Fortsätt till huvudinnehåll

Fortfarande usel på att dejta

DFaktum är att jag avslutade 2008 med en liten dejt...

Vi stämde träff i Hishult (!!) på grund av att det låg exakt mitt i mellan mig och "dejtens" bostad.

(Det finns faktiskt en konsthall i Hishult. Reimers konditori finns också - en upplevelse bara det. Nuvarande ägaren berättade att hon drivit verksamheten i 40-50 år. Allt är som det alltid varit. interiören inte minst)

Det började rätt så bra. Smålänningen verkade lika trevlig när han pratade som när han skrev. (Konsthallen visade något av någon som uppenbarligen fastnat i förskoleperioden. Urbota trist och intetsägande. Mina barn är bättre konstnärer än den här Joachim Karlsson..)

Sen gick vi till kondiset och drack kaffe. Bakverken var det inget fel på heller. Killen jag hade med mig scorade alltjämt pluspoäng. Det var lättsamt och trevligt. (En vuxen man, far till 3 döttrar med mycket att berätta från ett spännande liv på olika platser jorden över och det kändes att han var lite mer än bara yta...)

Det blev mörkt och min mobil började ringa. Det VAR trevligt men det var INTE det där....kabong eller ens wow.... Jag började längta efter att få sätta mig i bilen och åka hem...

Då skall han plötsligt kramas. Okej, en liten kram då. Okej, vi kan prata lite till i din bil... Efter en stund ursäktade jag mig igen, började dra i mina vantar och min väska. Han fick en liten hejdåkram. Då höll han kvar och skulle pussas också! Milde himmel, ta´t lugnt. Mitt leende fastnade, jag snubblade ut och in i min egen bil. Pust...

Lättad! Okej, det var en liten dejt det. Vad duktigt av mig! Men han hör aldrig mer av sig. Absolut inte jag heller!

Han ringde. Ville träffas igen. Sa att han kunde komma med motorsågen och hjälpa mig med veden. Skickade små hjärtan. (Herre Guuud!) Ville bara stänga av men eftersom jag tränar mig på ett nytt beteende när det gäller män tog jag mod till mig och tänkte att okej då, en liten fika till på torsdag....(var inte så avvisande, ge honom en chans..) Då kom DET mailet. Fler hjärtan. Sa att han tänkte på mig och längtade efter mig. Lyssnade på ljuv musik och såg mig framför sig.

Blablabla, men vi ses på torsdag då löd ändå mitt svar.

Sen blev det tyst. Tyst, tyst och så tyst att när torsdagen kom visste jag inte om jag hade en dejt. SMS:ade utan att få svar. Ringde och mailade att okej, hej då och ha ett bra liv!

Då kom ett mail: "Jag måste vara ärlig mot dig, vill inte spela dubbelspel men något hände på den där firmarfesten förra veckan. Jag är kär i en annan kvinna"

Alltså...kunde knappt hålla mig för skratt... Men HALLÅÅ! Varför så desperat och varför så bråttom. Han hade inte ens separerat klart från gamla frun sedan 25 år. Varför är många män så här? Pallar inte....

Nu lägger jag locket på igen, på obestämd tid.....Eller går tillbaka till min gamla vanliga stil: Bättre fly än illa fäkta, i tid.

PS) Jag gillar inte att träffa främmande karlar på konstiga platser.... vill helst känna de jag dejtar. Problemet är att de jag känner vill jag inte dejta. Hur gör man då?

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Åh Nike.

Ett typexempel på desperata män som inte kan vara ensamma och givetvis blev han ju kär i en kvinna som pussades tillbaka eftersom det är det enda han vill ha just nu.
Alla är ju inte som han, en del är ju gifta eller upptagna också.
Puuh lät det där bittert eller ?
Nike sa…
Nej det lät inte bittert, jag förstår vad du menar. Det är inte helt enkelt att hitta rätt i den där jungeln.

Den här dejten var så lätt att genomskåda. Jag kunde ha varit vem som helst och vem ryggar inte baklänges inför en sån insikt?

Jag letar inte ens just nu så det var inte så svårt....(Fast kanske jag också fortfarande är allt för kräsen??)
Anonym sa…
Åh så trött jag blir och åh så nöjd jag är med att inte dejta...
Anonym sa…
Oj oj oj... arma man... han ville ju bara kramas...naken... suck. Karlar.

Nej, gå på den där magkänslan i flirtsättningen... herregud, vilka människor det finns...
Hej

Hoppar runt bloggar och hamnade på din sida. Suckar över desperata karlar. Den ene värre än den andre.
Du kan nog ge dig den på att den här karln dessutom tror att du blev heldeppad över att han hittat nån annan. Snacka om självdistans. Egotrippad till max.

Bitter över män...inte jag inte *ironi*...:-))).

Hälsningar
Ingrid i Östersund
Anonym sa…
Been there, done that, got the t-shirt, eller vad man säger.

De flesta verkar bara vilja ha "nån". Eller "Dig", som de skriver. Bara det är ett fruntimmer som vill kramas. Fast hon ska vara snyggare än förra frun, förstås.

Äh, vi tar nya tag! På dem bara, svampplockarna med fötterna på jorden och glimten i ögat!
Nike sa…
Hej, kul med era kommentarer! Ingen som inte suckar högt....det känns bra. Men lite ledsamt. Finns det verligen inga Riktiga SuperduperMän där ute?? I Småland finns de kanske i svampskogen Rutan (har du sett en på riktigt??) men här i Skåne är det tomt mellan bokarna.
TrickyTricky sa…
Jag måste nog säga att jag tog dejtandet till nya höjder när jag faktiskt till och med dejtade sist i Paris.
Sådär inför sonens intet ont anande ögon dessutom (nåja).
Men gör man sånt så blir de här vanliga dejterna liksom rätt ofarliga...*S*.
TrickyTricky sa…
Just ja.

Det finns massor av riktiga män därute och jag tycker faktiskt att dejta kan vara ganska roligt också.
Om man kanske inte tar det så allvarligt alltid och då menar jag inte att man ska slarva med sig själv eller andra utan bara se det som ett sätt att göra något annat än det man alltid gör.
Nike sa…
Vi gör nog alla det som är bäst för oss. Det som får oss att må bra. Jag har en kluven inställning och känsla inför det här med nätdejting. Jag gör det ibland, men högst sällan.

Meningslösa dejter med män som inte säger mig något, inte tilltalar mig eller får mig att må bra är jag sååå trött på. Det tar bara energi. Jag behöver dem inte för att må bra.

Jag säger att jag är usel på att dejta. Sanningen är nog den att jag helt enkelt inte är så förtjust i att dejta främmande män. Det är inte kul.

Möjligen blir det så en dag. Jag kommer kanske att göra det igen, när lusten och orken faller på. Varför inte? Det är ju ett sätt att träffa män på, lika så gott som något annat. Och där jag bor springer det liksom inte förbi någon...Dessutom är jag också dålig på att gå ut och roa mig, så...

Varför jag då gör det ibland? Tja, man vet ju faktiskt inte. Rätt var det är kanske han står där ändå, jag menar HAN. För leva ensam för resten av mitt liv vill jag verklgen inte även om det just nu är väldigt, väldigt bra. Jag behöver ingen man för att må bra och det är så oerhört, oerhört befriande!

Det bor en liten romantiker också i mig nämligen. Den stora kärleken etc, etc..Fast jag tror verkligen inte på att jag finner den på internet. Här verkar alla så fixerade vid att det "skall bli något"

Jag har provat mig fram. Jag vet att jag kan om jag vill. Men jag vill inte längre. Skall det vara skall det vara till 100%, annars får det nog vara.

Så länge övar jag mig på att flirta...så där lite i vardagen. Det har jag varit absolut uslast på...
TrickyTricky sa…
Men vet du, det är ytterst sällan jag dejtar "främmande män".
De jag dejtar har jag oftast pratat med så länge att de känns helt ofrämmande. Det är väl kanske så jag gör, skaffar mig bekanta på nätet och sen pratar och pratar jag tills jag nästan känner att den här mannen MÅSTE jag träffa.
Och då är det redan nån jag känner som jag väljer att möta irl. Det blir aldrig tokigt eller fel för vi känner ju redan varann på nåt sätt. Det kanske inte finns nån kemi men det är inte hela världen, trevligt har vi ändå, det är väl lite det jag menar med att man kan dejta utan att det är så gravallvarligt.
Sen gör jag ibland små undantag men då vet jag precis vad jag ger mig in på och har valt det själv för att jag just då känner mig stark.
Nike sa…
Jo jag förstår vad du menar. Jag skulle gärna ta det lite mer för vad det är men det tycks alltid bli något som tar mer än det ger, fast det har nog med mig att göra mest......Det är så konstigt att ha kontakt och lära känna någon som man inte träffar. När man sen träffas så blir det ofta fel i allafall. Något olustigt och konstigt smyger sig in. Jag hade, som med min senaste dejt, gärna bara tagit det för en trevlig fika med en trevlig kille. En sjysst utflykt. Men så började han larva till det, som att det låg i korten att dejta = kramas och pussar och helst mer ändå. Utan antenner, utan att pejla av...DET gör mig trött och uttråkad. Tramsigt. Men Tricky, jag menar inte att det inte är okej att dejta, nätdejta och göra det ofta eller hela tiden. Det passar nog inte mig bara.....Inte hittills i allafall. Inte här i mina trakter åtminstone. Kram
TrickyTricky sa…
Jag tror precis som du säger att nätdejting funkar så mycket bättre i storstan, jag dejtar ju inte ens i min hemstad så jag förstår verkligen att det blir annorlunda.
Peter Midas sa…
Äh hör ni damerna, vad är detta? Måste det säga kabong. Ni har ju faktiskt passerat 40 och vissa även 50. Det är slut med kabongandet. Det ersätts med ett stilla anpassande då man så småning finner att man trivs ihop. Inte från början, men att man finner en dag att man tänker en del på den andra parten. Bara så, inget mera. Att man kan vara tysta, promenera, fundera, prata om en del saker, men att man registrerar en minsta gemensamma nämnare som kanske är toppen på ett annat plan. Jag som man blir ofta utsatt för exakt samma sak, men vet då när jag lyssnar på mig själv att kabong vill jag inte ha. En livskamrat, ingen trummis!Kabong blir så himla jobbigt! Och inte så trovärdigt efter 40/50. Det ligger ingen bitterhet i detta, utan ett stilla accepterande av vuxenskapet.
Nike sa…
Tack för tillrättaläggandet P. Du har naturligtvis rätt. Mitt kabongprat var bara ett sätt att förklara att det aktuella mötet inte sa mig någonting, inte någonting alls. Det blev rätt fort - gäsp! Och då är det inte mycket att hänga i julgranen, eller hur? Att vederbörande inte fattade det är ju lite löjligt....

Resten av det jag skriver handlar om just det, att saker och ting måste få ta sin tid. Så jag är nog helt på din linje egentligen...

...Fast du tyckte nog att det var lite kul att gå i klinsch med de här Damerna, erkänn!
Peter Midas sa…
Självklart är det kul att tvåla till tjejerna lite.. det erkännes gärna. Jag tror att du och jag har samma inställning och i grunden säkert de andra också. Det är så himlaviktigt att bara tagga ner och inse läget, gilla det och njuta av det. Will be in touch!!!
Anonym sa…
Men vad nu... om inte kabong, så åtminstone lite ricketiracketi. En ökad puls, lite rodnad på kinderna. En känsla av att det finns kontakt, att man är speciell. Att det där man mailat och pratat i telefon om har fallit i god jord. Inte att man känner den där olusten att vad skulle jag öppnat mig så mycket för...
Coola Morsan sa…
Hej Nike, känner igen din känsla av trötthet för män, som till exempel vill pussas och hålla i hand fastän man bara pratat en stund, får en att bli både mansuppgiven och uttråkad.

Jag dejtar inget på nätet men går å andra sidan ut ganska mycket och träffar folk live. Igår träffade jag en jättetrevlig kille som det var kul att prata med sen började han snabbt urarta med att säga hur vacker jag var, vackraste han sett osv, och sen ville följa mig hem, bara följa mig en bit på vägen.. suck.

Jag ville bara säga att man sätter sin standard själv och att alla är olika. Det kanske är så att de som är jättetrevliga att umgås med inte nödvändigtvis är de man få kabom-känslor för. Även om jag i perioder har varit stabilt kär i pojkvän är det jag söker väldigt långt ifrån Peters idealförhållande där man nödväntigvis ska vara två i livet och dela allt och gå sida vid sida och fundera och välja tv-program ihop. Det är nog inte ofta det är lika mycket på bådas villkor.

Och så är det mäns tjat när man inte är intresserad av sex med dem, och de säger att man bara lever en gång, och att man måste bejaka nuet, som att sex med just honom skulle vara en av höjdpunkterna i livet för mig - när det nu bara handlar om vad han vill ha just då. Så projiceras hans frustration över på att göra kvinnan till en torrboll.

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot