Fortsätt till huvudinnehåll

Terrordygn

Såg Spielbergs film "Munchen" i går kväll. En obarmhärtigt berättad historia om det terrordrama som under OS 1972 utspelade sig i Munchen. Filmen kändes inte bara i själen utan också rent fysiskt, i magen inte minst. Den handlar om hur en grupp män från den israeliska underättelsetjänsten av sin premiärminister får i uppdrag att ta död på en grupp palestinska terrorister. De anses ligga bakom terrordådet mot 11 st israeliska idrottsmän som först togs som gisslan och sedan mördades. Även de som utförde dådet miste livet i dramat.

En stark film och huvudrollsinnehavaren Eric Bana spelar så otroligt bra. I hans ansikte går det att, trots en minimal mimik, följa hans väg från stark, hängiven, nygift och blivande pappa till en härdad, ifrågasättande och traumatiserad mördare. Han är filmens stora behållning men övriga medverkande är också lysande.

Så går jag då hem när filmen är slut. Till frukosten denna morgon läser jag att Bettina Röhl, dotter till Ulrice Meinhoff, har gett ut en bok om sina föräldrar. Den måste jag läsa. Minns 70-talet när Bader-Meinhoff härjade i Europa. Hur vi lärde oss vad terrorism var, hur fruktansvärt det var med dessa blodiga terrordåd och hur fascinerande det var med dessa till synes normala, vanliga och ofta väl besuttna unga. engagerade människor som gick över gränsen och blev blodiga mördare. Man undrade om de var drogade, manipulerade eller bara tokiga. Så mycket blod och så lite vinster. Det är också så mycket svårare att förstå hur en tysk överklassbrud kunde bli en av vår tids mest framträdande och kända terrorledare än vad det är att förstå hur en muslimsk turbanprydd kille från de Afghanska bergen kan bli en. Att israeler och palestinier föder terrorism går också att förstå.

Det som går att förstå är desperationen men inte allt dödande.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag har liksom Du fascinerats av Bader- Meinhoffs enorma genomslag. Det var ju egentligen väldigt få personer det handlade om o deras metoder spektakulära. Vi hamnade en gång mitt i kravaller i Frankfurt till stöd för dem när de satt i fängelse på 80-talet. Det var väldigt mäktigt att sitta i linjen mellan tusentals stenkastande demonstranter och en armé av välutrustade poliser med pansarfordon och vattenkanoner. Vi slapp undan snabbt o oskadda.

Men boken måste jag läsa!
1:15 em
Nike sa…
Ja, visst fascinerar det. De var som du skriver med en enorm, både mental och fysisk kraft de på 70-talet tog sig fram och blev kända. Minns alla dessa svartvita fotografier av allvarliga, uppenbarliga begåvade men farliga kvinnor och män. Dottern heter Bettina Röhl.
2:30 em
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Alviksbadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla fort nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönder...
15 kommentarer
Läs mer

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...
16 kommentarer
Läs mer