Hornsgatan

Det här hade jag nästan förträngt. Plötsligt, när jag skrev en kommentar i annaas blogg dök det upp i minnet. Funderade över vad Hornsgatan betytt för mig, då när jag var Stockholmare. Där var han plötsligt.

Jag hade varit ute med några kollegor och tog bussen hemåt. Eftersom 55:an kommer mer sällan, tog jag i stället 46:an, vilket innebar att jag var tvungen att hoppa av vid Slussen. Därifrån hade jag bara den korta sträckan fram till Mariatorget att gå. Eftersom jag kvällen till ära hade någon slags pumps tvekade jag lite men insåg att det skulle nog gå bra. Dessutom hade jag jordens kortaste klänning. Jaaa, det var då det, i slutet av 80-talet. Klänningen var tillika prickig och försommarkvällen ljum. Jag bodde på Tavastgatan, 2 tvärgator ovanför Hornsgatan vid Mariatorget.

Jag såg honom direkt. Han var lång och mörk, klädd i jympadojjor och shorts. Kortärmat i vitt, som om han var ute på joggingrundan fast klockan var närmare midnatt. Jag steg av bussen och gick med raska steg mot Hornsgatan. Minns klapprandet av mina vita pumps (ja ja, jag sa ju att det var 80-tal !) mot asfalten och att jag var lite fundersam över den där shortsmannen vid busshållplatsen. Hornsgatan vid puckeln var inte särskilt upplyst på den tiden. Det var tvärtom rätt mörkt där jag gick. Såg långt fram att det kom ett par mot mig. Mitt på, just när trappan går upp på mitten av puckeln, möter jag paret. Jag tar ett steg mot höger för att inte krocka med dem och går då nästan rakt in i shortskillen som står och lurpassar bakom stenväggen.

Då for det mer än en tanke inom mig. Pinnade på tills jag kom ut i ljuset vid Mariatorget. Gick förbi Bläcktornsgränd där jag skulle gått upp. Stannade och låtsades titta i ett skyltfönster. Ser shortskillen komma mot mig. Står kvar och tänker att gör han mig något skriker jag så taxichaufförerna rakt över gatan hör mig. Går han förbi kan jag vända hemåt. Han kom närmare. Fönsterglaset lät mig se hur han tittade och hur arg han såg ut. Ryyys. Jag låtsades intresserad av en vävstol och några gamla glas i antikvariatets skylt. Han gick längre bort. Jag tänkte att jag kanske skulle ta en taxi hem, uppför backen, men så tyckte jag att han var tillräckligt långt borta så jag snodde runt hörnet och drog iväg uppför trapporna. Halvvägs vände jag mig om och där var han. Som en gepard, snabb och tyst. Vet inte vad jag tänkte men jag hoppade ur skorna och sprang för livet. Tänkte att jag hinner aldrig slå in portkoden och drog handen i väskan. Fick för ovanlighetens skull tag i nyckeln direkt. När jag kom fram till porten var han så nära att jag hörde hans andetag. Nyckeln gled rätt in i låskolven, jag sköt upp porten, smet in och tryckte igen den från andra sidan. Just när låset klickade till så var han där. Från var sin sida av dörrglaset med båda våra händer upp mot dörren såg vi rakt på varandra. Det var fruktansvärt, har aldrig sett något så mörkt. Minns att jag skrek till och rusade de tre trapporna upp mot min lägenhet. Vågade inte tända. Satt i någon timme med telefonen i knät och bara lyssnade.

Men det var och förblev tyst. Tänkte många gånger på den här killen. Vad rörde sig inom honom? Vad hade hänt om han fått tag på mig? Vad har han egentligen gjort i sitt liv och....Undrar hur jag hade reagerat i dag om samma sak hade hänt? Varför ringde jag inte polisen den gången? Varför ringde jag inte och berättade för någon?

Okej, jag hade tur. Men något satte sig för alltid. Min innerstadstrygghet var borta. Aldrig sedan dess har jag obehindrat rört mig i stan efter att mörkret lagt sig. Jag skaffade pepparspray och började åka taxi. Förbannade idiot och förbannade idioter som slår undan tryggheten för människor i ett enda slag och ändå hände egentligen ingenting mig....