stöd utifrån. Utan kärlek, närhet och ekonomi stannar livet. Mitt gjorde det. Min kropp frös och stelnade och mitt innersta Nike är nog där någonstans men hon har blivit så rädd och feg att hon har glömt hur hon var och i stället gömmer sig där under trädkronorna i sitt trygga rum där hon slipper visa att hon finns.
Kommentarer