Det var en vanlig kväll. Dottern dränkte sina Bratz i badvattnet. Sonen tittade på "House". Själv satt jag ömsom vid datorn, ömsom lagade jag middag och plockade undan efter dagen som gått. Katten satt i fönstret. Inget speciellt.
Plötsligt var det annorlunda. Ett SMS. Någon fick mig att småle, sluta plocka, sluta andas och stirra ut i mörkret.
I morgon förmiddag, vid 10. Då kommer han hit.
Nervös. Det här klarar jag inte. Vågar inte börja tycka om någon igen. Skall jag klara att engagera mig i någon igen? Bättre fly det nu som kan riskera att göra ont senare. Bättre att vara själv. Då är det lugnt. Då är jag stark. Att känna någonting för någon annan känns hotfullt. Då blir jag svag. Känner pulsen ut genom fingertopparna. Det kommer inte att gå. Det är ingen idé därför att jag kan inte så han går snart i alla fall....knarrar det skrockfullt inom mig.
Men det är någon annan i bakgrunden. Som är större. Någon som suckar högt av allt gnäll, som gläder sig till i morgon, som gör allt för att mota bort den där oron, den negativa, destruktiva, bistra historien jag har. Jag vill ju inte sluta leva, måste våga...chansa. Jag vill det här. Gör det inte så komplicerat. Går det inte så var det inte rätt. Sånt händer. Jag överlever. Allt är lugnt......???
Tänker att det nog står fel i personbeviset i alla fall. Någon som känner sig som en förvirrad tonåring kan omöjligen snart fylla 50.
Plötsligt var det annorlunda. Ett SMS. Någon fick mig att småle, sluta plocka, sluta andas och stirra ut i mörkret.
I morgon förmiddag, vid 10. Då kommer han hit.
Nervös. Det här klarar jag inte. Vågar inte börja tycka om någon igen. Skall jag klara att engagera mig i någon igen? Bättre fly det nu som kan riskera att göra ont senare. Bättre att vara själv. Då är det lugnt. Då är jag stark. Att känna någonting för någon annan känns hotfullt. Då blir jag svag. Känner pulsen ut genom fingertopparna. Det kommer inte att gå. Det är ingen idé därför att jag kan inte så han går snart i alla fall....knarrar det skrockfullt inom mig.
Men det är någon annan i bakgrunden. Som är större. Någon som suckar högt av allt gnäll, som gläder sig till i morgon, som gör allt för att mota bort den där oron, den negativa, destruktiva, bistra historien jag har. Jag vill ju inte sluta leva, måste våga...chansa. Jag vill det här. Gör det inte så komplicerat. Går det inte så var det inte rätt. Sånt händer. Jag överlever. Allt är lugnt......???
Tänker att det nog står fel i personbeviset i alla fall. Någon som känner sig som en förvirrad tonåring kan omöjligen snart fylla 50.
Kommentarer
Känner ju så väl igen tankarna, rädslan, ja du vet.
Blir full i skratt när jag läser det du skriver om att det står fel i personbeviset, för exakt så tänkte jag igår vid ett hastigt möte på Arlanda. De som såg oss kan omöjligt ha trott att det var två människor som snart också kommer fylla....ja ja hur var det....35 ??