Fortsätt till huvudinnehåll

Fredlig och tom

Inser att jag varken kan vara eller är så fientlig som jag ibland skulle vilja vara. Att komma över exexet, d.v.s. barnens pappa, var ett intensivt men kort jobb. Allt väl och gladast är nog jag som slipper leva med "den stora oroshärden"!

Det är som det är. Han är som han är. Han har varit taskig och elak, MEN han är pappa till mina barn. Det ÄR en förmildrande omständighet, onekligen...För DERAS skull måste jag hålla ihop och fortsätta att vara stark, positiv och tillåtande. Även när deras pappa beter sig som om han vore guds son, den enda med rättigheter och inga skyldigheter.

Middagen blev förhållandevis lyckad. I går var han sitt bättre jag. Satt åtminstone still och åt, var inte vrång och trist, fick också mig att skratta. Tog vara på det och han fick lite mer öl till fisken. Sen gick jag ut i en och en halv timme. Under den tiden hade fadern lärt sonen att planera nästa dags flygrutt, kolla flygväder (vad sa jag??) och lasta planet. Sen tittade sonen på House och pappan satt kvar vid datorn. Vad dottern gjorde under tiden vet jag inte. Men i morse var hon ledsen när han drog i taxin klockan 7. "Varför har pappa aldrig tid att följa med mig till skolan?" Suck...Vad valde jag med när jag "valde" far till mina barn?

Vad jag gjorde i en och en halv timme. Tja, inget särskilt. Ställde en fråga och fick ett svar. Tom på känsor åt alla håll i dag. Det finns ingen man i mitt liv, ingen alls. Just nu är det på gränsen att jag lovar mig själv att aldrig mer låta någon komma närmare än 3 meter.

Kommentarer

Anonym sa…
nej...sorgligt låter det, tror jag förstår, sitter på jobbet, har ingen kontakt med min mail på ett par dagar.
Starkt av dig att hantera barnens pappa trots allt annat också.
kram
Tricky

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus