Fortsätt till huvudinnehåll

Hur blir man en häxa?

Jag har gjort det igen. Blev så vansinnig på mig själv att jag drog upp korken ur vinpavan och halsade en fjärdedel rakt av. Sen smög jag ut i vedbon där jag drog 2 halsbloss på en torr mintcigarett. Det smakade förfärligt men det skulle jag ha.

Vad är det med mig?

Efter barnens pappas jävliga brev i höstas bestämde jag mig. Nu är det definitivt över med allt. Jag menar allt. Honom kom jag fort över, det bedrägliga förljugna stycket man som bedrog mig i kanske 9 år. Vad vet jag men hela gatan, halva stan och en jävla massa kvinnor visste. Sen bestämde den sårade men kloka mamman att ändå dra ett streck så till vida att hon skulle hålla dörren öppen för barnens skull. D.v.s. inte dörren till mitt rum. Men om han kom förbiflygande i sitt lilla plan kunde han få komma och sova över... för barnens skull. Han har kommit ett par gånger varje år. Majoren...doktorn. Där har jag som ett fån med två glada barn som jag naturligtvis inte ville göra besvikna, kört flera mil för att hämta honom. Sedan har jag lagat middag och korkat upp vinflaskan...allt för att vi skulle behålla en vänskaplig relation...för barnens skull. Varje gång har varit en pina. Han drar in här, stressad och otrevlig. Lyssnar inte, pratar bara själv. Inte ens barnen lyssnar han på. Han kopplar upp sig och sitter bara och kollar nästa dags flygväder, när han skall hem igen. Bah...jag spyr.
Han är inte min vän. Han utnyttjar bara folk när det passar honom. Nu skall han på övning till Halmstad, då passar det honom att komma hit till barnen. Han har med sig presenter från Abu Dabbidoo; klockor, Poshjeans, golfbag o.s.v.

Han kommer till mitt hem. Jag släpper in honom igen. Säger ingenting i telefonen när han för att det passar honom är vänlig, skämtsam och tillmötesgående. Som ett mähä.....eller kanske för att han strax innan pratat med sonen och berättat att han kommer och gjort sonen förväntansfull eftersom han skall få presenter från Abu Dhabi.

Vad skall jag säga? Någon hoppade på mig när jag inte var beredd. Någon slog undan mina uttänkta strategier om att aldrig mer släppa in honom i mitt hem. Från och med augusti 2006 fick barnen sköta kontakten med sin pappa själva. Jag orkade inte vara mellanhand längre, orkade inte ha med en person att göra som uppenbarligen bara vill sig själv gott och fullständig skiter i hur hans barn har det, hur hans barns mamma har det, fixar allt, klarar ut allt ekonomiskt etc.

Det är inte så jävla lätt att vara häxa. Jag har mycket kvar att lära.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
JA FY FAN !!!!!

Förstår så väl hur det känns, jag har just gått med på att låta barnens pappa sitta i mitt hus och jobba i morgon, han som stjäl mina saker så fort han kommer hit, visserligen struntsaker men ändå.
Noll respekt.
HUR kunde vi skaffa barn med dessa män ??
Men vi måste få credit för detta nånstans, eller hur ?
Om inte annat så kommer våra barn en dag att växa upp och förstå.
Är det verkligen en tröst kan man ju fråga sig.
Tänker på dig !!!
Anonym sa…
Häx-imagen får vi nog träna på hela livet, vi som växt upp till att vara överslätande, utjämnande, medlande och framför allt himla glömska när det gäller oförätter. Vi bara stryker streck över och går vidare för husfridens skull. Utan att någonsin ge ett adekvat gensvar på skit!

Har ingen elak gubbe i bagaget men känner igen stuket!
Nike sa…
Tricky:Mitt ex stjäl inte mina tidningar men min inre frid! Måste gå hem till någon i kväll....
Inga: Ja, bra att skylla på något primitivt...Men helt pålitlig är jag inte längre. Har lovat sonen torsk med äggsås. Håller jag över middagen skall jag ha en ny stjärna i uppförandeboken.
Anonym sa…
1. Vill han träffa dem och samtidigt ha nånstans att sova kan han boka hotellrum. Tänk vad de skulle gilla det, barnen!

2. Kan du kliva in i hans hem, i hans liv, med barnen för att de ska få träffas? Han kommer givetvis för att kolla dig också.

3. Man har igen det, att man är snäll. Honom struntar man i, men barnen - de vet vem de kan lita på och vem de ska gå till när de växer upp och sen när de blivit stora.

4. Har du nånstans där du kan leva ut ilskan?
Nike sa…
Jag brölar ikapp med tjurarna längs mina åsenrundor ibland! Sen har jag en boxsäck i garaget. Har inte varit där och slagits på länge, borde nog gå dit snart.
Anonym sa…
Jag har gjort en hemsk sak i mitt liv. Min första make hade problem med avelsförmågan, det var konstaterat innan vi träffades. En gång frågade jag min gynekolog om det fanns någon chans till åtgärder och han sa att forskningen hade nått långt på de år som gått sedan han utretts. Så jag fick remisser med mig och små runkburkar till honom. Sen promenerade jag genom stan i försommarkvällen, det var ljummet och vackert och folk satt på uteserveringar och jag skulle så gärna sitta där också men jag visste ju att han väntade på mig. Så jag åkte hem till förorten, det hade börjat mörkna när jag kom hem och han satt som vanligt nedhasad i mina fina designfåtölj, den första Bruno Mathson som HASATS sönder och tuggade tuggtobak. Och en rysning gick genom min kropp, en rysning som utmynnade i ett enda stort NEJ. Remisserna åkte i soporna innan jag berättat att dom fanns, det fanns ingen pappersåtervinning så det var rakt ned i mörkret. De små runkburkarna har jag fortfarande som knappaskar. Min stol fick han med sig när han for, jag ville inte se åt eländet mer.

(Ett halvår senare träffade jag honom som blev far till mina tre barn, men det är en annan historia!)

En annan historia är också att mannen ifråga åratal senare fick reda på att hans åkomma skulle kunna ha behandlats med god framgång. Då var hans nya sambo för gammal och han förbannade läkarvetenskapen som inte talat om det för honom i tid. Jag kände mig väldigt tom på dåligt samvete för att jag inget sagt den där kvällen. Något ansvar har de väl själva, männen???
Anonym sa…
Annaa: Bra gjort; du skulle säkert ha fått sköta runkningen också. Lata är de.
Nike sa…
Haha..Tur Annaa fick ett hormonfall där och slängde ut karl. Synd på fåtöljen bara. Mitt ex är allt lite rädd för mig fast han gör allt för att inte visa det. Kanske inte rädd för mig som person men livrädd för att tappa ansiktet och förlora mer i respekt (går inte) Det är liksom inte hans image och han ligger ju liksom helt av sig själv i underläge och har gjort sedan vi allt hände och vi flyttade! Faktiskt. Stackarn......

8:33 PM

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot